Först och främst: Tack, SvD, för att ni har släppt in röster i debatten som avviker från den allmänna klimatalarmistiska "konsensusen".
Så till själva temat: logiken kring klimatalarmismens mediala och politiska genomslag. Det är egentligen ganska enkelt (men desto mer oroväckande).
Medier lever på att sälja skräckhistorier, överdrifter, medvetna missuppfattningar och omskrivningar. Sanningen friseras och ompaketeras. Djupare analyser undviks ofta, av lathet eller tidsskäl, och källhänvisningar är lätträknade (här är seriösa bloggar överlägsna eftersom de kan direktlänka, men å andra sidan begriper jag inte vad som hindrar seriösa journalister i morgonpressen att använda ett fotnotsystem).
Politiker behöver känna sig behövda. Det ingår i arbetsbeskrivningen att "ta ansvar" och "lösa samhällsproblem". Finns det inga större problem att lösa, får man hitta på dem. Och om de existerande problemen är för svåra att lösa eller ger för lite politiskt cred, får man vända blicken någon annanstans. Det är precis detta som sker just nu vad gäller klimatpolitiken. Världssvälten går att mildra och på sikt avskaffa. Mängder av sjukdomar går att bota. De tio miljoner barn som dör varje år till följd av undernäring, smutsigt vatten och sjukdomar går att rädda. Ofta krävs endast enklare åtgärder; Ett fungerande reningssystem för avloppsvatten så att inte grannen behöver få i sig dina avföringsbakterier i sitt dricksvatten; myggnät så att dina barn inte behöver dö i malaria. Allt detta går att lösa och det skulle göra miljoner människors liv både längre och drägligare.
Vad gör då världens ledare? Jo, de samlas på toppmöten för att bestämma vilken medeltemperatur hela planeten ska ha. Om nu världssvälten ansågs vara ett för stort problem att lösa, vad ska vi då säga om att betvinga Moder Jord och förvänta sig att hon ska rätta sig efter politiskt fattade beslut? Och vad händer om hon inte lyder? Bötesföreläggande?
Den politiska törsten efter en hjälteroll är outsläcklig. Ingen är gladare än en politiker som medelst maktutövning kan vinna väljarnas förtroende. Om "problemet" som löstes var existerande eller inte spelar mindre roll. Det som borde uppröra alla rimligt hopfuntade människor är det faktum att "klimatarbetet" är ett gigantiskt slöseri, det är att stå i kallduschen och riva sönder mångmiljardbelopp (samtidigt som samma politiker vill verka ansvarstagande genom att föreslå besparingar i driften av den offentliga förvaltningen, som är på 14 procent av den svenska statsbudgeten). Domedagsretoriken gör emellertid alla sansade invändningar av ekonomisk natur meningslösa.
Således: medierna har ett intresse av att måla upp skräckvisioner, folk dras till dem som flugor till skit och vänstermänniskor till diktaturer. Och politiker har ett intresse av dessa skräckscenarier eftersom deras arbete går ut på att vara behövd av människor för att bemöta hot av olika slag. En politiker ingen anser sig behöva, är en politiker utan existensberättigande.
Det finns emellertid en gräns även för vanliga dödliga väljare när skräckpropagandan bara blir för mycket. Det är detta som har drabbat den svenska nolltoleranspolitiken på narkotikaområdet. Min enda fromma förhoppning är att det förr eller senare även kommer att drabba klimatalarmismen. Men det kan ta tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Håll en saklig ton. Personangrepp och inlägg ej relevanta för ämnet godkänns ej.