Miljöpartiet de gränslösa

Det har varit turbulenta dagar för Miljöpartiet. En av regeringspartiets ministrar har tvingats avgå, Åsa Romson har snubblat på orden igen och hela partiet har visat att det är storögt ovant vid att behöva krishantera. Mediedrev och Miljöpartiet har nämligen varit två oförenliga ting.

De miljöpartistiska reaktionerna på Mehmet Kaplans avgång är talande. Alla, även socialdemokratiska företrädare, förstår varför Kaplan inte kunde sitta kvar. Men inte MP. Partiet tycks gå igenom en sorts sorgprocess just nu. Kaplan, får vi veta av Maria Wetterstrand, är egentligen en "mild, snäll och klok" person. Huruvida detta ska räcka för att bli statsråd kan ju diskuteras.


Den bild som ges utåt är att miljöpartisterna nästan enhälligt står bakom Kaplan. 14 av 21 partidistrikt står bakom honom. Det är ovanligt med ett så starkt stöd för en minister som tvingats avgå. Det normala är snarare att ta avstånd för att visa "vi är inte som NN". Miljöpartiet har gjort precis tvärtom: "vi är alla som NN, och det NN har gjort är inget konstigt."

MP:s egen bild av vad som är acceptabelt och inte säger mycket om vad partiet står för. TV4Nyheterna intervjuade miljöpartisten Yasri Khan, företrädare för Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR) och blivande ledamot av partistyrelsen. Han försvarar inte bara helhjärtat Mehmet Kaplan, han vägrar även ta den kvinnliga journalisten i hand.

För mig får människor klä sig hur de vill, ha durkslag på huvudet och hälsa med arslet. Men den som gör detta får vara beredd på att omgivningen ifrågasätter beteendet. Genom våra, ja just det, normer skapar vi ett samhälle som blir begripligt och hanterbart. Att ta i hand är i vår civilisation ett sätt att möta en annan människa, det är en artighetshandling och ett sätt att presentera sig.

Yasri Khan menar att han i sin uppväxt lärt sig att en han inte kan ta en kvinna han inte känner i hand. Det är för "intimt". Snart sitter han i MP:s partistyrelse.

Detta är postmodernismens verk. MP har under lång tid har varit ett parti som hållit oerhört hög svansföring i frågor som rör tolerans för olikheter. Men det finns en gräns där acceptans blir ignorans. Genom detta vidöppna fönster har islamister klättrat in och tagit plats i ledande ställningar i partiet. När ett parti har föreställningen att anything goes eftersom vår värdegrund bygger på att vi är så förbaskat toleranta, finns det snart ingen värdegrund kvar att hänvisa till. Kvar finns endast en sorts gränslöshet.

I takt med att identitetspolitiken kopplat ett allt starkare grepp om MP, har det helt enkelt inte gått att vare sig ifrågasätta eller fördöma islamism och patriarkala strukturer i islam. Det är oanständigt ett parti som som lever på bilden av sig självt som ett frihetens och toleransens parti.

Det har länge funnits en vida spridd bild av MP som ett snällt men kanske lite naivt parti. Ett parti som vill väl men som kanske har lite svårt med prioriteringarna. Jag vill mena att MP är riksdagens mest extrema parti, och ingenting under dess tid i regeringen har på något sätt vederlagt detta. Tvärtom.

Hur extremt och obehagligt Miljöpartiet är, och hur farligt partiet är i en regering, har nu blivit blottat inför hela svenska folket. Låt oss hoppas att fler börjar inse vad MP egentligen står för.

Uppdatering: Yasri Khan har nu dragit tillbaka sin kandidatur till Miljöpartiets partistyrelse.