Våga vara kritisk

Det finns ljuspunkter i det klimatalarmistiska mörkret. En undersökning som Naturvårdsverket låtit göra visar att en knapp tredjedel av de tillfrågade inte känner någon större oro för den påstått mänskliga påverkan på klimatet (23 procent) eller anser att de klimatförändringar som sägs pågå har naturliga orsaker (8 procent). Det är positivt att det trots alla propaganda, trots all politisk korrekthet och trots den fullständiga frånvaron av saklig debatt, faktiskt finns människor som vågar vara kritiska. Vi får hoppas att vi blir fler och fler i takt med att politikerna flyttar fram positionerna på området med nya lagar, nya skatter och nya inskränkningar i människors privata liv, allt för att "möta klimathotet".

Å andra sidan: Över 60 procent känner någon sorts oro, nästan var femte tillfrågad plågas av oro och dåligt samvete. Oro för att klimatet ska ta kål på mänskligheten och dåligt samvete för att vi råkar leva i ett rikt land och ha det tämligen bra när folk dör av cykloner i Burma. Det är precis så Naturvårdsverket, politiker och miljöaktivister vill att vi ska känna. Vi ska må dåligt när vi köper den där nya platt-TV:n. Vi ska känna oro när vi ser science-fiction-filmer som En obehaglig sanning.

Under min grundskoletid, främst låg- och mellanstadiet, var det försurningen som var det stora hotet. Våra svenska skogar skulle dö ut och allt var Polens fel. Typ. I dag matas barnen med uppförstorade hotbilder av "klimatförändringarna". I dag är inte allt Polens fel men väl alla människors. Utifrån detta argumenteras det sedan för utvecklingsfientliga idéer som kräver en återgång till en enklare livsstil. Detta är inget nytt, det har funnits sedan industralismens födelse (och säkert långt innan dess också). Det är kanske mer en slump att det i dag råkar vara "klimathotet" som används för att legitimera dårskapen.