När polisen inte längre kommer

Polisen är i fritt fall. Det är kontentan av Aftonbladets granskning och de senaste månadernas rop på hjälp från många enskilda poliser. Tusentals poliser har skrivit brev och öppet vädrat sitt missnöje.

Polisförbundet har mätt missnöjet, och resultatet är skrämmande tydligt.  Åtta av tio poliser överväger att säga upp sig. Noll procent av poliserna tycker att omorganisationen har gjort situationen bättre.

Ovan ser ni utvecklingen för antalet uppsägningar (normala pensionsavgångar borträknade). 2015 var ett katastrofalt år för svensk polis med närmare 600 uppsägningar, nästan en femdubbling på fem år.

Det är inte osannolikt att det extrema migrationstrycket under fjolåret är en viktig orsak till att så många poliser fick nog och sade upp sig. Men även omorganisationen och det kaos som många beskriver i dess spår lär ha spelat in. 121 poliser som sade upp sig var under 40 år. Det är personer med minst 20 år kvar i yrket som nu försvinner.

I rollen som rikspolischef har vi Dan Eliasson, en betonghäck helt utan kvalifikationer eller kunskaper om det polisiära arbetet. Det råder upprorsstämning mot Eliasson bland landets poliser, och rikspolischefens oacceptabla sätt att släta över ett mord på ett HVB-hem har fått redan besvikna poliser att bli fly förbannade.

Det är många grundläggande delar av ett fungerande samhälle som krackelerar just nu. Det var länge sedan Sverige hade ett potent försvar. Såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar har nedmonterat svensk försvarsförmåga i takt med att omvärlden blivit mer fredlig och i stället lagt pengarna på fluffiga välfärdssatsningar som ger pluspoäng på valdagen.

Om en försvarsmakt är att likna vid en livförsäkring, i betydelsen att det egentligen redan är för sent om det väl inträffar något, är en välfungerande polis att likna vid en hemförsäkring. När det väl händer något, oavsett om det är ett inbrott, en misshandel, våldtäkt eller ett mord, vill du att polisen ska finnas där. De ska komma när du ringer, de ska utreda brottet och sedan göra sitt yttersta för att hitta den skyldige.

Så fungerar det inte i dag. Enligt poliserna själva läggs ärenden ned rutinmässigt eftersom det varken finns personal eller resurser att utreda. Endast 5 procent av alla inbrott klaras upp (sannolikt sådana fall där inbrottstjuvarna tappat sina identitetshandlingar på hallmattan).

Att skrika efter fler poliser räcker inte. Det har politikerna gjort i flera decennier. När lönen är usel, arbetsförhållandena ohållbara och ledningen inte lyssnar på de anställda, blir det oerhört svårt att attrahera motiverade och kompetenta personer till yrket. Det säger sig självt.

Detta hotar i förlängningen hela rättssamhället. Om polisen inte kommer när du ringer, om din anmälan läggs ned trots att det finns spaningsuppslag, förlorar medborgarna förtroendet för rättsstaten. Då vänder de sig till de alternativ som erbjuds.

Medborgargarden, eller natt- och trygghetsvandrare, växer fram. Detta är ett uttryck för det Per Gudmundson träffsäkert har kallat "nattvandrarstaten". Alltså själva motsatsen till en nattväktarstat med fokus på en fungerande polis och ett stabilt rättsväsende men inte så mycket annat runt omkring. I Sverige har vi snart mest allt runt omkring men varken en fungerande polis eller rättsstat.

När sprickorna blir för djupa går de inte att laga längre. Det är möjligt att vi börjar närma oss det stadiet nu. Ett stadium där medborgargarden blir ett permanent inslag, där korruption växer fram och där människor slutar höra av sig till och lita på rättsvårdande myndigheter.

Detta minskar tilliten mellan människor. Det skadar tilltron till staten som helhet. Och det hotar i förlängningen hela det demokratiska samhället.

"Hot mot demokratin" har blivit en utsliten floskel. Men i det här fallet är det berättigat att tala i dessa termer. När polisen riskerar att rasa ihop står hela vårt demokratiska rättssamhälle på spel. Det mest oroväckande är kanske att politikerna inte tycks ha insett det.

Tidigare bloggat:
Efter rättsstaten