En splittrad svensk skola

När kunskapsnivåerna i världens skolor mäts har vi vant oss vid två resultat: asiatiska länder i topp och Sverige allt längre på efterkälken. Den tråkiga trenden för svensk skola tycks ha brutits, enligt Pisa 2015, men det är tydligt att Sverige ligger oerhört långt efter länder som Singapore, Sydkorea och delar av Kina.

Skolor i asiatiska länder beskrivs ofta som tanklös korvstoppning och upprepningspedagogik. Därför, hävdas det, är de duktiga på just de ämnen som mäts i Pisa men hamnar efter exempelvis Sverige när det gäller kreativitet och kritiskt tänkande.

Det finns relevant kritik mot denna generalisering, men överlag är mitt intryck att skolor i exempelvis Kina fokuserar mycket mer på utantillkunskaper än på att få eleven/studenten att tänka fritt och kritiskt, analysera resonemang, väga för och emot. Just sådant som är så vanligt i den svenska skolan. Det finns förstås en logik i detta eftersom Kina är en enpartistat där regeringen knappast vill uppmana människor till kritiskt tänkande och ifrågasättanden av auktoriteter.

Å andra sidan är studiedisciplinen en helt annan - det är inte ovanligt att asiatiska studenter som pluggat vid svenska universitet uttryckt förvåning över det låga studietempot här. Med all rätt. Svenskt skolväsende är varken anpassat för de lågpresterande eller de högpresterande utan för en stora majoriteten mellanpresterande elever. Lagomeleverna. Att skolpolitiken har gått ut på att få så många som möjligt att läsa vidare i stället för att upprätthålla en hög kvalitet i högre studier har dessutom skapat ett slags inflation i betydelsen av en högskoleexamen.

Efter Timss-mätningen, som visade en svag uppgång i svenska elevers kunskaper i naturkunskap och matematik, tändes ett hopp om ett liknande resultat i Pisa.

Pisaresultaten från 2015 ger faktiskt skolministern Jan Björklund råg i ryggen. Lite ironiskt att resultatet kommer nu två år efter att han avgick och därmed kan inkasseras av den sittande regeringen. Det är inte Gustav Fridolin som ligger bakom de förbättrade resultaten, men en sprudlande glad Fridolin log sitt största glin och passade förstås på att sola sig i resultaten dagen till ära.

Många förändringar är inte statistiskt säkerställda, men överlag är svensk skola tillbaka på den nivå den hade 2009. Vilket är bättre än 2012 men sämre än 2003. Vändningen är bred och viktig, men resultatmässigt är svensk skola fortfarande sämre än för 15 år sedan.

Sverige ligger nu runt eller strax över OECD-genomsnittet i matematik, naturkunskap och läsförståelse. Däremot har vi det största glappet mellan de bästa och sämsta skolorna av alla uppmätta länder. Prestationsgapet mellan inrikes och utrikes födda är också mycket stort i Sverige jämfört med i andra länder, och då är förstås fjolårets invandringsvåg inte inräknad. Det finns god anledning att tro att Pisa inte kommer vara fullt lika glad läsning nästa gång när alla nyanlända som kommit de senaste åren räknas in.

Jag fortsätter att tro att en kombination av de asiatiska systemen och det svenska - studiedisciplin, respekt för lärare och pedagoger, höga och rättvisa krav och samtidigt en öppenhet för diskussioner, kritiskt tänkande och kreativitet - är det allra bästa.

Egentligen kan Pisaresultaten sägas vara en sorts spegelbild av det svenska samhället i stort. Det går väldigt bra för många och riktigt dåligt för andra. Detta förhållande gäller som bekant även på arbetsmarknaden, där sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda är oroväckande stort. Det gäller även bostadsmarknaden, där den med pengar kan köpa en bostad men unga, äldre och personer med låga inkomster i allt högre grad både riskerar och faktiskt drabbas av hemlöshet.

För landets föräldrar handlar det således om att sätta sina barn i rätt skola. Och för att kunna göra det måste man bo på rätt plats.

Så här såg utvecklingen ut fram till 2012.

Raset har nu stoppats. Men håller vändningen i sig?