En ohanterlig situation

På söndag kväll hålls höstens första partiledardebatt i SVT:s Agenda. Ämnena går att lista ut i förväg: jobben, skolan, integrationen, klimatet och kanske något till. Även regeringsfrågan lär komma upp i någon form, om inte annat för att partierna till vänster vill fortsätta pressa allianspartierna om relationen till Sverigedemokraterna. Spelet är numera viktigare än det politiska innehållet.

Hela debatten borde egentligen handla om en sak: bostäder. Bostadspolitiken är den mest akuta frågan Sverige har att tampas med just nu. Situationen har varit akut länge, men den har knappast blivit bättre av att Sverige tagit emot en kvarts miljon asylsökande de senaste två åren.

Migrationsverket beräknar att lite drygt 100 000 nyanlända kommer bosätta sig ute i landets kommer under 2017. Det motsvarar två Sundsvall. 70 procent bedöms kunna ordna sitt boende på egen hand, vilket ofta betyder att de flyttar in hos familj, släkt eller bekanta. Resten ska kommunplaceras enligt den tvångslag som gäller från och med den 1 mars.

För 2016 var antalet som skulle fördelas bland kommunerna drygt 21 000. Nästa år ökar antalet med 50 procent upp till nästan 31 000 individer. Sveriges kommuner klarade inte av att ta emot alla för 2016, så frågan är hur det är tänkt att fungera under nästa år. Migrationsverket tömmer nu asylboendena - Bert Karlsson lägger ned 90 procent av sina boenden i ett svep - vilket gör att kommunerna ställs inför fullbordat faktum: "ta emot!".

I Stockholm har landshövding Chris Heister sagt att länet inte klarar att ta emot det antal som fördelats på grund av den bedrövligt svåra bostadssituationen. Planerade modulbostäder har överklagats. Helsingborgshem inleder däremot byggandet av modulbostäder innan överklagandeprocessen ens är avslutad.

Ordet vi söker är "panik". Bostadsbristen är ett faktum i 90 procent av landets kommuner. Att på en handvändning ordna fram bostäder åt hundratals eller tusentals människor går helt enkelt inte. Det vi ser är därför dyra, dåliga och långsiktigt ohållbara boendelösningar.

I Stockholm sätts många barnfamiljer, om de har turen att inte behöva bo på hotell, i lägenheter via stadens sociala bostadsbolag med hyror som överstiger dem i nyproduktion. Det rör sig bland annat om ombyggda äldreboenden. Kommunen har helt enkelt inget annat val än att betala.

De 70 procenten som "löst sin boendesituation själva" kan heller inte räknas bort. Det är nämligen inte ovanligt att dessa människor efter en tid dyker upp i socialtjänstens reception när trångboddheten blivit för jobbig eller konflikter uppstått. I slutändan står kommunen där med  Svarte Petter i alla fall.

Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia och en profil i bostadsfrågan, konstaterar:

Vi har skapat en ohanterlig situation. I början av 90-talet fanns det tomma lägenheter. Men sedan dess har det fyllts på med en miljon människor. Vi kommer att få se en enorm trängsel i utanförskapsområdena och hur många dåliga, tillfälliga lösningar som helst. 

Detta ser vi redan, men situationen kommer förvärras. I den politiska debatten låter det som att detta är en tillfällig situation som reder upp sig bara de nyanlända kommer ut i arbete och kan ordna ett eget boende. Här uppstår nästa stora problemområde: Arbetsförmedlingen.

Som arbetssökande är du hänvisad till den statliga Arbetsförmedlingen. Den har varit en katastrof länge, men i takt med att dess ansvar ökat för etableringen av nyanlända - vilket kräver större kompetens än att ha uppföljningsmöten med en infödd svensk akademiker - har dess brister blivit genant uppenbara. Socialtjänsten skulle helst vilja kapa samarbetet helt och hållet.

Uppkomsten av kommuners egna så kallade Jobbtorg är en direkt följd av att Arbetsförmedlingen inte fungerar. AF kommer, vad Ylva Johansson än hoppas, inte att bidra med någonting i den så kallade utmaning som nu väntar.

Att hålla god min duger inte längre. Precis som Jan Jörnmark säger är situationen ohanterlig. Regering och riksdag kräver snabba lösningar på sådant som tar många år att lösa. Nyproducerade lägenheter har hyror som nyanlända i Sverige inte kan betala. Den kommunala bostadskön kräver många års kötid. Hyrorna i andrahandsboende skenar. Vart ska människor ta vägen? Bo i socialtjänstens regi under de kommande tio åren? Ingen politiker kan svara.

Politik är att vilja. Men politik är faktiskt också att välja att ha ögonen öppna. Det är ett tecken på dåligt ledarskap att ignorera alla varningssignaler och reagera först när situationen är akut. För det är den nu. Nu återstår bara paniklösningar som kommer vara dåliga för skattebetalarna, för integrationen, för samhällsekonomin och i förlängningen för hela Sverige.

Med en slev politisk opportunism och en stor skopa naivitet har svenska politiker byggt en rejäl rävsax som ingen vet hur man tar sig ur.