Populism, Centern

Centerpartiet står på ambulansens och polisens sida. Det är budskapet när partiet vill skärpa synen på attacker mot så kallad blåljuspersonal - polis, räddningstjänst och ambulanspersonal - i landets kriminellt belastade utanförskapsområden.

Ursäkta om jag inte är så imponerad av Centerpartiets yrvakna vurm för blåljuspersonalen. Först för de en politik som lägger grunden för den situation vi har i dag. Sedan gör de inte ett skvatt åt det under åtta år i regering. Och nu, i opposition, startar partiet ett blåljusuppror.

Jag kan inte kalla detta för något annat än populism.

Hur går det för Sverige?

Hur går det egentligen för Sverige? Denna fråga upptar mångas tankar just nu. Oron över vart Sverige är på väg är utbredd. I en Sifomätning som publicerades före nyår tyckte varannan svensk att Sverige är på väg åt fel håll.

Detta har Moderaterna tagit fasta på i sin omprövning av politiken. Nu anser partiet plötsligt att Sverige är på väg i fel riktning, vilket väl i och för sig är närmast en plikt att påstå för ett oppositionsparti, och vill lägga om kursen.

Det pågår en strid om hur Sverige ska betraktas. Vi kan kalla det för en kamp om verklighetsbeskrivningen. I söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda upprepade statsminister Stefan Löfven att det går bra för Sverige. Arbetslösheten sjunker, långtidsarbetslösheten och ungdomsarbetslösheten likaså. Sverige har en tillväxt som ligger i topp i EU. Och allt detta har regeringen lyckats åstadkomma med en egen budget i blott fem månader. Rena miraklet.

Sanningen är förstås att konjunkturer inte bryr sig om vem som sitter i Rosenbad och att ett exportberoende land är utlämnat till hur stor efterfrågan är i andra länder.

Löfven har rätt i så måtto att svensk tillväxt är hög, att arbetslösheten sjunker just nu och att efterfrågan på ny arbetskraft är stor. Men bilden är inte så ensidigt positiv som statsministern vill påskina. Redan nästan år spår nämligen regeringen själv att arbetslösheten kommer att öka. Under 2018-2020 kommer många asylsökande som fått ett positivt besked på sin ansökan att börja räknas in i arbetslöshetsstatistiken eftersom den tvååriga etableringsersättningen från staten då upphör för många. Då kommer det inte se lika glatt ut i statistiken längre.

Aftonbladets ledarsida (läs via Unvisit) vill att vi ska "sluta mörka sanningen om Sverige" (nog är det lite rart när en socialistisk ledarsida beskriver en hög tillväxt som lösningen på alla problem). Månne anser de precis som Löfven i en intervju i Financial Times att svenskarnas pessimism är "surrealistisk". Det finns dock inget surrealistiskt i att se de hot som lurar vid horisonten eller mitt framför näsan.

Så hur går det då för Sverige? Svaret är detsamma som på frågan om invandring är bra eller dålig för mottagarlandet. Det beror på.

Det går bra för många i Sverige. De disponibla inkomsterna har ökat under det senaste decenniet, arbetslösheten är väldigt låg bland inrikes födda (cirka 5 procent) och för den som har råd att köpa en villa eller en bostadsrätt är livet rätt bra just nu med låga räntor.

För utrikes födda är situationen rent statistiskt en helt annan. Risken för arbetslöshet är fyra gånger större (cirka 20 procent), och är du asylinvandrare är utsikterna ännu sämre: endast 63 procent har sysselsättning efter 15 år i Sverige (bara var tredje har ett helårsarbete). Bor du i ett s.k. utsatt område kommer du tvingas utstå en större otrygghet i ditt bostadsområde, skolan kommer sannolikt vara sämre och risken att du precis som dina föräldrar och dina kompisars föräldrar hamnar i bidragsberoende är överhängande.

Sverige är i detta avseende ett delat land. Många har det bra och kommer fortsätta att ha det relativt bra. Andra kommer få det ännu sämre.

Beträffande Sveriges framtid är jag ganska pessimistisk. Grundläggande fundament som polis, rättsväsende, sjukvård och skola har börjat att gunga betänkligt. Detta är inget som kan ordnas på en kafferast eller ens mandatperiod. Det kräver många år av satsningar och framför allt kloka beslut vi inte sett röken av ännu.

Jag ställer jag inte upp på uppfattningen att vi skulle stå inför något slags kollaps, däremot föreställer jag mig ett hårdnande samhällsklimat, fortsatt sjunkande förtroende för politiker och partier och en växande känsla av att samhällskontraktet är brutet. Det är illa nog.

Det kommer bli svårt att upprätthålla dagens välfärdsambitioner på sikt. Vi bör därför vänja oss vid tanken på att betala mer för att få mindre. Av detta skäl måste de borgerliga partierna ta strid mot högskattestaten, kräva lägre skatter och en ökad egenfinansiering av såväl arbetslöshetsförsäkringar som sjukvård och skola samt en kvalificering till den offentliga service som trots allt kommer finnas kvar. Några alternativ finns egentligen inte.

Den universella svenska välfärdsmodell som Stefan Löfven säger sig vilja utveckla kommer inte finnas i sin nuvarande form så länge till.

Ovärdigt

Fjolårets extrema inflöde av asylsökande fick en rad konsekvenser. Det ledde dels till en kollaps i det akuta mottagningssystemet, dels till att boenden av undermålig kvalitet upphandlades i panik. Existerande boenden förtätades. Fler asylsökande skulle alltså dela på samma sovsalar, samma toaletter och duschar.

En annan konsekvens som nu är tydlig är de mycket längre handläggningstiderna. Trots att Migrationsverket anställt många nya handläggare (på två år har myndigheten vuxit från 5000 till 7000 anställda) och flyttat personal till asylhanteringen, har väntetiderna oundvikligen skjutit i taket.

Att gå och vänta på ett för många livsavgörande besked om asyl är tufft nog. Att vänta i ett halvår innan någon ens börjar titta på ens ansökan är nedbrytande. Människor passiviseras ute på de svenska asylboendena, och detta redan innan socialtjänsten eller Arbetsförmedlingen har hunnit göra det. De "investeringar" som Stefan Löfven & c/o pratat om slösas just nu bort.

Svensk migrationspolitik har skapat små krutdurkar runt om i landet. Föreställ dig själv: människor med konflikter i bagaget tätt hoppackade i små rum. De har ingen sysselsättning och får gå i månad efter månad och bara vänta. Inte jobba, inte plugga. Bara äta och sova. Ingen vet om beskedet kommer dröja ytterligare en månad eller sex månader. Eller ett år. Jag är faktiskt förvånad över att det inte bråkas ännu mer.

Därtill vittnar kvinnor om rädsla för att bli utsatta för sexuellt våld på asylboendena de delar med främmande män. En kvinna beskriver:

Männen är inte särskilt utvecklade i sin syn på kvinnor. De är inte så fria i tanken och ser inte kvinnan som sin jämlike. De förstås inte jämställdhet och ser saker på annat sätt.

Jag hör nästan Jan Björklunds ord om värderingskonflikter från söndagens partiledardebatt eka. Att asylsökande kvinnor inte upplever trygghet, och i praktiken inte har något annat val än att stanna kvar på boendet, är direkt ovärdigt.

Människor som passiviseras. Kvinnor som känner rädsla. Livsgnistor som slocknar. Detta är de verkliga effekterna av den migrationspolitik som Alliansen och de rödgröna partierna stod bakom fram till i höstas.

Denna politik bygger inte på humanism. Snarare motsatsen. Jag vill hävda att det är fråga om en cynisk snällhetspolitik som ända från början handlat mer om att posera än att faktiskt hjälpa människor.

I detta läge är allt de ansvariga politikerna har att komma med ett pinsamt "tänkte inte på det."

Björklund, varför tyckte du inte så här förut?

Gårdagens partiledardebatt bjöd på det sedvanliga käbblet men också på hetta och viss nerv.

Debatten hamnade i ett intressant läge med två block som pucklade på varandra och med Jimmie Åkesson i mitten som något slags "domare" (för att låna Margit Silbersteins uttryck), vilket tydligen gick hem i stugorna.

Det som fascinerar mig mest är hur Jan Björklund låter numera. I både partiledar- och riksdagsdebatter har Björklund den senaste tiden krävt ett avskaffande av den socialistiska hyresregleringen. I gårdagens debatt tog han dessutom upp vikten av att börja prata värderingar i svensk integrationspolitik. Jimmie Åkesson replikerade att han var "i chock" över att höra Björklund säga exakt det som han menar att Sverigedemokraterna sagt i alla år.

Jan Björklund låter definitivt annorlunda i flera frågor nu än han gjorde före valet. Folkpartiet hade integrationsministerposten i åtta år, och gjorde inte ett kviddevitt av den. I synnerhet de sista fyra åren under Erik Ullenhag gick åt till att förneka problem i stället för att bemöta dem och finna lösningar. Det var flera förlorade år med ett upptrissat tonläge och ett alltmer ohållbart debattklimat. Nu har knutar börjat lösas upp. Kaoset som följde i höstens migrationsvåg gav svenska politiker en nödvändig käftsmäll och tvingade ut dem i ringen.

