Svensk vanskötsel och flathet

Politiska beslut eller icke-beslut får alltid konsekvenser.

När politiker förbjuder sådant som många människor vill ha uppstår en svart marknad. Ökade tobaksskatter ökar smugglingen, höga alkoholskatter driver folk till att handla mer alkohol i andra länder och förbud mot köp av sexuella tjänster driver marknaden under radarn, in på thaisalonger och in på ljusskygga platser.

När vitala delar av samhällsfunktionerna börjar krackelera letar människor efter alternativ. Detta ser vi nu ske inom sjukvården. Svensk sjukvård är rätt bra i en internationell jämförelse, även om personalbristen blir alltmer akut på många håll.

Vårt största bekymmer är fortfarande tillgängligheten. Väntetiderna gör att alltfler skaffar privata försäkringar, betald av antingen arbetsgivaren eller av oss själva. I vilket fall är det en utgift som inte skulle behövas i ett generellt välfärdssystem där alla har rätt till vård efter behov men där det allmänna inte lever upp till sin del av avtalet. Vi betalar alltså dubbelt för att vi måste.

När blott tre procent av bostadsinbrotten klaras upp lägger vi allt mer pengar på hemmalarm och bättre lås. Säkerhetsbranschen blomstrar. När polisen inte kommer uppstår medborgargarden. Därtill ser nu nu inledningsfasen på en utveckling med så kallade gated communities, avskärmade bostadsområden med grindar och vakter. Människor i alla åldrar vill känna trygghet, och när staten misslyckas med att erbjuda detta uppstår alternativa lösningar.

En gemensam nämnare i ovanstående fall är politisk vanskötsel. Men det finns också exempel där den berömda svenska flatheten lett till konkreta konsekvenser. Tiggeriet runt om i landet är ett sådant. Under de senaste åren har antalet tiggare från andra EU-länder, i synnerhet Rumänien och Bulgarien, fullkomligen exploderat. Detta för med sig illegala bosättningar, ockupationer av privat och kommunal mark, nedskräpning och obehag för resenärer i bland annat tunnelbanan.

Hemlösa (läs tiggande EU-migranter) uppges ha tagit över skolgården som hör till Sverigefinska skolan i Stockholm. Lärare får inleda arbetsdagen med att plocka skräp och avföring från de objudna gästerna. Det används tvålvatten för att det inte ska lukta bajs på skolgården. Innan skolbarnen kommer på morgonen skickar fastighetsägaren dit någon som väcker de sovande.

Det miljöpartistiska socialborgarrådet Åsa Lindhagen säger att det ska "etableras en kontakt" med migranterna. Så dags nu när problemet pågått i två års tid. Det som borde vara en polisiär fråga görs till en social sådan, trots att Stockholms stad inte har något ansvar för personerna i fråga. I stället för att sätta ned foten och medelst polis visa var gränsen går, kommer stadens politiker fortsätta skicka runt migranterna på olika boenden.

Denna oerhörda flathet är väldigt typisk för Sverige, och den märks i allt från kriminalpolitik till skolpolitik. Det finns aldrig ett personligt ansvar. Det går alltid att skylla på sin utsatta situation när man begår brott. "Samhället" bär huvudansvaret.

Politisk inkompetens och oerhörd flathet får konsekvenser för vanligt skötsamt folk varje dag. Den kränker brottsoffer, räcker långt finger åt hederliga skattebetalare och premierar den som begår brott och lever på andras välvilja. Det är detta Sverige vi har fått. Jag gillar det inte.

Minns ni Solsidan? Felix Herngrens karaktär Alex personifierar det moderna Sverige. Det flata, osäkra och konflikträdda landet som inte vågar stå upp för någonting och när det väl gör det ber om ursäkt efteråt. Sverige hade tjänat på att vara mer som Fredde.

Jag har återkommit till det många gånger, men det förtjänar att upprepas: det samhälle som inte respekterar sig självt kan inte förvänta sig respekt från någon annan heller.