Vem ska få stanna och varför?

Det blossar med jämna mellanrum upp heta diskussioner om varför svenska myndigheter utvisar personer som invandrat och försörjer sig själva - samtidigt som andra som aldrig lyfter ett finger för att bli självförsörjande kan bo kvar och inkassera bidrag livet ut. Detta förefaller ju orimligt.

Ofta är bilden inte så svartvit. Det framkommer sällan tydligt i mediernas rapportering att den som utvisas efter åtta eller tio år inte sällan kom till Sverige som asylsökande, fick avslag och sedan dess har hållit sig gömd. Enligt gällande regler kan man söka asyl på nytt efter fyra år. Får personen avslag en andra gång kan processen upprepas.

Att en asylsökande som fått avslag hittar ett arbete under tiden förändrar inte faktumet att personen i fråga ej har rätt att få uppehållstillstånd i Sverige. Ett uppenbart problem är att polisen i praktiken har slutat att uppsöka och utvisa personer - det handlar om runt fyratusen fall per år - och många "går inte" att utvisa eftersom hemlandet inte tar emot.

Så ser situationen ut, så ser reglerna ut. Migrationsverket får ofta skäll, men det är som bekant politikerna som bär ansvar för regelverket och prioriteringarna. Inte Migrationsverkets handläggare eller Polismyndigheten.

Vad ska man då göra i ett fall där en skattbetalande företagare som fått avslag på sin asylansökan ska utvisas efter tio år i landet? Vi behöver hålla flera tankar i luften samtidigt här. Å ena sidan måste frågan ställas om vi ens ska ha ett asylsystem som prövar människors ansökningar och ger bifall eller avslag. Om svaret på den frågan är nej undanröjs alla hinder för såväl skyddsbehövande som välfärdsmigranter att komma in i landet. Då ska Migrationsverket läggas ned. Rimligen måste även kommunernas bostads- och försörjningsansvar som ett led i detta avskaffas.

Om svaret på frågan är ja, måste bifall leda till snabb assimilering och avslag till utvisning. Inte om fyra eller tio år utan så snabbt det bara är möjligt. Annars förlorar hela systemet sin legitimitet. Ingen seriös politisk kraft har föreslagit linje 1. Då återstår linje 2. Det är där vi befinner oss nu.

Å andra sidan är frågan om en asylsökande inte skulle kunna "omvandlas" till en arbetskraftsinvandrare? Jag ser vissa bekymmer med detta. Moderaternas idé om att tillfälliga uppehållstillstånd ska kunna bli permanenta om den nyanlände hittar jobb kan låta som ett vettigt incitament för att komma i arbete. Men det luktar desperation.

Asyl ska beviljas utifrån skyddsbehov och inte göras till en arbetsmarknadspolitisk mekanism som kan regleras åt ena eller andra hållet utifrån arbetslöshetssituationen.

Jag är orolig för att Moderaternas förslag kommer att skapa ett utbrett system av fuskanställningar. Underskatta aldrig desperata människors uppfinningsrikedom och skrupelfria människors girighet.

Det är möjligen väldigt fyrkantigt, men jag kan inte se hur legitimiteten i nuvarande system ska kunna upprätthållas om den som stannar i landet trots avslag på en asylansökan belönas med ett permanent uppehållstillstånd. Det kan visserligen sägas vara åtminstone delvis Sveriges ansvar att en person som fått avslag har kunnat stanna kvar i landet i ett decennium och både jobba och betala skatt. Så borde det förstås inte se ut.

I stället för att luckra upp gränsen mellan asyl- och arbetskraftsinvandring är det förmodligen en bättre lösning att vara generös kring vem som får komma till Sverige som arbetskraftsinvandrare, ge dem TUT och när de under en tid visat att de kan försörja sig själva bevilja PUT.

Självfallet ska vi uppmuntra människor att bli självförsörjande. Detta måste emellertid även gälla alla som redan lever här, och av det skälet måste landets hela bidragssystem ses över i grunden. Den frågan är mycket större än den om migrationspolitiken.