En värld utan filter

Det råder inga tvivel om att sociala medier och bloggar är en demokratisering av journalistiken. Det som tidigare refuserades av redaktörer och ansvariga utgivare kan i dag uttryckas och föras fram.

Detta är i grunden något gott då det minskat makten hos våra stora mediehus och ökat inflytandet hos vanligt folk. Men utvecklingen har också en baksida, och det är baksidan av samma mynt: frånvaron av ett filter.

Det som skrivs i sociala medier upptar alltmer av vår tid. Inte bara på bloggar och i de sociala medierna kommenteras mycket som skrivs - det görs i allt högre grad även i traditionella medier. Och det är inte de djupa och tankeväckande analyserna som får mest spridning. Det är de korta och idiotiska utspelen som hyllas, hånas och kommenteras.

Dumheter som skrivs på Facebook och Twitter är allt oftare föremål för krönikor, ledartexter och artiklar. Ju högre någon skriker, desto mer högljudd blir responsen. Ju tyngre slag under bältet någon utdelar, desto brutalare blir responsen. Så där fortsätter det i en till synes evigt nedåtgående spiral. Ibland känns det som att det offentliga samtalet helt håller på att spåra ur.

Även om jag i grunden gillar bloggar och sociala medier och ser vilken enorm potential dessa forum kan ha när det gäller att demokratisera samtalet och knyta samman människor som delar intressen och/eller värderingar, börjar dess baksidor bli alltmer framträdande.

Sociala medier är lite som att föreställa sig alla i sin omgivning utan kläder på kroppen. Blunda och tänk dig in i den situationen för ett ögonblick. I enstaka fall hade det varit riktigt gemytligt, men det hade ändå inte varit värt det eftersom du får hela omgivningen på köpet.

Det finns inget filter mot det dumma, korkade och vidriga längre. Allt träffar oss rätt på näthinnan.

Visserligen är det möjligt att isolera sig i sina bubblor, vilket jag berört tidigare, men även där blir det svårt att helt ignorera allt dumt eftersom vänner och bekanta också reagerar på samma saker.

Det är kort sagt knepigt att vara mycket samhällsintresserad och engagerad och samtidigt försöka behålla ett visst mått av förnuft och reson. Det har blivit allt svårare.

Jag inbillar mig även att övriga medier dras med i den nedåtgående spiralen - tonen sätts inte längre i djuplodande reportage utan i korta tourettesliknande utbrott på Twitter. Ett medium som byggt för att människor inte ska förstå varandra.

Hur ska man annars kunna förklara att ett blogginlägg av en generalsekreterare för Advokatsamfundet som kallar politiska motståndare för "brunråttor" efter upprördhet i sociala medier följs upp av en lika obegriplig som vidrig Expressen-krönika som går till generalsekreterarens försvar och spekulerar om inte dessa råttor bör utrotas med gift? Hur långt ut i rännstenen har vi inte vandrat när offentliga personer med prestigefyllda uppdrag sänker sig till denna förfärligt låga nivå och sedan får stöd i en av landets största tidningar?

Å andra sidan kan ju allt också vara ett enda stort konstprojekt. Sådant kan man inte heller gardera sig mot längre.

Vi lever onekligen i intressanta tider. Så "intressanta" att jag till och från känner ett växande behov av att ta en paus från allt. Det, mina vänner, är kanske vad som krävs för att härda ut.