Nu har Jan Björklund lättat på locket. Han föreslår både radikala förändringar av bostadspolitiken, vilka är helt nödvändiga för att lösa de problem som finns, och medger de värderingskonflikter som uppstår när personer från patriarkala klassamhällen invandrar till Sverige. Även Kristdemokraterna har insett det sistnämnda.

Måtte det bli mer än bara prat.

Oviljan att förstå

Planerna på ett boende för ensamkommande i Saltsjö-Boo resulterade i protester från många grannar. Oro över kriminalitet, fallande pris på den egna bostaden och andra farhågor har kommit upp i ljuset.

Denna oro har hånats av såväl Aftonbladet som liberala tyckare. "Okunskap! Hur kan de vara så ogina?" tycks vare en vida spridd fråga. En som har funderat är det kristdemokratiska kommunalrådet i Nacka Jan-Eric Jansson. Han undrar varifrån rädslan för att bli granne med ensamkommande flyktingbarn kommer.

"Uppriktigt sagt förstår jag inte vad man är rädd för. Vi vågar ju resa utomlands och möta dessa pojkar på gatorna i främmande städer", skriver Jansson. Jämförelsen är bisarr och illustrerar tämligen väl gapet mellan politikerna och medborgarna i dessa frågor.

Kommunalrådet likställer alltså att se någon på en resa utomlands med att bo granne med personen i fråga. Häpp. Många tycker att det är spännande att besöka de brasilianska favelorna på semestern, men ingen skulle vilja ha dem i sitt eget bostadsområde. Detta förstår alla utom vissa politiker.

Jag hade för några år sedan tillsammans med dåvarande stadsdelsdirektören ett möte med ett par i ett välmående övre medelklassområde. Detta par hade begärt mötet för att diskutera det boende för missbrukare och socialt utsatta som stadsdelen hade i en villa. Denna villa råkade ligga på granntomten.

Störningar förekom ibland, även om vi agerade snabbt och slängde ut personer som inte skötte sig. Den främsta invändningen från grannparet var emellertid att boendet i fråga riskerade att sänka värdet på deras villa. Vilket var en invändning som varken jag eller stadsdelsdirektören kunde ta någon hänsyn till i stadsdelens sociala arbete.

Så här i efterhand, boende i bostadsrätt på en galen bostadsmarknad och med ansvar för föreningen i egenskap av ordförande, har jag desto större förståelse för grannarnas synpunkter. Det egna boendet är trots allt grundfundamentet i den vardagliga tryggheten. Rucka på detta och du kommer oundvikligen att få se reaktioner.

Denna situation, kollisionen mellan folket och folkvalda, är i själva verket politikernas eget verk. Jag tror att oron hade varit mindre om Sverige inte haft en så vettlös politik under så lång tid. Om vi kunnat lita på att människor som asylinvandrar är den de säger att de är, att minderåriga verkligen är under 18 och inte över 30 och att den som missköter sig åker ut med huvudet före från både asylboende och land, skulle acceptansen högst sannolikt vara mycket större. Detta skulle underlätta interaktionen mellan nyanlända och svenskar och därmed även integrationen.

Nu har vi i stället en situation med asylboenden som är överfulla av människor, med upprepade bråk som tar polisiära resurser från vardagsbrottsligheten, gruppvåldtäkter både mot svenska kvinnor och minderåriga på boendena och till och med mord.

Det är faktiskt inte ett dugg konstigt att allt detta väcker oro och rädsla hos vanligt folk. Ändå finns det politiker som Jan-Eric Jansson som inte ens vill försöka förstå. Detta kommer bara ytterligare att bredda gapet mellan medborgare och folkvalda. 

Tidigare bloggat:

Anders Lindberg och okunskapen

Läs även:
Viktor Barth-Kron

Löfvens små utmaningar

"Stora utmaningar har aldrig skrämt oss socialdemokrater", har Stefan Löfven upprepat inför partikollegor det senaste året. Som om det finns något spännande och lite roligt i att behöva ta itu med gigantiska samhällsproblem. Kanske är det den inställningen som krävs för att inte gråtsnyftande lämna både partiet och politiken.

Ty nog finns de utmaningar att ta itu med. Detta är några av de problem, eller utmaningar som det numera heter, som regeringen står inför fram till nästa val:

Sjukskrivningarna
Sjukskrivningarna har skenat iväg i flera år, vilket innebär oerhörda kostnader. Den nya regeringens beslut att avskaffa den bortre gränsen i sjukförsäkringen har knappast hjälpt. Under Göran Perssons tid "löstes" problemet med förtidspensioneringar. Löfven vill lägga ett ökat ansvar på arbetsgivarna. Så praktiskt.

Integrationen
Svensk integrationspolitisk debatt har kommit att handla om en enda sak: jobben. Den som som invandrat och fått ett jobb eller någon sorts sysselsättning, och därmed inte är öppet arbetslös, har betraktats som "integrerad". Så är det givetvis inte, och alltfler politiker börja vakna upp inför detta faktum.

Lösningarna lyser emellertid ännu med sin frånvaro. I konkret politik handlar allt fortfarande om just jobb och sysselsättning. Regeringen har föreslagit statliga beredskapsjobb, Alliansen vill se lägre ingångslöner. Samtliga vill ha bidragsanställningar. Än har diskussionen om värderingar, den enskildes plikt att faktiskt anpassa sig till sitt nya land, inte tagit fart på allvar. Det måste den göra. Integrationsfrågan rymmer nämligen så mycket mer än bara jobb och sysselsättning.

Polisen och rättsstaten
Alla vill ha fler poliser. Men vad hjälper det när tre av fyra poliser överväger att lämna jobbet. Under 2015 slutade fler än började, och det kan inte bara förklaras av pensionsavgångar. Många som slutar är under 40. Orsakerna är flera: usel lön, dålig arbetsmiljö, dåligt stöd från ledningen och ett allt tuffare samhällsklimat mot vilket bemanning och befogenheter inte möter upp.

Detta pratas det mindre om eftersom det är svårlöst. Polisen har lämnats vind för våg under lång tid. Fokus har hamnat på jämställdhets- och genusfrågor när den borde handla hur polisen ska kunna utföra sitt jobb. Dess bemanning lever i dag inte upp till de betydligt tuffare situationer de i dag har att hantera. Lite tyder på att något kommer bli bättre under dagens rikspolischef. Det som står på spel är medborgarnas förtroende för själva rättsstaten.

Skolans kris
Det finns flera sätt att mäta kvalitet i skolan. PISA har blivit det som använts mest i den politiska debatten. Orsakerna till de faktiska resultat som framkommer i dessa mätningar kan emellertid spåras i allt från en usel lärarutbildning, försämrad disciplin, minskad auktoritet bland lärarna och en postmodern diskurs inom skolan.

Politikerna har förstört svensk skola, och det kommer dröja innan den kan betraktas som lagad. I dag har Sverige en utbildningsminister som inte får någonting gjort annat än att kasta pengar på problemet. Det värsta är kanske att inte heller borgerligheten förmådde vända utvecklingen under åtta års tid. Fan vet vart svensk skola är på väg.

Bostadspolitiken
Det största politiska misslyckandet vid sidan om skolan och migrationspolitiken är tvivelsutan bostadspolitiken. Precis som ovannämnda frågor har den inte uppstått i går eller ens förra decenniet utan kan spåras betydligt längre tillbaka än så.

Statsministern sade på presskonferensen då de tre nya ministrarna presenterades att han tillsammans med den nye bostadsministern kommer bjuda in bostadsmarknadens parter till samtal. Det finns redan många vettiga förslag. Bostadspolitiken har utretts, stötts och blötts. Nu måste de nödvändiga reformerna implementeras.

Men det kommer inte att ske. Bostadssamtalen mellan regeringen och Alliansen har havererat, och det vi kan se framför oss är att Peter Eriksson (MP) som ny på jobbet lyckas knyta ihop en urvattnad kompromiss för att visa att regeringen minsann "gör något".

Helt otillräckligt
Visserligen tyder en del på att Stefan Löfven vet ungefär vilka problem som Sverige och hans regering står inför. Men han saknar helt politik för att nå någonvart. Det saknas helt förmåga att tänka nytt. Detta gäller även Alliansen där endast Liberalerna har börjat prata om marknadshyror (så dags nu i opposition).

Politikerna har skapat massor av problem. Men några lösningar på dessa har de inte. Dessa politiker vill alltså ha våra röster. 

Läs även:
Fnordspotting

När staten tar parti för den kriminelle

I en statlig utredning föreslås att det ska bli enklare att avhysa personer som vistas olovligen på annans mark (presskonferens). Utredaren menar att markägaren inte ska behöva identifiera samtliga ockupanter. Det ska räcka att denne har gjort ett försök.

Denna förenkling sker i så fall inte en minut för tidigt. Markägare har i praktiken stått helt rättslösa när tiggarläger upprättats. Notan för saneringar av nedskräpad mark har efter genomförd avhysning hamnat på markägaren och skattebetalarna, en helt orimlig ordning.

