Sahlin lämnar scenen

Mona Sahlin skulle lämna sin post som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism i samband med att hennes slutsatser presenteras i mitten av juni. I stället väljer hon att avgå med omedelbar verkan.

Orsaken är Expressens avslöjande att Sahlin skrivit under ett falskt löneintyg för att hjälpa en livvakt att köpa en bostad på Solsidan, vilket nu resulterat i en förundersökning. Jag är inte överdrivet upprörd över detta. Folk har suttit kvar för betydligt värre saker än så här. Man kan ana att det måste finnas något mer i den här historien som Sahlin inte vill ska brisera samtidigt som hon har jobbet kvar. Det finns uppgifter om svart betalning och att skulder skulle ha gått vidare till Kronofogden.

Oavsett hur det ligger till med den saken kan det vara värt att titta på vilka resultat som Mona Sahlin har åstadkommit i sin roll som nationell samordnare i en så aktuell fråga. Som tidigare konstaterat hade Sahlin helt uppenbart hoppats få jobba mot högerextremism och fokusera på nazistiska och rasideologiska grupper i sitt arbete. I takt med att inte ens blinda hönor kunnat undvika att det är jihadistiska grupper och inte ett fåtal nazister som står för den samhällshotande verksamheten i dag, tvangs Sahlin ändra sitt fokus.

Tillsättandet av nationella samordnare har fullkomligen exploderat. Politiker identifierar ett problem som är komplext och utbrett. De tillsätter en s.k. nationell samordnare som får två år på sig att resa landet runt, prata, identifiera problemet en gång till, presentera en slutrapport och sedan avgå. Problemet ifråga blir förstås inte löst. Däremot har politiker lyckats lyfta frågan upp på agendan under en tid och gett en gammal kollega ett bra jobb i några år.

Så här gjorde den borgerliga regeringen även med hemlöshetsproblematiken, där den tillsatte nationelle hemlöshetssamordnaren Mikael Anefur reste land och rike runt, presenterade en slutrapport och där socialdepartementet våren 2014 anordnade en intressant konferens i Västerås på vilken jag deltog. Men hemlösheten och bostadsbristen har knappast minskat som en följd av Anefurs arbete.

Det mest konkreta resultatet från Sahlins tid som samordnare är en stödtelefon för anhöriga till blivande jihadister, en telefon som hittills mottagit noll samtal. Sahlins linje har varit dialog och mammors kraft. Därför beskrev hon Örebros idé om att hjälpa återvändande IS-krigare med jobbsök och psykologkontakter, något som senare anammades av Stockholms rödgrönsrosa majoritet och kallades "Stockholmsmodellen", som "ett bra exempel".

Att en person som fått uppdraget som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism uttrycker sig så, är anmärkningsvärt. Andra dagar har Sahlin varit ute i media och kritiserat kommuner för bristfällig eller obefintlig kunskap om de extremistmiljöer det svenska samhället nu måste bekämpa. Frågan verkar ha aktualiserats ute i kommun-Sverige, men vårt land fortsätter att vara europeiska mästare (tillsammans med Belgien) i att exportera IS-krigare. Problemet med hatpredikanter i landets moskéer vågade Sahlin aldrig lyfta, och så sent som härom dagen förklarade hon jihadismen med växande islamofobi i västvärlden.

Det mest konkreta resultatet av Mona Sahlins tid som nationell samordnare är alltså en telefon som aldrig ringer. Det säger onekligen något om en politiker som under sin 40-åriga politiska karriär egentligen aldrig har åstadkommit någonting.

Låt oss hoppas att vi sett det sista av henne i offentlig statlig tjänst. Sahlin behöver knappast återvända för sin försörjning. Efter många år som riksdagsledamot och minister har hon både sin pension tryggad och vänner på Solsidan som säkert kan bjuda på ett glas som tack.  

Läs även:
Fnordspotting