Fromma förhoppningar räcker inte

Regeringen hoppas att den har det värsta bakom sig. Att migrantkrisen har nått sin kulmen och att Socialdemokraterna och Miljöpartiet hädanefter kan ägna sig åt det de är riktigt bra på: tramsfrågor, bidragshöjningar och löften om mer till alla.

Om det visar sig att den värsta krisen är över vad asyltrycket beträffar är det inte främst Stefan Löfvens förtjänst utan en följd av att länder i södra och mellersta Europa har stängt sina gränser och därigenom förhindrat passage vidare norrut.

Och om det nu är så att asyltrycket även under våren fortsätter att ligga avsevärt lägre än under hösten, innebär det inte att Löfven och Fridolin kan slå sig till ro och börja prata hen-toaletter och genusförskolor. Den allra svåraste utmaningen, avsevärt knepigare än att ordna sängplatser med kort varsel, är förstås det vi kallar integration.

Precis som i fallet med asylpolitiken, där Sverige länge har varit ett extremt land, har integrationspolitiken styrts av naivitet och fromma förhoppningar. Krismedvetandet har över huvud taget inte funnits trots många års ackumulerade misslyckanden. Vi har kunnat se utvecklingen med sjunkande skolresultat, alltfler som uppbär försörjningsstöd under en allt längre tid, trångboddhet och utanförskap som går i arv. Detta är inga nyheter.

Men trots alla mänskliga och ekonomiska kostnader har den politiska eliten blundat. Inte velat veta för mycket. Det är delvis därför som Miljöpartiet är så sällsynt illa passade att sitta i regeringsställning, och särskilt nu. Partiet har naivitet som livsluft och verklighetsförankring som ett slags huvudfiende i sin politiska lära.

Tyvärr delas naiviteten av betydligt fler partier. Det vore lätt att skylla allt på att Löfven tog med MP i regeringen, men faktum är att statsministern ärvde ett kaos. Reinfeldts nya moderater bär ett mycket tungt ansvar för dagens situation.

Under de kommande åren kommer vi få höra ord som "integration", "jobb", "sysselsättning", "utanförskap" och "utbildning" tusentals gånger. Problemen kommer att beskrivas. Men lösningarna sannolikt utebli. Helt enkelt därför att ingen har kunnat presentera dem de senaste 20 åren. Sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda är gigantiskt, och vi vet att bland just de största asylinvandrargrupperna är utgångsläget som allra sämst. Det är svårt att se att några mirakellösningar ska värkas fram just nu.

För att göra Sverige mindre attraktivt för asylsökande ska tillfälliga uppehållstillstånd bli huvudregel. Tanken är dock att tillfälliga uppehållstillstånd ska kunna bli permanenta om den nyanlände får jobb. DN har sin syn klar:

Den som har ett arbete som följer lag och kollektivavtal, och går att försörja sig på när det tillfälliga tillståndet går ut, ska enligt förslaget få ett permanent. Det är mycket bra och ett sätt att öka incitamenten för nyanlända att skaffa arbete.

Detta är ett exempel på hur feltänkt politiken fortfarande är, även när den nu förändras. Nej, DN, det är inte alls bra. Förslaget riskerar att leda till en uppsjö av skenanställningar, men framför allt rör det ihop asylpolitik och arbetskraftsinvandring på ett obegripligt sätt.

Den som beviljas asyl ska inte få det för att den vill komma hit och arbeta utan för att den behöver skydd. När Migrationsverket tittar på huruvida ett uppehållstillstånd ska förlängas är det skyddsaspekten som är relevant, inte om personen i fråga har ett arbete eller ej. Här har Moderaternas arbetsfokus fått dem att göra logiska kullerbyttor.

Avslutningsvis.

Det finns en risk för att krismedvetandet snabbt försvinner om antalet asylsökande fortsätter att ligga på en relativt låg nivå jämfört med de senaste två åren. Både politiken och medielogiken talar dessvärre för det.

Tvärtom skulle vi behöva prata mer om konsekvenserna av att socialtjänsten är i kris, om förfallet i många av landets skolor, om bostadshaveriet och de skenande kostnaderna för försörjningsstöd. Där ligger några av de gigantiska bekymmer som väntar både dagens och framtidens regeringar.

Stefan Löfven har sagt att Sverige, det vill säga han själv och den politiska och mediala eliten, har varit naiva när det gäller terrorhotet. Den naiviteten ser ut att bestå även i integrationpolitiken.

Integrationspolitiken bygger fortfarande på fromma förhoppningar och föreställningar om hur saker och ting borde vara, inte hur de egentligen är.