Utredaren föreslår emellertid även att det vid avhysning ska tas hänsyn till ockupantens hälsa och huruvida denne har någonstans att ta vägen, vilket föga förvånande gladde ordföranden för Kommissionen mot antiziganism Thomas Hammarberg i Sveriges Radios Studio ett.

Det är ett märkligt resonemang (som inte ska belastas utredaren eftersom hon fick de direktiv hon fick). Kronfogdemyndigheten ska ha som uppgift att freda en fastighets- eller markägares egendom från intrång, inte göra sociala eller medicinska bedömningar.

Utan att ha läst hela utredningen kan konstateras att det inte tas så stor hänsyn till markägarens perspektiv. Det är fortfarande denne som sitter med Svarte Petter när någon annan, enskild person eller hela sällskap med husvagnar, slår läger och vägrar ge sig av. Och denne får dessutom betala för det. Markägaren ska belägga en avgift på 5000 kr till KFM för att de ska ta upp ärendet (en normal ansökningsavgift vid en avhysning av en hyresgäst är ungefär en tiondel av den summan). Därefter ska KFM i maklig takt ta sig an uppgiften att försöka vräka ockupanterna.

Det är direkt oanständigt att en markägares rättigheter är så kringskurna i dag. Äganderätten måste stärkas avsevärt, och det kan bara ske om politikerna utan ursäkter ställer sig helhjärtat på offrets sida.

Jag är emellertid inte förvånad över utredarens approach. Det är så här Sverige behandlar alla brottsoffer. Vi har en rikspolischef som tänker mer på mördare än på de mördade. Vi har en diskurs där gärningsmannens upplevelser och erfarenheter i livet är mer intressanta än själva gärningen. Där "vi har inget att göra" tas som en acceptabel ursäkt för att kasta sten på polisen och bränna bilar. Där det är viktigare att tillgodose gärningsmannens rättigheter än att se till att brottsoffret och dennes anhöriga får upprättelse.

Med ett sådant politiskt klimat är det inte ett dugg överraskande att markägare runt om i landet nu får en spann vatten i ansiktet av en statlig utredare. Tilltron till det svenska rättsväsendet kommer att sjunka. Medborgargarden öka i antal. Och politikerna lär inte ens begripa varför.

Frihetsfrontens talarkväll: maj

Glöm inte Frihetsfrontens talarkväll. I kväll kommer Björn Elfvin för att prata om mikronationen Liberland.

Plats: Twang, Katarina Bangata 25, Södermalm i Stockholm
Tid: torsdagen den 26 maj kl. 19.00

På Twang finns god öl på fat och på flaska och lättare förtäring, så kom gärna tidigare och ät och drick!

Observera att vi denna gång håller till i Twangs källare.

Alla är välkomna!

Inför Brexit

EU är byggt på vackra ord och några fina idéer om gemensamma marknader och fri rörlighet. Det har utvecklats till ett odemokratiskt prestigeprojekt som inte längre kan reformeras.

Hela systemet är så ogenomträngligt och komplicerat att inte ens journalister som ägnar all sin tid åt att bevaka eländet förstår det. Den enda demokratiskt legitima delen av EU-systemet, det folkvalda parlamentet, får inte initiera lagstiftning. Det är sålunda i själva verket ett pappersparlament, ett slags påkostad charad, vi ser.

Makten ligger inte hos parlamentet utan hos ministerrådet och kommissionen. Massor av tjänstemän och byråkrater sitter på den reella makten. Och knappt någon vet vilka dessa är. Vilket gör det ännu mer hopplöst att utkräva ansvar.

En lite cynisk tanke som framförs i filmen nedan är att med tanke på att vi ändå inte kan rösta bort alla dessa figurer i EU-toppen, spelar det kanske inte någon roll om vi inte vet vilka de är.

Filmen handlar om EU-systemets brister (och inte om Nigel Farage).

Den nya floskelregeringen

På en som brukligt floskeltyngd presskonferens där Stefan Löfven upprepade det nötta mantrat att regeringen "bytt inriktning från skattesänkningar och nedskärningar till samhällsbygge" presenterades till sist den nya regeringen.

Det blir tre nya ministrar. Eftersom framtidsministern vid sidan om de två miljöpartisterna lämnar betyder det att antalet ministrar blir lika stort som tidigare - 23 statsråd.

Mest är intressant är att det tidigare språkröret Peter Eriksson, som det ryktats om, tar över posten som bostadsminister. Löfven vågade uppenbarligen inte sätta en socialdemokrat på den posten, trots att många efterfrågat detta. Eriksson blir även "digitaliseringsminister", vilket får sägas vara ännu en märklig titel skapad av Löfven.

Löfven uppger att han tillsammans med sin nye bostadsminister vill kalla till sig bostadsmarknadens samtliga parter för att reda ut vad som behöver göras för att komma tillrätta med bostadsbristen. Mer samtal, alltså. Det är häpnadsväckande att alla utredningar som gjorts, alla samtal och konferenser som hållits i decennier inte anses räcka. I Löfvens värld kan man inte samtala nog.

Den svåraste uppgiften landar onekligen på Peter Erikssons axlar. Bostadsfrågan är på flera sätt en ödesfråga. Dagens kollapsade hyresrättsmarknad göder kriminaliteten, försvårar familjebildning, tvingar unga att bo hemma, komplicerar för företag att rekrytera nya medarbetare, spär på lånekarusellen och håller på att göra socialtjänsten till en bostadsförmedling. Allt detta, och mycket mer, är direkta eller indirekta konsekvenser av en bostadsmarknad som har upphört att fungera. I detta akuta läge vill alltså Sveriges statsminister sätta sig ned och samtala med marknadens parter. Åter igen leker statsministern fackföreningsordförande.

Energiminister Ibrahim Baylan behåller sin portfölj men blir samtidigt befordrad till samordningsminister. Det är Baylan som ska ansvara för att samordna olika ministrars arbete för att komma tillrätta med det Löfven kallar "våra fattiga och socialt utsatta områden". Han blir således ett slags anti-segregationsminister. Det är en uppgift som heter duga, vilket gör valet av just Baylan synnerligen gåtfullt.

Löfven var noga med att påpeka att frågan inte har med invandring att göra (ändå kan man ju fråga sig vilka utsatta områden Löfven avser om inte just i första hand invandrartäta förorter till landets tre största städer, men det är en diskussion för ett annat tillfälle).

Stefan Löfven ger intryck av att veta precis vilka utmaningar och stora bekymmer Sverige som land står inför eller befinner sig mitt uppe i. Men han saknar politik för att lösa problemen, och detta ändras förstås inte av att nya namn nu besätter ministerposterna. Mantran och valrörelseretorik löser varken integrationsproblem eller bostadskris.
Ändå kan denna medelstora regeringsombildning fungera som lite nytt syre för en skadskjuten regering som tappat luften. I synnerhet som den borgerliga oppositionen verkar sträva efter att ge regeringschefen största möjliga arbetsro.

Från Alliansen har Löfven inget att frukta.

Läs även:
Ledarsidorna

AKB bäddar för ny valförlust

I en utfrågning i Expressen ombeds moderatledaren Anna Kinberg Batra att välja mellan Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. Hon svarar utan att tveka Miljöpartiet.

Skälen som Kinberg Batra anger för att hon inte vill regera med SD är följande:

Skälet till att vi inte vill regera med Sverigedemokraterna är politiskt. Om man säger nej till Nato, om man gör det mer lönsamt att inte jobba och man tar avstånd från integrationspolitik när en miljon snart är utanför. Då tycker inte jag att det är en grund att regera ett land ihop med.

Man kan givetvis tycka att Moderaterna och övriga alliansen, i den mån den fortfarande existerar, inte ska ha något uttalat samarbete med SD. Men moderatledarens argument är inte särskilt övertygande. I synnerhet inte om alternativet heter MP.

Säger MP ja till Nato? Inte direkt. Däremot var det MP som drev igenom det så kallade friåret. Om ni inte minns var det alltså reformen som gav människor en årslön för att inte arbeta. Och vilken integrationspolitik hade MP att komma med nu igen? Kurser i hur man hälsar, månne?

Anna Kinberg Batra behöver bättre argument än så här om hon vill säkra en majoritet för en framtida alliansregering. Vilket för övrigt framstår som alltmer osannolikt för varje månad som går.

Med en så svag regering, med migrationskris, kris i skolan och en polis i fritt fall hade det varit ett utmärkt tillfälle för en svensk oppositionsledare att kliva fram och ingjuta hopp om en förändring, om en vändning. Ändå misslyckas Anna Kinberg Batra så kapitalt med detta. Just därför ska vi inte bli förvånade om statsministern efter nästa val heter Stefan Löfven.

Alliansen med Moderaterna i spetsen bäddar för en ny valförlust. Att partiet straffar ut Hanif Bali är bara ett av många tecken på detta.

Läs även:
Fnordspotting

Sexhandeln och moralismen

Sex som ämne engagerar. Det sätter människors känslor i gungning och skapar starka åsikter. Sällan har folk så nära till utbrott och invektiv som när prostitution diskuteras.

