Riksdagsledamöter som far illa

SVT:s Agenda "avslöjade" i går att enskilda ledamöter farit illa av de borgerliga partiernas interna hantering av FRA-kritiken. Paradexemplet är Karl Sigfrid, som ska ha skällts ut av självaste statsministern på partiets gruppmöte. Detta är inget nytt, det bloggades om det redan före omröstningen i juni. Men det är ändå bra att det tas upp i TV.

För alla de tittare som föreställt sig Fredrik Reinfeldt som en snäll, lyssnande och kamratlig chef blev det måhända ett hårt uppvaknande att se hur det fungerar när TV-kamerorna inte är på plats. Alla andra kan bara säga som min fars slöjdlärare bruka säga när någon elev misslyckats kapitalt med sin skapande uppgift: "Jaha, det här är bara att konstatera det..." Man blir inte partiledare eller statsminister utan hårda nypor, knivhugg i ryggen och kamraters söndertrampade tår. Det är obehagligt och otrevligt men det är den otvättade sanningen om politikens vardag: Stick inte upp. Rätta in dig i ledet. Var lojal mot din partiledare och ditt parti. Var snäll mot din syster. Kör inte bil i vredesmod.

Birgitta Ohlsson har påpekat det och det förtjänar att påpekas igen: den som sticker ut för mycket och har för många egna tankar hålls tillbaka och mobbas i värsta fall ut. Sådan är partipolitiken och en dag som denna känns det fantastiskt skönt att jag inte fortsatte i Moderata ungdomsförbundet. Redan i puppstadiet märks det hur äcklig partipolitiken är.

Det var intressant att se partisekreterare Per Schlingmanns tafatta försök att i Agenda tona ned mobbningen av Sigfrid och Reinfeldts försvar av densamma i morgonsoffan i morse. Ingen av dem förnekar det inträffade, vilket förmodligen är klokt. Gud nåde om de blånekade för att sedan höra hur någon faktiskt har Reinfeldts ord på band. Schlingmann "upplevde det annorlunda", vilket är lika med en bekräftelse, och Reinfeldt försvarade sig med: "Om nyheten är att jag försvarar de propositioner jag undertecknat kan jag säga att det gör jag."

Även om jag kan ha sympati för Sigfrid med tanke på all skit han fick ta, tycker jag fortfarande att det var fel av honom att inte rösta nej. Det kan aldrig vara rätt att som riksdagsledamot inte följa sin vilja i principiellt viktiga frågor. De är trots allt invalda på personliga mandat och det är ingen vild gissning att många av Sigfrids väljare hade väntat sig mer. Det ställer också frågor om personvalet i stort. Vad är poängen om det ändå är Reinfeldt som bestämmer?