De skapade ett monster

Första delen av två i Hannes Råstams dokumentär om mysteriet Thomas Quick (i dag Sture Bergwall) var minst sagt skakande. Tvivel om Quicks skuld i de åtta mord han dömts för har funnits hela tiden. Han har dömts på sina erkännanden. Det saknas teknisk bevisning och i ett fall (mordet på Thomas Blomgren redan 1964) har Quick rent av ett tydligt alibi.

Vi har fått se exempel på hur Quick har arbetat sig fram steg för steg i sina historier. En neddrogad Quick vallas till brottsplatser och får information av polisen och kan i vissa tidiga fall själv skaffa sig detaljerad information. Quick har, som psykiatern Ulf Åsgård uttrycker det, "13 fel på tipset" när varje undersökning börjar och lär sig allt eftersom mer och mer om hur brottet gick till. I fallet med mordet på den israeliske turisten Yenon Levi stämmer ingenting. Mordvapnet var en träpåk. Men Quick har ingen aning. Han anger först en sten som mordvapen och fortsätter med att påstå att han använt en domkraft, en kofot, ett fälgkors, en järnbit, en spade och till sist en träbit. I ett tredje utlåtande från Rättsmedicinalverket, som slutligen godkänns av åklagare van der Kwast efter att denne förkastat de två tidigare, finns dessa motstridiga uppgifter inte med.

Bilden av åklagaren, numera överåklagaren, Christer van der Kwast är långt ifrån smickrande. Även om jag anar att han klipptes sönder något i programmet förefaller det tydligt att information som talar för att Quick är oskyldig medvetet har undanhållits.

Min personliga känsla är att polis men kanske framför allt Quicks terapeuter av ett egenintresse har skapat detta monster, denna störda seriemördare - unik för Sverige, ja kanske unik i hela världen i tillvägagångssätt och val av offer. Möjligen är det just detta som har fått Thomas Quick att erkänna brott han aldrig begått. Han har fått enorm uppmärksamhet och blivit en känd och intressant person.

Fungerar det verkligen så här i det svenska rättsväsendet? Vi känner till fall där människor dömts oskyldiga till grova brott. Det kanske mest uppmärksammade fallet var det så kallade "Fallet Ulf", även det framgrävt av Hannes Råstam. Det handlade om Bo Larsson som av sin dotter anklagades för grova sexuella övergrepp och satt fängslad i tre år och två månader innan Uppdrag gransknings reportage öppnade upp för en resning som slutligen beviljades. För något år sedan framkom att Uppsalapolisen i ett liknande fall undanhållit information som talade mot att en pappa förgripit sig på sin dotter. Jag känner även till ett annat fall som en vän fått insikt i som har många likheter med de två ovanstående och där en man med största sannolikhet sitter oskyldigt fängslad.

Justitiekanslern har efter att advokat Pelle Svensson, som företräder de anhöriga till Johan Asplund (som försvann den 7 november 1980 och som Quick dömdes för att ha mördat), skickat in en anmälan granskat sex av domarna men kommit till slutsatsen att "det inte finns särskilt mycket som talar för att att någon av de sex fällande domarna är oriktig". Det kommer att bli svårt för Thomas Quick att få resning, paradoxalt nog därför att bevisningen är så skral mot honom. Han har främst dömts på sina egna hoplappade berättelser. Det finns inga vittnen, ingen teknisk bevisning och ibland inte heller något bekräftat mordoffer. Vad ska Quick kunna använda sig av för bevisning för att rentvå sig själv?

Om Thomas Quick är oskyldigt dömd för åtta mord, vilket mycket talar för att han är, råder det knappast någon tvekan om vilken som är den största rättsskandalen i modern svensk historia. Vi vet att det sitter politiskt tillsatta amatörer och dömer människor i svenska tingsrätter. Vi vet att det undanhålls bevis hos polisen. Och vi vet att det finns åklagare som, i likhet med van der Kwast, tutar och kör och lägger rättstänkandet åt sidan för att få fällande domar.

Allt detta borde göra människor rädda. Men jag har en obehaglig känsla av att alltför många inte alls bryr sig.

Det bör slutligen konstateras att detta inte bara har drabbat Quick själv. Det betyder nämligen, om Quicks uppgifter stämmer i dag, att det finns ett antal människor där ute som kommit undan med mord. Det kanske kunde väcka lite vrede där ute i stugorna när oskyldigt dömda uppenbarligen inte gör det.

Se Henrik Alexanderssons kortfilm Rätten och rättvisan.

Se också denna tidigare bloggpost om stora rättsskandaler, både i Sverige och i USA.