När jag inför min uppsats, som skulle bli en komparativ studie om sexköpslagslagstiftning i Sverige och Thailand men av tidsskäl endast fokuserade på svenska sexarbetare, intervjuade sexsäljare och sexturister i Thailand slogs jag av två saker. Dels att sexsäljarna hade en betydligt mer entreprenöriell syn på sitt arbete än jag hade väntat mig, dels att köparna inte alls var några monster.

Båda dessa slutsatser går stick i stäv med den allmänt accepterade inställningen till sexhandel. I den officiella uppfattningen är nämligen säljaren ett offer och köparen är samvetslös knöl. Dessa finns naturligtvis också, och jag vill inte påstå att mitt lilla urval av intervjuer på något sätt är representativa för alla. Däremot finns det gott om material att tillgå för den som är intresserad, inte minst i gamla offentliga utredningar där åtminstone säljarna kommit till tals.

Frida Svensson står i Svenska Dagbladet upp för den traditionella och allmänt accepterade hållningen när hon beskriver hur en kvinna luras in i sexhandel och tvingas kvar. Denna bild görs (åter igen!) representativ för all sexhandel. Det är så falskt, det är så fel.

"Prostitution och sexhandel är en utsatthet som inte hade funnits om det inte var för sexköparna och deras pengar", skriver Svensson. Detta är ett tröttsamt upprepat mantra i svensk debatt. Sätter vi bara dit köparna och därmed stryper efterfrågan, så kommer all sexhandel att dö ut, lyder idén. Så är det förstås inte, och denna enkla förklaringsmodell tar heller inte hänsyn till de olika sorters sexhandel som finns.

Dels finns det sexsäljare som gör det av spänning, kanske håller på i några månader och sedan lägger av. Dels finns det säljare som gör det för att dryga ut sin inkomst ("sätta guldkant på tillvaron", som en svensk sexarbetare som jag intervjuade uttryckte saken). Dessa deltidssexsäljare pratas det väldigt sällan om. De finns knappast i debatten.

Därutöver finns det givetvis människor som säljer sexuella tjänster för att de är i desperat behov av pengar för att finansiera ett missbruk, betala skulder eller annat. En ytterligare grupp är den som är direkt utsatt för människohandel. Det är denna sistnämnda grupp som vi måste försöka stödja och hjälpa och där de inblandade ska hittas och straffas.

Det bästa sättet att bekämpa den sorts sexhandel som skadar människor och förstör liv är att satsa polisiära resurser på människohandeln och att bekämpa fattigdom. Men vi ska aldrig lägga oss i vad vuxna människor väljer för sätt att försörja sig eller "sätta guldkant på tillvaron" om de inte är tvingade till det.

Inte heller den som är fattig och fattar beslutet att under en tid sälja sex för att försörja sig och sin familj ska vi se ned på. Att se ned på denna person, kalla henne/honom för ett offer, är att frånta personen i fråga en egen vilja och en egen förmåga att fatta det beslut personen i just den situationen anser är det bästa. Vilka är vi att överpröva detta?

"Värdet av en kvinnas kropp och egna vilja ska inte kunna mätas i pengar", skriver Frida Svensson och sätter därmed ned foten mot all sexhandel. I sitt enkla ställningstagande visar hon att hon inte förstår, eller vill se, komplexiteten i företeelsen sexarbete.

Moraliska pekpinnar passar bättre i ett välmående medelklasshem på Södermalm i Stockholm än i Isaan-provinsen i Thailand. Men de är onekligen ganska typiska för hur den svenska diskursen ser ut.

Hur mycket Frida Svensson egentligen bryr sig om den enskilda kvinnans livsval, i synnerhet om hon skulle välja "fel", går att ifrågasätta. I slutändan handlar det mesta om moralism och gränser för den egna moralen, inte om andra människors rätt att faktiskt välja.

Om en månad kan britterna bli historiska

Om en månad röstar britterna för att gå ur eller stanna kvar i Europeiska unionen. Det är ett historiskt val som kommer att påverka inte bara Storbritannien utan hela EU.

Propagandan för och emot utträde är i full gång. Etablissemanget i EU och självaste Barack Obama propagerar för fördelarna med att Storbritannien stannar kvar. Andra varnar mest för riskerna att lämna. Det brittiska finansdepartementet varnar för att 820 000 jobb försvinner om britterna bryter sig loss. Svenska ekonomer har räknat på hur mycket Sverige skulle förlora på ett brittiskt utträde.

Jag får flashbacks från 2003 års svenska euroomröstning. När ja-sidan utmålade nej-sägare som inte bara negativa och tråkiga människor utan närmast som halvnazister. När Göran Persson argumenterade för euron genom att hävda att villaägare i Katrineholm betalade 1000 kronor mer i ränta varje månad jämfört med villaägare i länder med euron som valuta ("det är inget dåligt argument för en löntagare som faktiskt har svårt att få pengarna att räcka till.")

Högt och lågt. Vad som helst kunde hävdas i eurokampanjen för att vinna vilsna väljare. Och vilsna, det var de flesta. Innerst inne. Även Göran Persson. Så här i efterhand kan vi se att det allra mesta förstås var galna överdrifter och rena lögner.

Vänner och partister blev ovänner helt i onödan, visade det sig. Sverige gick inte under. Räntorna skenade inte iväg. Exportindustrin gick inte på pumpen. Tvärtom har Sverige klarat sig mycket bättre än de flesta av euroländerna och senast jag såg en mätning som mätte svenska folkets stöd för ett eurointräde var stödet runt 10 procent.

Britterna står inför ett minst lika stort och viktigt val som svenskarna hade att fatta för 13 år sedan. Det kommer att påverka dem för generationer framåt.

Personligen tror jag, tyvärr, att det kommer bli ett ganska tydligt resultat för att stanna kvar. Men jag hoppas förstås att jag har fel. Jag hoppas att de vågar se bortom alla överdrifter och alla propaganda och faktiskt tänka till vad ett utträde skulle innebära i återvunnen frihet och demokratisk legitimitet. Det skulle dessutom visa att det är möjligt att träda ur. Att makten, trots alla år av maktöverföring till Bryssels tjänstemän, i sistone ligger hos folket.

Om en månad kan britterna göra något historiskt: lämna ett politiskt prestigeprojekt och återta kontroller över det egna landet. Det vore tragiskt om de inte tog chansen.

Nej, Sverige ska inte gå med i Nato

Nedmonteringen av det svenska försvaret, också kallat "särintresset" av en viss statsminister, parat med ökad rysk aggression i närområdet har fått Natoförespråkarna att vädra morgonluft igen. Nu är samtliga fyra allianspartier för ett Natomedlemskap.

Det är som om åratal av socialistisk och borgerlig nedskärning av vår försvarsförmåga nu kan svepas bort. Tanken är att andra länder ska komma till Sverige hjälp. Då behöver vi inte lägga så mycket pengar på försvarsmakten.

Detta är ett dubbelfel. Det är fel dels för att ett Natomedlemskap faktiskt kräver av den enskilda medlemmen att den kan bistå andra medlemmar om dessa hotas militärt och dels för att detta oundvikligen förutsätter att Natomedlemmen faktiskt har en acceptabel försvarsförmåga. Vilket Sverige alltså inte har.

Jag ser gärna att Sverige övar och samarbetar militärt med andra länder med vilka vi delar intressen. Självfallet ska vi göra det. Men Sverige tjänar inte på att gå in i en försvarsallians inom vilken vårt inflytande skulle bli perifert och där vi åläggs att delta i andra länders militära utflykter. Det är illa nog att våra politiker placerat svenska soldater i en turbulent kittel som Afghanistan.

Nu väntas Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna begära att frågan om ett värdlandsavtal med Nato skjuts upp i ett år, en så kallad vilandeförklaring, vilket av borgerliga Nato-förespråkare har tolkats som att V och SD "samarbetar" (på samma sätt som V och C "samarbetar" i asyl- och migrationspolitiken, får vi anta). Sverige har under senare tid tagit tydliga steg närmare Nato. Det kan vi göra så länge vi inte går med.

Om vi inte köper den pinsamma retoriken att det enda som står som alternativ till Nato är Putin, vad ska vi då ha i stället? En avsevärt stärkt svensk försvarsförmåga, till att börja med. Och ja, det kommer att kosta. Men betänk då följande: under åren fram till 2020 har Arbetsförmedlingen och Migrationsverket begärt ökade anslag på 160 miljarder kronor. Det motsvarar drygt tre årliga försvarsbudgetar.

Det finns uppenbarligen pengar. De måste bara läggas på rätt saker. Vi behöver en välfungerande försvarsmakt inte enbart för att avvärja militära hot utan också för att klara nationella krissituationer. Översvämningar. Större katastrofer. Och allt sådant vi i dag helst inte vill tänka på.

Sedan bör Sverige söka militärt samarbete med sina nordiska grannländer i första hand. Och med Nato, givetvis. Men det är inte samma sak som att gå med i en militärpakt.

Om att kasta elefanter i glashus

Många beklagar sig över det svenska debattklimatet i allmänhet och på sociala medier i synnerhet. Jag instämmer i detta. Tonläget är högre nu, oresonligheten större och viljan att faktiskt försöka förstå sina debattmotståndare rekordlåg. Särskilt på debattplatsernas kloak, Twitter, spyr människor ur sig... ja, vad fan som helst. Det finns således goda skäl till att jag valt bort Twitter.

