Kluvet land

I sitt förstamajtal höll statsminister Stefan Löfven en predikan om värdet av att arbeta och göra rätt för sig - en aning märkligt av en ledare för ett parti som i dag är större bland dem som inte arbetar än dem som gör det.

Den socialdemokratiska arbetarretoriken till trots är partiet i allt väsentligt ett bidragsparti. Hyllningarna till arbetets plikt blir därför smått löjeväckande. Visst vill även S att alla ska arbeta och göra rätt för sig - men det syns inte i politiken.

Sverige har ett av världens allra högsta skattetryck. Men med en växande andel av befolkningen som inte arbetar, eller som har en lön klart under medianen och därför bidrar med mindre i skatt än medelsvensson, skapas en sjuknande skattebas. Det innebär att vi står inför ett scenario där skatterna kommer behövas höjas för att upprätthålla dagens välfärdsambitioner. Troligare är att vi kommer ser högre skatter för sämre välfärd.

Det är nu bristerna i det Socialdemokraterna älskar att kalla "den svenska modellen" blir så uppenbara. Den generella välfärdsmodellen förutsätter nämligen en hög sysselsättningsgrad. Annars går den inte runt. I länder med lägre välfärdsåtaganden är det möjligt att även ha lägre sysselsättning. Sverige har fortfarande hög sysselsättning jämfört med många andra europeiska länder. Men vi måste alltså ha det för att den generella välfärdsmodellen inte ska kollapsa.

Det som borde oroa välfärdsstatens tillskyndare betydligt mer än i dag är hur alla som asylinvandrat till Sverige de senaste åren ska bli självförsörjande. Ja, alla pratar om det. Men om vi ska bedöma graden av allvar utifrån de politiska förslag som läggs är både regering och opposition tämligen tillbakalutade i frågan.

Sanningen är krass: utgångspunkten för nyanlända är inte helt ljus med en arbetslöshet bland utrikes födda som ligger på över 21 procent. Motsvarande siffra för inrikes födda är 4,9 procent. Detta gigantiska gap handlar i första hand om skillnad i utbildningsnivå och attraktion på arbetsmarknaden. Inte om diskriminering, som vänstern ständigt framför som skäl.

Det går bra för många i Sverige. För den som har jobb och egen bostad är tillvaron bra med goda reallöneökningar, ränteavdrag och låg inflation. För den som står utanför både arbets- och bostadsmarknaden är framtidsutsikterna betydligt sämre, ty vägen in är så besvärlig.

Högutbildade kommer att komma i arbete, andra kan få jobb inom olika servicebranscher. Men med en historisk backspegel till hjälp blir vi tvungna att dra slutsatsen att väldigt många kommer fastna i olika sorters bidragsförsörjning. Det är numera detta som är den svenska modellen.

Regeringens egen prognos är att närmare en miljon människor kommer leva på någon sorts bidrag 2020 (där ingår a-kassa). I takt med att en allt större andel av befolkningen inte bidrar eroderas skattebasen för den generella välfärdsmodellen. Med sämre offentlig service som följd.

Inkomstskillnader är i sig inget problem. Men det blir ett problem om en del av befolkningen tvingas betala för den andra delen och samtidigt ser den offentliga service den blivit utlovad ständigt försämras.

I förlängningen kommer de som arbetar och betalar skatt att börja fråga sig vad de egentligen betalar för. Och varför. Då får politikerna problem på riktigt.

Läs även:
Fnordspotting, Heidi Avelan