Vägen framåt?

(Stulen från Facebook)

Sverige står inför en rad utmaningar under det kommande decenniet. Kostnaderna för sjukskrivningarna skenar, skolresultaten fortsätter att falla och bostadskrisen är mer akut än någonsin tidigare i modern tid.

Det förstnämnda hotar statsfinanserna, det andra riskerar Sveriges konkurrenskraft och det sistnämnda får både tillväxthämmande konsekvenser och kan leda till en bostadsbubbla som till slut tvingar folk att gå från hus och hem.

Därtill lägger vi integrationsproblematiken. Detta är en extrem utmaning. Jag skulle säga att den är minst lika svårlöst som bostadskrisen. Både rent praktiskt men också sedd i tidsperspektiv. Det som är mest oroväckande är inte att Sverige har misslyckats med integrationen av asylinvandrare i över 20 år. Det som oroar mig mest är att ingen i dag har några nya idéer som skulle möjliggöra att det kommer gå bättre under de kommande 20 åren.

För några mandatperioder sedan pratades det en hel del om "flexicurity", en mer flexibel arbetsmarknad där det både var lättare att anställa och avskeda. Sedan valde Moderaterna att omfamna allt socialdemokratiskt och debatten om alternativ dog ut.

I dag förs den politiska debatten i en annan ringhörna. Nu handlar det enbart om ingångslöner och skattesubventioner till enskilda branscher (RUT och ROT). Ibland skriker någon ungliberal efter ändringar i Las också.

Det förefaller vara svårt att prata om mer än en eller två saker samtidigt. Jag tror att vi behöver återuppväcka diskussionen om en mer flexibel och avreglerad arbetsmarknad. Las är ett exempel, men det behövs mycket mer. Det behöver bli både enklare och billigare att anställa och avskeda. Det är nödvändigt att öka rörligheten på arbetsmarknaden och göra arbetsgivare mer benägna att ta en chans när de anställer.

Regeringen vill helst prata om snabbspår för läkare och en mer rask validering av examina. Den mest komplicerade frågan är emellertid hur alla som helt saknar utbildning och relevant yrkeserfarenhet, som kanske har några års skolgång i Afghanistan eller Syrien i bagaget, ska bli självförsörjande.

Detta är en mycket större grupp, och vi har som bekant inte lyckats tidigare. Endast 25 procent av flyktingarna som kommit till Sverige har ett helårsarbete efter åtta år i Sverige. Efter 15 år har siffran stigit till blygsamma 34 procent, enligt den uträkning som Riksdagens utredningstjänst gjort på centerpartisten Staffan Danielssons begäran.

Miljöpartiets Gustav Fridolin har i peppande ton sagt att Sverige har lyckats förr. Det är faktiskt inte sant. Vi har inte lyckats förr, och den slutsatsen gäller oavsett om du använder SCB:s generösa tolkning av vad ett arbete är eller om du går till Rut:s mer restriktiva beräkning som exkluderar alla bidragsanställningar och inte betraktar en timmes anhörigvård i hemmet per vecka som ett arbete.

Socialdemokraterna inbillar sig att problemet löses om nyanlända skickas ut för att röja i skogen, Miljöpartiet menar å sin sida att billigare cykelreparationer är lösningen. Allt detta är förstås nonsens. Regeringens satsningar kan möjligen få några hundra människor i arbete på några års sikt, och det hade varit bra om Sverige haft Europas lägsta invandring. Men de volymer som behöver komma i egen försörjning nu räknas i tiotusental (då exkluderar vi ändå de som redan bor i Sverige och befinner sig i bidragsförsörjning sedan många år, personer som samhället sannolikt gett upp hoppet om).

Jag tror att idén med en framväxande låglönemarknad för outbildade i Sverige är fruktlös. Det finns ingen efterfrågan på skoputsare, varupackare i livsmedelsbutiken eller vindrutetvättare vid rödljuset. Detta är yrken som finns i lågutvecklade samhällen, och nog är det en smula ironiskt att det är just liberaler som brukar prisa framgång och välstånd som nu predikar framväxten av just ovannämnda u-landsarbeten.

Vi kan med rätt åtgärder lindra de negativa effekterna till viss del. Men min slutsats är att den sortens invandring som Sverige haft de senaste åren nästan vad vi än tar oss till kommer att förbli en kostnad för mottagarlandet och att vi kommer få leva med en hög arbetslöshet i dessa grupper med höga ekonomiska och sociala kostnader som följd. Detta är konsekvensen av ett stort experiment som genomförts av såväl borgerliga som socialistiska partier och vars konsekvenser kommer vara kännbara i 30 år framåt.

Sverige som land är helt enkelt inte konstruerat för att integrera stora mängder lågutbildad arbetskraft från tredje världens konflikthärdar, ej heller är det intresserat av att förändras så till den grad att dessa människor kanske kan bli självförsörjande som skoputsare.

Det finns därför fullgoda skäl att vara pessimistisk, precis som Magnus Henrekson nedan.