Den hånade otryggheten

Brottsförebyggande rådets nationella trygghetsundersökning, NTU, för 2016 visar att otryggheten i Sverige ökar (PDF). Var sjunde kvinna uppger att hon inte vågar röra sig fritt i sitt eget bostadsområde. 31 procent av landets kvinnor känner ganska eller mycket stor otrygghet, vilket är en ökning med sex procentenheter på bara ett år.

Upplevd otrygghet är inte nödvändigtvis liktydig med risken att utsättas för något. Men innan någon hävdar att risken för att sätta ett kycklingben i halsen är större än att bli våldtagen, låt oss konstatera att medan det förstnämnda inte påverkar ditt liv på något sätt får det sistnämnda stora konsekvenser för dig, din familj och dina anhöriga. Upplevd otrygghet gör människor ofria och begränsar oss i vår vardag. Och den tenderar att faktiskt vara en reaktion på något verkligt.

Svenska folkets oro för att utsättas för brott ökar på bred front. Det gäller oron för att anhöriga ska råka illa ut, oro för våldsbrott, sexbrott och flera andra brottstyper. Samtidigt sjunker förtroendet för rättsväsendet, visserligen från höga nivåer. Onekligen en oroväckande utveckling om den fortsätter, men fullt begriplig.

Oron är inte obefogad, vilket det finns skäl att återkomma till framöver. Först ska vi ta en titt på hur delar av Sveriges mediala och kulturella elit reagerar. Motståndet mot att beskriva ett Sverige där brottsligheten och otryggheten breder ut sig är nämligen mycket starkt.

I november skrev jag att Brå:s "Utsatthet för brott 2015", som visade att den andel kvinnor som uppgav att de utsatts för sexualbrott mer än fördubblats åren 2012-2015, borde resultera i en diskussion baserad på fakta. Men jag tillade att jag inte trodde att det skulle ske. Under tisdagen fick vi detta ånyo bekräftat då SR:s Studio ett sände från Folk och försvars rikskonferens. Medverkade gjorde bland andra rikspolischefen Dan Eliasson och ledarskribenterna Anders Lindberg och Anna Dahlberg.

Anders Lindberg tillhör dem som tycker att "bilden av Sverige" är viktigare än Sverige. Denna pseudodiskussion är alltså viktigare för Lindberg än att fundera över hur vi kommer tillrätta med bilbränder, sexövergrepp, kvinnoförtryck och en polis som inte klarar av att utreda brott.

Lindberg är inte ensam. I hans tidning ondgör sig Eva Franchell över att "testosteronstinna män i ylletröjor" vill ha mer pengar till försvaret. Man ska inte skrämmas, tycker hon. Och i Expressen kallar komikern och numera även krönikören Özz Nûjen alla som skildrar den negativa samhällsutvecklingen för "gnällspikar".

När Nûjen blickar ut över den laxätande publiken på Norra Brunn kan han nämligen inte se vare sig brinnande bilar, kvinnor som ser sig över axeln på väg hem från kvällsskiftet, narkotikaförsäljning i sitt kvarter eller personer som får stryk av killgäng på stan. Özz Nûjen har det nämligen bra, och det har hans lättroade publik också.

Krönikan är bisarr i sin infantilitet och därmed ett sätt att ta tempen på en samtid där gapet mellan en alltmer fjärmad elit och ett i allt högre grad drabbat folk bara växer. Nûjen är som personen på sandstranden på Bali som tittar på nyheterna och ser att Stockholms invånare klagar över snökaos. Detta, konstaterar han, är rent skitsnack, ty det finns ju ingen snö där han sitter på solstolen och dricker sin välkylda paraplydrink. Vilka gnällspikar de är, stockholmarna.

Även om somliga ledarskribenter och krönikörer hånar känslan av otrygghet är Brå:s Erik Wennerström oroad. Han kommenterar den växande otryggheten på följande sätt:

Jag tycker att det var helt oacceptabelt redan innan ökningen. 31 procent av landets kvinnor och nio procent av landets män känner en sådan typ av otrygghet. Ingen av oss har röstat för att det skulle bli så.

Som avslutning kan vi konstatera att, jo, många av er har röstat för just detta. Ni begrep det kanske inte då. Men det har ni faktiskt. 

Tidigare bloggat:
Sexualbrotten ökar