Miljöextremism i DN

"Han revolterar mot överflödssamhället". Under den slagkraftiga rubriken ägnar DN en hel sida (plus en sida med en gigantisk bild av intervjupersonen) åt att intervjua Erik Dammann, som grundat Norges största miljöorganisation, "Framtiden i våre hender". Han vill inte veta av det moderna konsumtionssamhället. DN hakar förstås på.

Dammann berättar att han alltid haft ett starkt intresse för "ett enklare och bättre sätt att leva med mindre fokus på materiella ting" och berättar glatt om när han "liftade på Kuba, bodde i lerhyddor i Afrika och plåtskjul på Sri Lanka". Man bara väntar sig historier om utsökt barkpudding och nyttigt tallbarrste.

Revolt mot överflödssamhället. Det är fantastiskt hur man kan vinkla det till att låta negativt att ha mer än man anses behöva. Det skulle alltså betyda att det är positivt att ha mindre än man behöver. Men det är ju hippt att vara negativ till vårt rika samhälle i dag, inne att vara anti. Människor som är det verkar företrädesvis komma från goda förhållanden. De har växt upp under trygga förhållanden i en trygg del av världen där kapitalism, marknadsekonomi och tillväxt möjliggjort ett bra liv. De har mätta magar och därför råd att ifrågasätta det som för många människor i världen bara är önskedrömmar. Utan att begripa hur korkat det är, börjar de ifrågasätta allt det som gjort rikedomen möjlig.

Jag förstår vad DN vill göra. De vill ge plats åt en tillväxtkritiker och utmåla honom som mannen som vill leva i ett med naturen. Men det blir bara så fel. Bakom denna snälle herre i 70-årsåldern finns de förvridna katastrofperspektiven, precis som inom hela miljörörelsen, och dessa perspektiv får som vanligt stå oemotsagda. Det verkar inte finnas någon kritisk granskning över huvud taget så fort det ska pratas miljö och antikapitalism.

Jag hyllar inte konsumism för konsumismens skull. Jag tror inte att vi nödvändigtvis blir lyckligare av att ha 1 000 DVD-filmer i filmhyllan, tio Gucci-väskor i hallen, kunna se på nyheter i HD-format och ha en riktigt dyr bil stående i garaget. Livsglädje är inte främst materiell och den som vill leva ett materiellt sett enklare liv måste naturligtvis ha friheten att göra det. Problemet är bara att samma människor ofta inte vill ge oss andra friheten att leva våra liv som vi finner bäst. Där tog toleransen slut.