Även Aftonbladets ledarsida oroar sig för debattklimatet (läs via Unvisit). Moderaterna lånar ur Donald Trumps kampanjmanual, skriver Anders Lindberg. Påståendet är en direkt bisarr överdrift och hela texten blir oerhört ironisk eftersom den just handlar om att högern sprider överdrifter och osanningar om regeringen.

Hanif Bali får tjäna som exempel för högerns påstådda trumpifiering. Ingenstans nämner emellertid Lindberg hur vänsterdebattörer kallat Bali för "husneger", att ledarskribentkollegan Daniel Swedin kallat Rebecca Weidmo Uvell för "det bloggande rövhålet", att EU-parlamentarikern Marita Ulvskog (S) tryckte till Gunnar Hökmark (M) med epitetet "jävla skithög" i en debatt inför EU-valet och att självaste ansvarige utgivaren Jan Helin spridit den felaktiga uppgiften att Weidmo Uvell lagt ut Aftonbladet-medarbetares adresser på nätet för att sedan bli skitförbannad på innehållet i sin egen lögn. För att inte tala om allt manshat som vänsterfeminister stoltserar med, inte minst i sociala medier.

Personer inom den politiska vänstern går ständigt över gränsen, beter sig arrogant, svinaktigt och sprider hat mot politiska motståndare. När liberaler eller konservativa svarar med samma medel uppstår gråt och tandgnissel.

De får faktiskt bestämma sig. Ska vi bemöta varandra med respekt, de politiska åsiktsskillnaderna till trots? Eller ska vi puckla på varandra verbalt? Om det sistnämnda ska gälla får vänsterdebattörer på Twitter, på ledarredaktioner och andra håll helt enkelt vänja sig vid att bli behandlade precis som de behandlar andra.

Bali är ibland ful i munnen, inget snack om saken. Men att enbart se detta och ignorera all skit han utsätts för från vänsterhåll gör att Anders Lindberg och den tidning han arbetar för helt saknar trovärdighet i själva sakfrågan.

Vi ska även minnas att Aftonbladets ledarsida under de senaste fem sex åren tillhört den svenska eliten i att brunstämpla och misstänkliggöra borgerliga politiker och debattörer. Det har varit en väldigt utpräglad arbetsmetod att aldrig bemöta i sak utan i stället använda guilt by association.

Anders Lindberg spår en "förfärlig" valrörelse om två år. Huruvida den blir det eller inte återstår att se. Men oavsett vilket kommer Aftonbladets ledarsida knappast att bidra till ett bättre samtalsklimat utan tvärtom göra sitt yttersta för att förminska politiska motståndare med halvsanningar och lögner.

Falskheten och de dubbla måttstockarna hos Aftonbladets tyckarelit sitter sannolikt alldeles för djupt för att vi ska kunna hoppas på en förändring redan om två år. De kommer fortsätta kasta elefanter i glashus. 

Nya tider

Varför behövs Moderaterna?

Moderaterna håller ett så kallat Sverigemöte i helgen, en sorts politisk workshop där partister från hela landet ska prata ihop sig och skapa sammanhållning i ett parti som växer i opinionen men som inte aspirerar på att ta över regeringsmakten just nu.

Parollen är "Sverige ska fungera". Inte så radikalt för att komma från ett oppositionsparti, kan tyckas. Just därför säger den en hel del om var Moderaterna står i dag. Eller snarare: trippar på tå. Partiet vågar nämligen inte sätta ned foten. Det vågar inte utmana. Anna Kinberg Batra kritiseras nu även av sina egna för att vara för försiktig.

Trots en väldigt blek partiordförande och trots ett oppositionsarbete som helt gått i stå ligger M väldigt bra till i opinionsmätningarna. Runt var fjärde väljare säger att de skulle rösta på Kinberg Batras parti i dag, vilket är ungefär lika många som stöder Socialdemokraterna.

Troligen hade usla opinionssiffror tvingat partiledningen att vara betydligt mer offensiv. Nu känner nog Kinberg Batra, Kristersson, Svantesson och Tobé att de kan ta det ganska lugnt. Det är synd, för partiet missar tillfället att sätta dagordningen och ger Stefan Löfven en arbetsro han inte förtjänar.

Det blir nästan lite tragikomiskt när partisekreteraren Tomas Tobé utan ironi i rösten hävdar att Moderaterna har visat att de är "garanten för ordning och reda". Partiet har omprövat sin politik på en rad områden sedan valförlusten. Men i regeringsställning under Reinfeldts statsministertid, när policies och beslut verkligen fick verkan i praktiken, visade de att de snarare var en garant för oordning och oreda.

En del av det debacle som M tillsammans med sina allianskollegor skapade eller förvärrade under sina åtta år i regeringskansliet håller en rödgrön regering nu på att reda upp. Det finns en ironi i att det är socialdemokrater och miljöpartister som verklighetsanpassar migrationspolitiken, som skärper den hitintills slappa hanteringen av svenska pass, som börjar ålderstesta ensamkommande ungdomar och män och förbjuder resor i syfte att begå terrorbrott. Inget av detta gjorde Moderaterna något åt när de satt i regeringen.

Frågan liberala och konservativa väljare måste ställa sig är vilken tillit de kan ha till ett parti som skäller högt i opposition men inte vill ta över regeringsansvaret. Vilken trovärdighet har ett parti som i regering har sett på när polisen förfallit och när utanförskapet fortsatt att öka år för år och nu plötsligt orerar om "det nya utanförskapet"? Det finns inget nytt i att utlandsfödda inte kommer i arbete eller att vissa förorter präglas av hög arbetslöshet, kriminalitet och otrygghet.

Det är få som har något som helst förtroende för den sittande regeringen. Problemet för borgerliga väljare uppkommer dock när ett trovärdigt alternativ ska väljas.

I mellanvalstider ska oppositionen kännas som allra mest lockande. Så är det inte nu. Frågan är om Moderaterna någonsin har känts så ointressanta drygt två år före ett val.

När poliser blir socialarbetare

Centerpartiet föreslår nya brottsrubriceringar för att komma till rätta med de växande hoten mot blåljuspersonal. Samhället måste markera vad som är acceptabelt och inte, säger Annie Lööf.

Gott så. Men frågan om varför C och övriga allianskollegor inte lyfte ett finger när de satt i regeringsställning i åtta år. Problemet med stenkastning mot poliser och räddningspersonal är inte nytt. Det har sannolikt eskalerat, men en snabb googling visar att det har förekommit under många år. Även under Alliansens tid vid makten. Då ansågs det uppenbarligen inte vara ett problem. Månne var allianspartierna under Fredrik Reinfeldts statsministertid rädda för att "svartmåla förorten".

Det kan också noteras att det var under Alliansens tid vid makten som dessa problem ökade. Antalet utanförskapsområden ökade så pass att dåvarande Folkpartiet, som innehade integrationsministerposten, inte ville räkna dem längre.

Svenska politiker har varit för veka, för undfallande, för förstående inför kriminellas holmgång på rättssamhället och landets invånare. Det är precis som Widar Andersson konstaterar: "Det är besvärande när i stort sett varje polis låter som en socialarbetare från 1970-talet."

Socialt arbete skiljer sig på flera avgörande områden från polisiärt arbete. En socialarbetare ska inte sätta dit någon utan arbeta utifrån den enskildes hjälpbehov, oaktat vad personen i fråga gjort sig skyldig till. Rättsväsendets roll ska inte övertas av socialtjänsten - men socialtjänstens roll ska heller inte övertas av polisen. Däremot är ett samarbete mellan socialtjänst och polis givetvis av stor vikt i många ärenden, men rollerna måste hållas tydligt åtskilda.

Nog för att dialog är viktigt för att undvika onödiga konfrontationer. Jag är inte motståndare till att polisen har en dialog med ungdomar på glid, tvärtom. Men det får inte stanna där. Att bjuda på kaffe är faktiskt inte polisens uppgift.

Jag kan känna att hela det svenska samhället har feminiserats och infantiliserats. Alla problem bemöts med ett huvud på sned och en förstående blick. Att ställa krav har blivit fult och elakt, att göra rätt för sig något som bara åligger vissa. Självfallet utnyttjas detta av personer som begår brott och av människor som inte vill göra rätt för sig.

Ett färskt exempel på hur det kan se ut i dag är när hundratals kringresande arbetare helt sonika slog läger på en privatpersons gård, skräpade ned, körde sönder marken och försökte rida på hans hästar. Det tog fyra dagar innan de kunde avhysas.

Polisen menar att existerande lagstiftning inte fungerar. Om så är fallet, måste lagen ändras. Det måste bli lättare att avhysa personer som olovligen slår sig ned, förstör och skräpar ned på annans mark. Oavsett om marken tillhör kommunen, staten eller en privatperson. Och oavsett om de som begår den brottsliga gärningen är MC-gäng, irländska hantverkare eller rumänska romer.

Och ja, det måste till riktigt hårda straff för den som ger sig på poliser, räddningstjänst och ambulanspersonal. De största förlorarna när blåljuspersonal inte

När enskilda hamnar i kläm, när vanligt folk utsätts för brott utan att polisen gör eller anser sig kunna göra något, har rättssamhället kapitulerat. Att tre av fyra poliser i Region Syd uppger att de överväger att sluta tyder inte på att en vändning är på väg.

