Rasister som kallar sig antirasister

En liberal ber om ursäkt. Känns det igen? Ibland kommer borgerligt sinnade fram till att de vill be om förlåtelse. Det är som om det har blivit lite för obekvämt att vara osams med de politiska motståndarna. Ursäkten är en utsträckt hand om ett slags försoning, en hand som sällan tas emot.

DN:s Erik Helmerson anser att Sveriges liberaler, han själv inkluderad, svikit i den antirasistiska kampen. Liberalerna ägnar mer kraft åt att bekämpa antirasisterna inom vänstern än rasisterna, hävdar han och tar Sveriges Radios reportage om hur svarta nekats hyra boende via Airbnb.

Exemplet var kanske inte det bästa, ty hur bekämpar du faktumet att den som hyr ut sin lägenhet också vill bestämma vem som ska få hyra den? Med vilken diskrimineringslag ska dessa förmodade fördomar mot svarta stävjas?

Det är också ett faktum att det är enklare för kvinnor än män att hyra boende i andra hand - förmodligen för att kvinnor anses mer skötsamma (åter igen, en fördom). Vill Erik Helmerson nu be om ursäkt för att han är feminist?

Den vänsterkritik som Helmerson instämmer i är alltså att tyckare till höger "lägger betydligt mer kraft på att kritisera dåliga former av antirasism än på själva rasismen". Jag förstår vad kritiken går ut på, men anser den felaktig.

Kritiken från liberala och konservativa skribenter och politiker handlar inte bara om "dåliga former av antirasism" - det handlar om att den svenska antirasistiska rörelsen själv har gått och blivit rasistisk. Med en sådan rörelse finns det ingen gemensam grund för samarbete.

Genom att bli identitetspolitisk, normkritisk och propagera för slutna rum baserade på hudfärg, har "antirasisterna" inom vänstern öppnat dammluckorna för såväl återetableringen av begreppet "ras" i debatten som etnisk åtskillnad i samhället.

Så bekämpar man bannemej inte rasism och fördomar. Så eldar man snarare på en uppdelning av människor. Så reduceras en människa till sina yttre attribut. Vad anser Erik Helmerson att en liberal eller konservativ tyckare har gemensamt med detta förhållningssätt? Vad är det vi ska kämpa för tillsammans med den identitetspolitiska vänster som inte sällan drar paralleller mellan rå rasism och borgerlig politik? Är det vilka pigment som är acceptabla i de slutna rummen vi ska komma överens om?

Det finns tyvärr skäl att tro att dessa "antirasister" vill ha en kamp mellan vita och övriga i samhället, att de vill ha öppen kamp och ökad rasism, om inte annat för att visa vilket stort problem rasismen är. Därigenom skapar de alltså det samhälle de sagt sig vilja bekämpa.

Jag vill inte ha någon kamp mellan etniciteter. Jag vill ha ett samhälle där det är vad du gör, inte hur du ser ut, som spelar roll. Ett samhälle där du inte förväntas vara eller tycka på ett visst sätt bara för att ditt skinn har en viss färg.

Ju fler som vill kämpa för ett sådant samhälle med starka normer om rätt och fel men där individens frihet är stor och våra olika val accepteras, desto bättre. Men för att ett samarbete ska kunna komma till stånd måste det finnas en gemensam grund att stå på.

Den gemensamma grunden ser jag inte med dem som Erik Helmerson nu gått ned på knä för att be om ursäkt. Jag tycker mig tvärtom höra hånskratten bakom hans rygg.