Feminism är en kampideologi

Det är mycket feminism i debatten just nu. Pär Ström har retat upp många av Sveriges elitfeminister med sin bok Mansförtryck och kvinnovälde och i dag får han svar av Maria-Pia Boëthius och ger själv en direktreplik.

Boëthius gör ett ovanligt klantigt intryck när hon börjar med att konstatera att det inte finns någon enhetlig feminism att tala om (att påstå att "feminister anser" något är lika meningslöst som att säga att "demokrater anser" något) för att sedan själv använda begreppet "männen" i sin text. Finns det en enhetlig manlighet, ett enhetligt manligt beteende, manliga åsikter? Såklart inte. Det är begripligt att någon som kallar sig feminist inte vill stå för vad alla andra som kallar sig feminister tycker och tänker. Genom att bunta ihop alla män - i allra värsta fall såsom kollektivt ansvariga vad män gör, ty den retoriken har vi också hört - gör sig feministiska debattörer skyldiga till exakt det de själva anklagar sina motdebattörer för att göra mot dem. Plötsligt hamnar vi i petitess- och tilltalsdiskussioner i stället för att fokusera på sakfrågan, nämligen: finns det patriarkala strukturer i samhället? Är kvinnor per definition underlägsna männen? Har mannen rentav, som radikalfeministerna hävdar, makt över kvinnans sexualitet?

Radikalfeminismen har fått en backlash efter det berömda "män är djur"-uttalandet och den ilska det väckte. Därför vill inte ens en elitfeminist som Josefin Brink i dag kalla sig radikalfeminist. Det låter för aggressivt, det låter för militant. Nej, i dag är alla bara feminister. Och feminister vill bara väl, det är grundbudskapet. De vill bara könens frihet. Läser man Boëthius debattartikel framgår det dock med all tydlighet att det inte handlar om båda könens frihet utan om "kvinnors frigörelse". Feminismen är en kamp för särskilda rättigheter för kvinnor. Därför föreslås kvotering. Därför föreslås lagstiftning för att tvinga föräldrar att dela på vårdnaden av barnen. Därför väcker prostitutionen sådan ilska (här köper män kvinnors kroppar i direkt mening!). Därför letar sig feminismen ända in i sängkammaren. Det är inte frigörelse att lagstifta och styra upp människors vardag på detta sätt. Det är att tvinga in människor, oavsett om de är av en annan åsikt eller inte, i ett feministiskt tänkande, ett visst sätt att leva.

Pär Ström har inte förnekat att det förekommer diskriminering av kvinnor i Sverige. Det gör inte jag heller. Däremot är det värt att lyfta fram att det även förekommer diskriminering av män, exempelvis i vårdnadstvister. Det är dessutom ett faktum att många kvinnor inte alls upplever sig kränka eller diskriminerade. Att försöka tvinga på dem en föreställning "för deras eget bästa" vittnar om en stor osäkerhet hos feminismen. Om nu feminismen är en sådan frigörelse för kvinnor, och kanske också för män (vilket vissa hävdar), lider vi av kollektiv blindhet som inte ser detta?

Feminismen blir lätt en kampideologi som i likhet med socialismen ständigt måste söka upp "orättvisor" att kämpa emot. Själva kampen blir det centrala. Därför ser vi feministiska debattörer och tyckare fokusera på microdetaljer som det diskriminerande i "Herr Gårman" och "manliga vägskyltar". Fokusera i stället på de stora frågorna och låt oss ta debatten utifrån dessa. Strukturellt tänkande förtjänar alltid att genomlysas och kritiseras eftersom det ofta blir generaliserande och närmast konspiratoriskt. Idéer sprungna ur sådana förhållningssätt bemöter jag mer än gärna.