Läs även:
Alice Teodorescu, Fnordspotting

Se även:
En räddningstjänst i kris?

Kändissamhället

De syns överallt. Uttalar sig om allt mellan himmel och jord. Vet alltid bäst. Sätter ned foten mot det ena och det andra. Ställer krav i olika upprop. Det är allas våra älskade kändisar jag tänker på.

Men har de koll? Nej, och det är inte heller nödvändigt. Enbart i kraft av att vara känd får de uppmärksamhet, spaltutrymme och TV-tid.

Henrik Schyffert, som genom sina absurda jämförelser gett upphov till begreppet "schyffertonomics", har själv medgett att han "är känslostyrd" och "inte har koll". Han tycks själv förundrad över att allt han säger i migrationsfrågan får så stor uppmärksamhet.

En annan person som gett sig in i migrationsdebatten är Björn Ulvaeus. Han har i DN liknat asyltrycket mot Sverige med den svenska emigrationen till Amerika och använt denna liknelse som ett argument för att Sverige skulle fortsätta att ha världens mest generösa asyllagar.

Jämförelsen haltar av flera skäl - inte minst eftersom Amerika var oerhört selektivt i vilka som släpptes in (starka och friska personer) och inte försörjde dem som inte förmådde göra det själva - och den säger en del om hur snett diskussionen kan hamna när personer vars enda renommé är ett kändisskap ges utrymme i debatten.

Hur blev kändisar utan koll så oerhört intressanta? Kanske för att inte heller journalisterna har så bra koll längre. Blind höna låter annan blind höna komma till tals. Sannolikt har det även delvis med vårt kändisfokuserade samhälle att göra. Kändisar bakar. Kändisar lagar mat. Kändisar äter maten som andra kändisar lagat. Kändisar tävlar mot andra kändisar. Klart att kändisar även ska få uttala sig om saker de inte förstår sig på.

Schyffert är kanske rolig på scen. Malena Ernman kan sjunga. Och Björn Ulvaeus har bidragit till att skapa en sångskatt. Men något relevant att bidra med politiskt har de inte.

Läs även:
Naomi Abramovicz

Anders Lindberg och okunskapen

Den blivande chefredaktören för Aftonbladets ledarsida Anders Lindberg går till ett ryggmärgsmässigt angrepp (länk via Unvisit) mot boende i Saltsjö-Boo då de har protesterat mot att en villa som i dag hyrs av MC-klubben Hells Angels, HA, kanske ska bli boende för ensamkommande flyktingungdomar.

Det har nämligen visat sig att grannarna räds en växande otrygghet i området. HA skrämde bort småbuset och störde inte de kringboende, hävdar ett antal personer som vill vara anonyma.

Lindberg kallar reaktionerna för ett utslag av okunskap. Och visst är det delvis så. Alla unga män som bor på asylboenden eller HVB-hem antastar inte kvinnor och flickor. Självfallet är det en minoritet som gör detta. Men det betyder inte att människors rädsla och oro inte är på riktigt. Vårt hem ska vara vår trygghet, och upplever vi oro för att den tryggheten raseras - vilket har skett under lång tid i utsatta förorter - reagerar vi kraftfullt.

Det är väldigt bekvämt att skylla på välbärgade kommuner och stadsdelar. Osökt uppstår då frågan hur många asylboenden som Anders Lindberg själv bor granne med? Hur många boenden för ensamkommande flyktingungdomar har han i kvarteret? Egentligen delar Lindberg samma syn som grannarna i Saltsjö-Boo: de röstade för en politik vars konsekvenser de inte är villiga att ta personligen. Andra får betala.

Aftonbladets välbetalda ledarredaktion tillhör just den privilegierade grupp människor som den angriper. En grupp som inte påverkas särskilt mycket, eller alls, av den rekordstora asylinvandring som Sverige haft under lång tid och i synnerhet under de senaste fem åren. De sätter inte sina barn i skolor där var tredje elev är asylinvandrare.

Anders Lindberg har gett ryggradslösheten och kappvändandet ett ansikte under sin tid på ledarredaktionen genom att tvärsäkert hävda saker för att sedan byta åsikt och inte låtsas om att det alls har skett (se ett av många exempel nedan). Han är verkligen inte rätt person att fälla omdömen om andras okunskap. Tvärtom är Lindberg en sällsynt dåligt insatt tyckare i det offentliga samtalet.

Men Anders Lindberg har i alla fall en egen Flashbacktråd. Det är det inte alla som har.

Läs även:
Fnordspotting

Den ena dagen... är inte den andra lik.

När det onormala blir normalt

"Sverige förändras just nu, och det är en så härlig känsla att få vara med om det", sade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson vid den famösa tillställningen "Sverige tillsammans" i oktober.

Nog förändras Sverige just nu. Den etniska segregation vi har sett växa under flera decennier har nu nått ett slags kokpunkt där rättsstaten inte längre klarar av att behärska vare sig hot mot våldsmonopolet eller mot vanliga medborgare.

Begreppet "no go-zoner" har hånats eftersom den lista på 55 orter som sammanställts innehåller helt vanliga närförorter som inte alls är farliga att vistas i, men det är ett faktum att det har vuxit fram stadsdelar där kriminella gäng har tagit över kontrollen helt eller delvis. Detta är områden till vilka räddningspersonal inte längre vågar åka utan poliseskort. Där stenkastning mot polis är vardag. Där företag ger upp och flyttar.

Situationen är inte ny. Men denna del av Sverige har politikerna inte fullt ut velat se, i synnerhet inte i regeringsställning. Borgerligheten döpte problemetiken till "utanförskap" och författade en idé om arbetslinjen som vägen ut. Om människor bara fick ett jobb skulle dessa problem upphöra. Jag tror att detta är en förenkling och att även vissa allianspartier börjar inse det.

Visst är egenförsörjning oerhört viktig, men även den som har ett arbete kan känna att den inte är en del av samhället. Även den som går till jobbet på morgonen kan uppleva ett samhälle som är tudelat och där kvinnor begränsas av religiösa skäl.

Människor från klansamhällen präglade av korruption och misstro och med en vana att lösa problem med våld behöver veta hur Sverige fungerar. Unga på glid måste fångas upp innan de blir livsstilskriminella.

Samtidigt behöver alla veta att om det är något som ska brännas är det offerkoftan, inte grannens bil. I Sverige finns oändliga möjligheter för såväl infödda som invandrade att utbilda sig, hitta jobb och leva ett gott liv. Att skylla sina egna misslyckanden på rasistiska "svennar" är att skjuta det egna ansvaret på någon annan.

Trots alla möjligheter ser vi kravaller och växande laglöshet i alltfler förorter. Hur blev det så här? Kanske kan en del av problemet förklaras med en minskad auktoritetstro i samhället. Detta kan i grunden vara något positivt - ett hierarkiskt samhälle där hela befolkningen står i givakt och hyser en helig tilltro alla som befinner sig ovanför en i maktpyramiden är inget trevligt samhälle. Men en sjunkande auktoritetstro kan i förlängningen utmynna i det som på engelska heter disrespect. Respektlöshet.

Detta drabbar i dag allt ifrån lärare och vårdpersonal till poliser och socialsekreterare. Vi ser det även i de grova rånen mot äldre och försvarslösa och i oerhörda gruppvåldtäkter. Det tycks inte finnas några gränser längre.

Svenska politiker är ansvariga för att utvecklingen har tillåtits gå så här långt. Aningslösheten har varit monumental på ett flertal områden. Migrationspolitiken tilläts spåra ur fullständigt med i dag kända konsekvenser. Det har under lång tid funnits ett stort glapp mellan rättspolitiken och det allmänna rättsmedvetandet, vilket resulterar i medborgerlig avsky när personer som begått oerhört grova brott släpps ut i förtid eller när våldtäktsmän som påstår sig vara minderåriga slipper straff och kan begå nya brott. Adderat till detta har polismyndigheten mer eller mindre upphört att fungera på vissa håll i landet.

Grundfundamenten i ett välfungerande samhälle håller på att krackelera. Långt ifrån överallt. Men där det sker kommer det bli oerhört besvärligt att bygga upp dem igen. Särskilt som ingen politisk kraft tycks ha några lösningar på hur det ska gå till.

Jag räds en utveckling där vi får enklaver i samhället som är utom räddning, delar av städer och regioner som styrs av kriminella. Varken Löfvens "samhällsbygge" eller ett miljöpartistiskt fredsdepartement rår på kriminella med tunga vapen och handgranater. Att lägga huvudet på sned och prata om rasistiska strukturer stoppar inte rekryteringen till kriminella gäng. Det krävs tvärtom rå styrka för att krossa de kriminella elementen och samtidigt preventiva insatser för att visa på alternativ till stenkastandet och eldandet innan den unge fått tag i sitt första vapen. Den som trots detta väljer den kriminella banan ska veta att rättsstaten väntar på denne.

