Sådana här politiskt korrekta spektakel får mig att må illa. Det är en skamlös blandning av politiskt korrekt propaganda, lögner, missförstånd och okunskap. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth lyckades ge exempel på samtliga när hon proklamerade: "Sanningen är att droger dödar såväl kreativitet som känslosamhet."
Såvida kulturministern inte var hippie under 70-talet och fick all sin kreativitet förstörd då, är hon inte riktigt rätt person att uttala sig om vilka effekter droger får på människor. Det är ett fullständigt meningslöst uttalande hon gör. Dels eftersom "droger" kan vara vad tusan som helst (antidrogfolket blandar gärna samman all narkotika under beteckningen "samma skit"), dels eftersom "droger" naturligtvis inte har samma effekt på alla människor. Svepande generaliseringar är bekväma att använda för den som inget begriper, men det gör inte diskussionen vare sig ärlig eller konstruktiv.
När jag gick i nionde klass och visste tämligen lite om världen fick jag lära mig att narkotika var något livsfarligt. Jag sparade en kopia av ett "informationsblad" som vi fick under en lektion om droger. Att plocka fram det i dag, drygt tio år senare, känns både konstigt och skrämmande. Konstigt eftersom jag så okritiskt köpte vad jag matades med då. Skrämmande med tanke på vad det var jag trodde på. Jag kan inte återge hela dokumentet här, men den slagkraftiga rubriken är: "Vill du få diarré, ångest, svettningar, acne, depression, hjärnblödning, hiv, epilepsi... och sedan dö?" Bilden är en man som ligger på en soffa och ser allmänt nere ut. Bildtexten lyder: "Man är lika mycket knarkare i en dyr soffa bland överklasskompisarna som i tunnelbanan bland betongen." Det var detta perspektiv som skulle förmedlas. Man torskar alltid. Man hamnar alltid på gatan förr eller senare. Någon öppning för en diskussion fanns aldrig när vi matades med propaganda om droger i skolan.
Ett flertal droger berörs i "informationsbladet", däribland cannabis. Drogen anses bland annat ge försämrad koordinationsförmåga, pratsamhet och livlighet samt minskad självkritik och sviktande omdöme (alkohol, någon?). Allmänt påstås att: "I början kan man bli väldigt fnittrig, flamsig och okontrollerad. Allt framstår som väldigt roligt. Men efter ett tag blir man allt mer inåtvänd. Man tror sig ha hittat lösningen på alla sina problem men det finns ingen röd tråd i det man tänker. Det är lätt att drabbas av en existensiell kris - man sitter hela tiden och ifrågasätter sig själv." Detta är tydligen vad som händer om man röker på. Man undrar varifrån alla fantasifulla beskrivningar kommer.
Det som kanske upprör mest är den totala bristen på självkritik bland alla som står för dagens restriktiva politik. Det skrivs ofta larmrapporter om när enkäter visat att fler niondeklassare provat droger eller när tullen märker av större beslag. Men aldrig riktar politikerna och antidrogaktivisterna den pekande handen mot sig själva. "Bär vi kanske själva ett ansvar för det lidande som svensk narkotikapolitik orsakar? Har vi kanske begått ett misstag här?"
Många har ändå upplevt att det har skett en förändring i debattklimatet i Sverige, kanske delvis tack vare att rikspolitiker som Alice Åström vågat ta i frågan. Den gamle narkotikageneralen Björn Fries, som tidigare vägrat debattera med Frihetsfronten, verkar ha mjuknat och har enligt Svenska Brukarföreningen faktiskt öppnat upp för ett harm reduction-perspektiv.
Men än är det mycket långt kvar innan svenska politiker på allvar släpper sin beröringsångest och vågar ta i frågan och ifrågasätta gamla invanda föreställningar. Och för den som aldrig har testat narkotika, kan det informationsblad jag fick i nian framstå som rena rama sanningen. Hur skulle de kunna veta vad som verkligen är sant? Vem kan bevisa för dem att det rör sig om överdrifter och rena påhitt? Den insikten gör mig ännu mer skrämd.
Försök att få kulturministern att förstå.
Agree
SvaraRaderaÄr du för en legalisering av viss typ av narkotika eller vad?
SvaraRaderaNär jag fyllde 40 tog jag ett medvetet beslut om att faktiskt testa vissa droger.
SvaraRaderaJag kan bara konstatera att propagandan inte är riktigt korrekt.
Anders sthlm:
SvaraRaderaJag menar att vi behöver få ett harm reduction-perspektiv och en generell legalisering av narkotika. När legalisering diskuteras är det ofta legalisering av "lätta droger", och då åsyftas alltid cannabis, men de största problemen med dagens restriktiva narkotikapolitik hittar vi bland personer som använder tyngre droger som heroin där prisbilden på den illegala marknaden tvingar brukaren/missbrukaren in i kriminalitet.
Ja du Hasse, jag har något som du uppenbarligen saknar, nämligen erfarenhet av att ha arbetat med ”brukare” under 30 års tid. Jag har sett konsekvenserna av narkotikaanvändning, då talar jag om all slags narkotika, vilket förr eller senare leder till misär och så småningom död i många fall. Allt beroende på vilken typ av narkotika som används, i vilka kombinationer etc.
SvaraRaderaDu är för en generell legalisering av narkotika, utifrån det så drar jag vissa slutsatser om dig som person. Förhoppningsvis ser du annorlunda på saken längre fram i ditt liv. Du har ju vettiga åsikter om så mycket annat som du skriver om på din blogg.
Att påstå att mitt ställningstagande i narkotikafrågan handlar om något slags ungdomligt oförstånd, brist på livserfarenhet och så vidare är inget bra argument. Jag ser inga argument alls i ditt inlägg.
SvaraRadera1. Det finns gott om forskare som också har erfarenhet av att arbeta med brukare under lång tid. En av dem är Ted Goldberg vid Socialhögskolan i Stockholm, som är mycket kritisk till den svenska narkotikapolitiken. Det betyder inte att han är för en komplett legalisering, men han framför i sina böcker mycket hård kritik mot den inhumana politik som Sverige (och många andra länder för den delen) för på området. Det handlar inte om att romantisera droger. Det har jag aldrig gjort eller haft för avsikt att göra. Jag rekommenderar ingen att använda droger heller.
2. Valet handlar inte om droger eller inte droger. Vi väljer inte om drogerna ska finnas eller inte finnas. Drogerna finns. Det är utgångspunkten i diskussionen. Frågan är hur vi ska hantera att de finns. Den restriktiva narkotikapolitiken, The War On Drugs, leder i mina ögon till onödigt lidande för brukarna/missbrukarna, det skapar kriminalitet (se på kaoset i Mexiko för ett av de värsta existerande exemplen just nu) och det är moraliskt oförsvarbart att kasta folk i fängelse för att de använder "fel" drog. Du hjälper inte människor med drogproblem genom att hänvisa dem till att handla hos kriminella på en illegal marknad. Det är inte bara nyliberaler som tycker så här utan även brukare själva. Svenska Brukarföreningen med Berne Stålenkrantz i spetsen arbetar för ett harm reduction-perspektiv, du kan kolla hans blogg för mer information.