Den 27 december 2014 offentliggjordes Decemberöverenskommelsen, den sexpartiuppgörelse som möjliggjorde för Stefan Löfven att sitta kvar som statsminister och bakband den borgerliga oppositionen i potentiellt sett åtta år framåt.
Uppgörelsens syfte var att ge den minoritetsregering som samlade ett större väljarstöd än en annan möjlig konstellation mer makt genom att tvinga oppositionen att lägga ned rösterna vid en budgetvotering. I praktiken innebar detta att framtida riksdagsledamöter förbjöds att rösta på en borgerlig ekonomisk politik eftersom den skulle riskera att få större stöd än regeringens.
Bisarrt är bara förnamnet. Decemberöverenskommelsen var ett svek mot miljoner borgerliga väljare. Den var hatad och föraktad, och den gjorde det väldigt svårt för de borgerliga partierna att förklara för väljarna varför de inte ville driva igenom en politik som de ansåg var bättre än regeringens. Men DÖ försvarades också av många. Argumentet var alltid detsamma: DÖ är "det minst dåliga alternativet".
Jag köpte aldrig detta argument. Man kan inte skapa odemokratiska karteller så fort ett valresultat ger en komplicerad parlamentarisk situation. Minoritetsregeringar har Sverige haft många gånger förr. Skillnaden nu var att ett parti som ingen vill samarbeta med blev absolut vågmästare i riksdagen. Inte heller detta är emellertid ett argument för att lägga sig platt som opposition. Alliansen får helt enkelt anpassa sig efter det nya parlamentariska läget. Svälja stoltheten. Kompromissa.
Min kritik mot DÖ var enkel: dels måste en regering kunna samla en majoritet för sitt budgetförslag, annars ska den avgå. Löfven lyckades faktiskt inte med detta, vilket utlöste den kris som till slut ledde till DÖ. Dels måste ett politiskt parti alltid kunna föra sina väljares talan. Min främsta kritik handlade alltså inte om att DÖ utestängde SD. Varje enskilt riksdagsparti måste självfallet kunna komma överens med andra partier om vilka de vill samarbeta med och inte. Vänsterpartiet har i decennier varit utestängt från stora blocköverskridande uppgörelser om försvaret, pensionerna och så vidare.
Ironiskt nog var det tack vare allianspartierna och DÖ som Jonas Sjöstedt fick ökat inflytande över budgeten. Beröringsskräcken med SD fick alltså konsekvensen att riksdagens mest socialistiska parti fick mer makt. De borgerliga DÖ-försvararnas krumbukter för att förklara det sunda i detta var ett skådespel som få andra.
Under nio månader spelade Alliansen ett slags demokratisk luftgitarr i opposition. Den kritiserade regeringen, kallade dess budget för "farlig för Sverige" – och släppte sedan igenom den genom att lägga ned sina röster. När en oppositionsledare varnar för "kaos" om det egna budgetförslaget skulle vinna i riksdagen undrar man lite vad en röst egentligen är värd.
DÖ föll tack vare att Kristdemokraterna röstade bort den på sitt riksting. För detta bör alla borgerliga väljare vara dem tacksamma. I praktiken lever emellertid DÖ vidare så länge allianspartierna vägrar lägga en gemensam budgetmotion i riksdagen.
Det positiva i nuläget är att regeringen inte behöver Vänsterpartiets stöd för att få igenom sin budget längre. Det betyder ett potentiellt sett minskat inflytande för Jonas Sjöstedt. Det negativa är att det inte lär bli något regeringsskifte förrän tidigast 2018.
Vem vet hur mycket jävelskap Löfven, Romson och Fridolin har hunnit ställa till med då.
Se även:
SVT:s dokumentär Uppgörelsen
Varför lever DÖ kvar trots att den spruckit? Jo, det beror på att dess upphov och kärna är Moderaternas fasta beslut att inte längre regera! Det var därför deras ledande företrädare avgick redan på valnatten (mer eller mindre), och därför regeringen avgick och alliansen accepterade en S+Mp-regering, trots vetskapen om att den hade ett mindre stöd i riksdagen än vad en fortsatt alliansregering skulle haft! Vad som lade lite grus i maskineriet var SD:s val att (till M:s förskräckelse) rösta på alliansens budgetförslag.
SvaraRaderaIngenting alls tycks ha förändrats av att DÖ förklarats inte längre giltig. M och övriga allianspartier är fortfarande lika ovilliga att ta ansvar för Sverige, och är noga med att lägga egna budgetförslag och absolut inte rösta på något av de andra partiernas förslag när deras eget förlorat.
Vad är det som händer? Det verkar som att samtliga svenskar (åtminstone politiker) fullständigt tappat förmågan att hitta sätt att komma framåt tillsammans med dem som har en lite annan prioritering eller verklighetsuppfattning än man själv! Vi MÅSTE hitta tillbaka till förmågan att föra samtal med varandra!
SvaraRaderaDÖ var ett svek så till vida att allianspartierna öppet beslutade sig för att vägra företräda sina väljare. Fortfarande envisas allianspartierna att lämna den makt som valmanskåren delegerat till dem obrukad. Skillnaden är att de nu påstår att DÖ är överspelad trots att vi lätt kan se att inte är sant.
Av detta lär vi oss att Batra är hal som en Reinfeldt och tycker att ett meningslöst och pubertalt poserande mot Sverigedemokraterna är viktigare än att ta ansvar för Sveriges framtid. Vänsterpartiet, vars syndaregister i form av aktivt samröre med Sovjetunionen, är oändligt mycket värre än Sverigedemokraternas rollspel, går däremot bra och medges ett oproportionerligt inflytande av Alliansen och dess låtsasopposition.
Allianspartierna är tyvärr fortfarande socialdemokratiska stödpartier, på samma sätt som vänsterpartiet, men med blygsammare krav. Oberoende av vilka utfästelser de gör under valrörelsen inför nästa val så kommer vi tyvärr inte att veta om en röst på ett alliansparti är en röst på en alliansregering eller en röst på vänsterkartellen eller om det längre spelar någon roll.
I Gävle tar moderaterna över efter sosse-styre i bortåt hundra år.
SvaraRaderaMed nödvändigt stöd av SD.
En nyhet Aftonbladet väljer att "missa"..
Fast nu skickas det ju upp en testballong i Gavle. Om samarbetet gar bra dar mellan m och sd kommer det att fa betydelse aven pa riksplanet.
SvaraRaderaAlliansen borde sätta sig ner och förhandla med SD. Var är man överens, var är man oense, vad kan man ta nu, vad kan man ta senare.
SvaraRaderaVarför inte?
Är SDs förhandlare så in i baljan vassa att det är på förhand givet att de kommer att förhandla byxorna av Alliansen i alla frågor? Det är ju knappast realistiskt att tro att det skulle sluta så.
/Bengt