Jag tror emellertid att detta inte räcker. Det behövs också ett värderingsskifte i hela samhället. En idé. Ett slags upprättad tro på att göra rätt för sig. Ja, faktiskt just det politikerna velat undvika så länge: ett "vi och de". Den hårt arbetande och laglydige medborgaren, oavsett kön, religion eller etnicitet, måste få sin upprättelse.

Det ska erkännas att jag är orolig. Orolig för att den situation som beskrivits ovan snart kommer att betraktas som en del av det nya normaltillståndet på alltfler håll. I det ögonblicket upphör nämligen försöken att göra något åt utvecklingen. Då återstår bara att skaffa säkrare lås.

"Sverige förändras just nu, och det är en så härlig känsla att få vara med om det". Ylva Johanssons ord ekar fortfarande. Hennes upplevelse delas inte av alla.

Läs även:
Anna Dahlberg, Reportage: Hatet mot svennarna

När Löfven talar håller vi andan

Socialdemokraternas humör tyngs ned av det usla opinionsläget för partiet och för statsministern personligen. Folk vet inte vad vi vill, suckar de. Och det stämmer. Både för partiet och för hela regeringen.

Att Sveriges leds av en person som har uppenbara svårigheter med det talade ordet hjälper knappast i detta läge. För det är inte bara Åsa Romson som har problem att uttrycka sig.

Stefan Löfven har aldrig varit en duktig retoriker, men under sin tid som partiledare och statsminister har han snurrat in sig i siffror i EU-nämnden, trott sig vara i Kina under ett tal i Indien och nu senast i Vita huset kallat utrikesministern John Kerry för "Kennedy". (Nej, jag tror inte att det var ett "skämt".)

Det sistnämnda måste sägas vara det mest pinsamma. Vad som sägs i EU-nämnden är det få som bryr sig om och i Indien lyckades han komma ur situationen på ett hyggligt sätt. Men jag får ärligt säga att jag inte förstår vad Löfven håller på med. Är han så nervös när han träffar världsledare att han tappar koncepten?

Det inger knappast förtroende att Sveriges statsminister begår sådana här blunders inför TV-kamerorna gång efter gång. Det sänker ett löjets skimmer över Sverige som land och de frågor våra politiker vill driva tillsammans med andra länder.

När Löfven är på utlandsresa gör vi alla bäst i att be en stilla bön. Låt honom bara vara tyst så kanske det går bra.

Några kloka ord om EU

Problemen för MP lär fortsätta

Miljöpartiet har i de senaste opinionsmätningarna nosat på fyraprocentsspärren. Även om många nu korkar upp champagnen av ren skadeglädje, och jag ska inte låtsas som om jag inte själv finner siffrorna tillfredsställande, måste vi försöka besinna oss lite. Det är mellanvalstider. Det är två år kvar till nästa valrörelse. En ocean av tid i politikens värld.

Åsa Romson satt som språkrör i hela fem år men lär bli en parentes i partiets historia. Mest för att partiet nog självt vill det. Romson avgår som språkrör med ett förtroende från svenska folket på patetiskt låga 3 procent.

I dag återvaldes Gustav Fridolin som språkrör på partiets kongress. Hans nya kollega heter Isabella Lövin. Ett nytt ansikte ersätter en impopulär politiker. Men det är inte alls självklart att Lövin kommer att lyckas mycket bättre än sin föregångare.

Möjligen kan kommunikationen utåt förbättras något då det motsatta förhållandet knappast ens är tänkbart, men MP lär inte över en natt framstå som eller bli ett mer trovärdigt och pålitligt parti.

Vi ska minnas att det fortfarande är samma parti som svek i övervakningsfrågorna och som offrade sina starka åsikter i migrationspolitiken för att få sitta kvar i regeringen. MP är pålitligt i en fråga, och det är dess förmåga att svika.

Precis som tidigare kommer MP vara ett parti för naiva drömmare, tillväxtfientliga idealister och för dem med Kronblom som andlig förebild. Personer som anser att det där med ekonomi "brukar lösa sig". Människor som tycker att vi inte ska arbeta så mycket. Personer som inte ser några begränsningar i vad politiken kan och ska göra.

"Vi var väldigt omtyckta. Nästan av alla", sammanfattade Åsa Romson Miljöpartiets ställning efter valet 2010 när hon höll sitt avskedstal som språkrör på partikongressen under fredagen. Det är en inte alls osann beskrivning av en tid då närmast alla - vänstern, liberalerna, borgerligheten, medierna - strök Miljöpartiet medhårs. Partiet var, som någon uttryckt det, nära nog fridlyst.

I regeringsställning utsätts emellertid alla partier, och dess företrädare, för en hårdare granskning. Detta klarade inte ett MP med naivitet som livsluft och med en uppenbar ovana vid att hålla garden uppe. Resultatet blev en katastrofal krishantering när medierna hittade godbitar att sätta tänderna i.

Med halva mandatperioden kvar ser miljöpartisterna en chans till nystart. Några nya ansikten ska få fart på tåget igen, är det tänkt. Folk ska glömma allt som hänt. MP:s problem är djupare än så.
Samtidigt ska den politiska glömskan inte underskattas som faktor.

Om Sverige hade haft en riktig opposition hade den kunnat göra livet lite besvärligare för både Miljöpartiet och regeringen. Då skulle folk inte riskera att glömma.

Läs även:
Adam Cwejman

En stilla undran

Identitetsvansinnet

Kan vem som helst definiera sig som vad som helst? Är allt öppet för tolkning? Ska vi förneka objektiva fakta? Postmodernisterna och identitetspolitikens försvarare nickar ivrigt ja på dessa frågor.

I en diskussion i SR:s Studio ett möttes Hanna Lindholm och Ung vänster-ordföranden Hanna Cederin för att diskutera om det alls finns några gränser för vad en människa kan hävda att hon är. Bakgrunden var Hanna Lindholms intervjufilm med Södertörnstudenter. Hennes poäng var att visa att nej, för vissa personer finns det inga gränser. Hanna Cederin bekräftade onekligen den slutsatsen.

Studiodiskussionen tangerar det några år gamla replikskiftet mellan Åsa Romson och Jimmie Åkesson som slutade i Åkessons torra och numera virala retoriska fråga: "Om jag åker tunnelbana i Tokyo, är jag då japan?"

Enligt Cederin måste varje människa få definiera sig själv. Man kan alltså i teorin vara man den ena dagen och kvinna nästa dag. Eller japan. Eller två meter lång. Allt handlar om vad den enskilde upplever.

Detta kan förstås drivas hur långt som helst. Egentligen borde alla uppmanas att omdefiniera sig på sina arbetsplatser bara för att blotta vansinnet. Jag kan förslagsvis från och med nu definiera mig som rasifierad transsexuell havsörn. Problem uppstår när jag kräver av omgivningen att den ska betrakta och behandla mig som just en rasifierad transsexuell havsörn. Bekymmer uppstår när jag vill ha rättigheter som just rasifierad transsexuell havsörn (med könskorrigering, eget naturreservat eller vad det nu skulle kunna handla om).

Ens egna fantasier och uppfattningar tillåts alltså enligt postmodernisterna bestämma hur alla i ens omgivning ska bete sig. Det är inte rimligt.

Notera nu att detta inte är ett angrepp på hbtq-personer eller personer med oklar könstillhörighet (den sistnämnda gruppen finns men är ytterst liten), ej heller mot människors rätt att definiera sig själva. Självfallet får var och en definiera sig hur de vill. Men att kräva att omgivningen ska lägga sig platt för något som är uppenbart och objektivt fel, det är inte acceptabelt.

Avslutningsvis kan konstateras att i ett land där detta ens är en fråga som upptar människors tid och kraft, har något verkligen gått på tok. Vissa skulle nog göra mer nytta genom att skotta diken ett tag i stället.

Om skatt, rätt och principer

Jag minns hur jag i väldigt unga år, när jag började bli politiskt medveten, propagerade både i skolan och på jobbet för lägre skatter. Detta föll sig naturligt för den som sett ljuset i Moderata ungdomsförbundet.

Jag är oklar över hur mycket jag egentligen förstod av skattepolitik då, men jag minns att jag redan vid den tiden ställde frågan om hur höga skatter på arbete påverkar incitamentet att arbeta. En fråga som vissa partier aldrig har förstått sig på.

Jönköpingsposten har en intressant intervju med finansminister Magdalena Andersson. Den är intressant inte för att Andersson kommer med några ögonbrynslyftande utspel utan för hur reportern ställer frågorna.

Journalisten intar nämligen den motsatta positionen jämfört med vad vi är vana vid att se i svenska medier. Han frågar med vilken rätt staten tar ut mer än hälften i skatt.

Med Panamadokumenten i förgrunden frågar reportern även om det är girigt av en undersköterska att försöka få ned sin skatt så mycket som möjligt. Frågorna ger helt uppenbart Magdalena Andersson huvudbry. Hon är inte förberedd på dem, hon har uppenbarligen inte tänkt så mycket i dessa banor och hon kan inte svara principiellt på någon av frågorna.

Det är onekligen uppfriskande att se dessa frågor ställas till landets finansminister (kanske var det sista gången som någon av regeringens högre företrädare ställer upp för Jönköpingsposten). Ty frågorna är viktiga. Vad ger staten, här som en semantisk förenkling av hela den offentliga sektorn (stat, kommun, landsting), rätten att ta så mycket av arbetande människors lön varje månad för att bland annat dela ut som bidrag till människor som inte arbetar?

Redan när jag jobbade som 14-åring reagerade jag över hur mycket pengar som gick bort i skatt. Klasskamrater som försvarade högskattestaten med sina föräldrars argument kom senare att svänga när de själva började sommarjobba och såg vad som blev kvar då skatten dragits. En vuxen person begriper komplexiteten i skattesystemet mycket bättre, men målkonflikten är faktiskt densamma som den var när jag i tonåren packade bröd och klagade över den höga skatten.

Högskattestatens legitimitet vilar på att den levererar service tillbaka för de skattepengar den kräver in. Endast då kan den bestå. Här står dagens politiker inför ett gigantiskt dilemma, ty redan i dag sviker det offentliga sina mest grundläggande plikter. Sverige har en polis i förfall, en försvarsmakt som mest finns på papperet och stora utmaningar inom både skola och sjukvård.

Och det kommer att bli värre. SKL spår att det krävs kommunala skattehöjningar på minst två kronor för att bibehålla dagens välfärdsnivå. Regeringens snack om att "utveckla välfärden" är rent snömos. Frågan är bara om den själv begriper det.

Fler svenskar måste börja ställa sig frågan vad de betalar för och varför. Vi behöver ett modernt skatteuppror nu. Ty precis som finansministern säger kan staten endast ta ut så här hög skatt så länge folket tillåter det.

Tidigare bloggat:
Kluvet land

Partiet som tappade masken

Under de senaste veckorna har de två miljöpartistiska språkrören lekt "rädda sig den som kan" genom att kampanja på varsitt håll. I dag när partiets valberedning lade fram sitt förslag till språkrör framgick att det var Gustav Fridolin som gått vinnande ur den striden.

Åsa Romson petas och avgår därmed även som statsråd. Detta var inte särskilt förvånande givet det urusla stöd hon visat sig ha även i det egna partiet. Följden är att en manshatare lämnar platsen som kvinnligt språkrör. Men det betyder alltså även att Fridolin, en politisk broiler som inte har något annat att falla tillbaka på än just politiken, stannar kvar. Både som språkrör och utbildningsminister.

Många ifrågasätter varför Åsa Romson, som förutom ett antal språkliga grodor egentligen inte har gjort något fel, tvingas ut medan Fridolin, som varit synnerligen insyltad i Kaplan-affären och dessutom gjort bort sig i Khan-affären, får fortsatt förtroende.

Det står helt klart att Romson inte var rätt person på rätt plats. Men några formella fel i sitt arbete som minister har hon inte begått. Tvärtom hävdar uppgiftslämnare att det är snarare Romson och inte Fridolin som faktiskt får något gjort i sitt departement. Om hon vill kan hon lämna politiken för ett riktigt arbete inom skol- och forskarvärlden.

Nu har Stefan Löfven fått en utmärkt förevändning att göra en större regeringsombildning. Socialdemokraterna kommer förmodligen lägga beslag på bostadsministerposten medan Miljöpartiet får en ny miljöminister och biståndsminister. Det återstår att se om han även väljer att avskaffa några meningslösa ministrar.

Det har varit några intressanta veckor för alla som sett fram emot att få se självgoda miljöpartister kämpa i lite motvind. Den akuta krisen är månne över när kongressen stänger portarna på söndag, men partiet har mycket arbete kvar att göra för att lyckas bygga trovärdighet igen. I miljöfrågor. I integritetsfrågor. I frågor som rör demokratiska värderingar. Det arbetet kommer knappast vara avslutat vid nästa val.

Ty de senaste veckorna har det miljöpartistiska skynket lyfts och masken fallit. En sak har då blivit väldigt tydlig för alla och envar: MP är ett maktparti utan ryggrad eller ideologisk heder. Ett av de språkrör som ska leda partiet framåt förkroppsligar denna makthunger.

Om två år får väljarna ta ställning till om detta är ett parti de vill ge fortsatt makt.

Läs även:
Fnordspotting

Framtidens svenskar bor i trailers

Enligt en Census-undersökning från 2013 lever 20 miljoner amerikaner i flyttbara hem, så kallade trailers. I staten South Carolina lever nästan var femte invånare i ett mobilt hem. Ur svensk synvinkel har detta uppfattats som ett tecken på fattigdom. Men nu är Sverige på väg i samma riktning.

Begreppet "trailer trash" har inte uppstått ur ingenting. Men det är en förenkling att påstå att alla som lever i trailers är mycket fattiga. De flesta arbetar och en fjärdedel är pensionärer. Men deras medianinkomster är långt under medelinkomsten i USA.

Detta får mig att tänka på Sverige. Stefan Löfvens regering pratar om "samhällsbygget". Men det är inte regeringen utan Bert Karlsson som bygger det nya Sverige just nu.

Nästa vecka påbörjas byggnationen av en ny liten stadsdel utanför Skara. Detta blir en by på hjul. En trailer-park med 100 bostäder. Liknande byggnationer med 150 till 200 bostäder planeras i Båstad, Strömstad, Åtvidaberg, Strängnäs, Hagfors samt utanför både Göteborg och Stockholm. Det vi nu ser är det nya trailer-Sverige växa fram. Allt byggs med tillfälliga bygglov.

I en tid med rekordstor invandring av lågutbildade, bostadsbrist i 250 av landets 290 kommuner, en hyresmarknad som har kollapsat, skenande priser på bostadsrätter, villor och radhus, hyresvärdar som ställer allt högre inkomstkrav och politiker som inför amorteringskrav ovanpå kravet på kontant betalning av 15 procent av beloppet vid köp, är det inte ett dugg förvånande att gruppen som står utanför den reguljära bostadsmarknaden kommer att explodera i antal under den kommande tioårsperioden.

Samtidigt som politikerna har saboterat svensk bostadsmarknad (begreppet "Fubar" känns passande), vilket strypt tillgången och drivit upp priserna, införs alltså krav som gör det i stort sett omöjligt för invandrare, låginkomsttagare och unga utan rika föräldrar att få tag i en bostad. Trycket har under lång tid ökat på socialtjänsten, som i dag försöker komma undan oerhört kostsamma hotellplaceringar genom att erbjuda sociala kontrakt (i Stockholm via SHIS).

Skyll nu inte detta på Bert Karlsson. Han är en smart entreprenör som ser möjligheter, ingen kan påstå något annat. Han lyckades dra nytta av migrationskaoset genom att starta upp alltfler asylboenden. Nu blickar han framåt och ser behovet av modul- och trailerbostäder.

Det är landets politiker i båda blocken som skapat detta. Bert Karlsson har precis som vi andra lyssnat och noterat att det inte finns någon vilja att reformera bostadsmarknaden. Därför kommer eländet att fortsätta. Och förvärras.

Välkommen till det nya trailer-Sverige. Här, Stefan Löfven, har du ditt "samhällsbygge".

Ärliga extremister

Vänsterpartiets kongress har hamnat lite i medieskugga till följd av det stora intresset för vad som ska ske med Miljöpartiets språkrör på kongressen den kommande helgen.

Partiet har emellertid fattat en rad betydelsefulla beslut under helgen som gått, beslut som markerar V:s ställning som ytterkantsparti i svensk politik och som måste tas på allvar eftersom V har ett budgetsamarbete med regeringen Löfven.

Vänsterpartiets politik är svårt verklighetsfrånvänd på en rad grundläggande områden, inte minst när det gäller synen på marknadsekonomi och tillväxt. Detta blir tydligt även i nya förslag om att förbjuda bemanningsföretag och legalisera flyktingsmuggling som sker "ideellt". Att Vänsterpartiet är ett utopistiskt extremistparti framkommer både i partiets retorik och praktik.

V är ett hårdfört socialistiskt parti som i dag stöds av runt 8 procent av valmanskåren. Givet hur dåligt det går för Socialdemokraterna borde det finnas en bra grogrund för ett växande populistiskt vänsterparti. Där har V misslyckats. Den hårda tonen mot "rika" och "kapitalister" stöter sannolikt bort de väljare som söker ett alternativ till en tafatt regering och en håglös allians men som inte känner sig bekväma med klasshat och konfrontation.

Men en sak ska medges, och det är att V faktiskt är ärligt i sin strävan efter socialism och minskade klassklyftor. Socialdemokraterna pratar mycket om det negativa i växande inkomstklyftor - Vänsterpartiet vill göra något åt dem. De vill chockhöja skatterna för vanligt folk och för människor med förmögenheter. Det vill inte S, som inte ens vågat rulla tillbaka de jobbskatteavdrag de menar har raserat välfärden. De vill täppa till gapet mellan den arbetande och bidragsförsörjda befolkningen.

Vänstern sitter stadigt fast i den identitetspolitiska och kulturrelativistiska träsket, något som bland andra Amineh Kakabaveh fått erfara för sin kamp mot hederskulturer och hedersrelaterat förtryck. 

V är sålunda ett djupt obehagligt parti, och vi får vara tacksamma för att de inte lyckas bättre med att dra nytta av regeringens tillkortakommanden.