Det svenska självhatet

"Sverige har varit naiva", sa statsministern på en presskonferens efter att Säpo höjt terrorhotsnivån mot landet i fjol. Stefan Löfven har tillagt att "det har varit svårt att förstå att det bland oss alla i ett fritt demokratiskt samhälle också finns medborgare som sympatiserar med ISIL".

En simpel medborgare undrar kanske hur detta kan komma sig. Efter terrorattacker i London, Madrid och Paris (och efter Taimour Abdulwahab) är frågan varför just Sverige skulle vara förskonat från islamister och jihadister, från IS-sympatisörer och från personer som är beredda att döda oskyldiga i religionens namn. Att det är svårt att på djupet förstå jihadismen ska inte behöva betyda att problemet ignoreras.

Det enkla svaret på frågan skulle kunna vara att svenska politiker inte har velat ta i svåra och jobbiga frågor utan mycket hellre ägna sig åt RUT-avdrag, genusförskolor och annat fluff. Men jag tror att det är betydligt allvarligare än så. Under lång tid har det gullats med islamister och jihadister från både socialistiskt och borgerligt håll. Trots att vi vet att moskéer fungerar som tillhåll för radikala läror och kvinnoförtryck, trots att hundratals personer har rest från Sverige till IS-kontrollerade fästen i Syrien och trots att det borde finnas ännu större skäl att vara vaksam när Sverige under ett antal år har tagit emot så många asylsökande utan id-handlingar från just de länder där jihadismen vuxit sig stark.

Men nej, insikterna har inte funnits där. Tvärtom. I Stockholm, som styrs av en rödgrönrosa majoritet, föreslogs för knappt ett år sedan att återvändande IS-krigare skulle tas emot i ett samarbete mellan socialtjänstens försörjningsstödenheter, stadens Jobbtorg, Arbetsförmedlingen och de allmännyttiga bostadsbolagen. Miljöpartiets vikarierande socialborgarråd Ewa Larsson kallade stolt detta för "Stockholmsmodellen".

Strategidokumentet där ovanstående beskrivs har tagits bort från Stockholms stads hemsida efter stark kritik, men i detta benämndes jihadister neutralt som "personer som kommer hem från strider utomlands". Man kunde lika gärna tro att de varit på ett FN-uppdrag. Bostadsministern, miljöpartisten Mehmet Kaplan, har liknat IS-terroristerna vid de svenskar som deltog på Finlands sida i finska vinterkriget. För detta och andra uttalanden fick han kritik. Kaplan har sedermera backat, men han har uppenbara svårigheter med att klart och tydligt ta avstånd från islamism (lyssna här).

Förklaringen till den kompletta undfallenheten i Sverige stavas sannolikt kulturrelativism och rädslan för att få anklagelser om rasism och islamofobi kastat i ansiktet. Denna rädsla har odlats flitigt inom nyvänstern, så detta är onekligen en seger för dem. Men framför allt är det en seger för de islamister och jihadister vars rekrytering underlättas av det svenska samhällets oförmåga att ta itu med problemet. Det är en seger för de mest antidemokratiska krafterna sedan kommunismen och nazismen.

Nyvänstern drivs av ett hat mot grundfundamenten i det västerländska samhället. De utnyttjar kapitalismens förmåga till värdeskapande men vill avskaffa kapitalismen. De utnyttjar yttrandefriheten men vill inskränka den för andra. De utnyttjar vår jämställdhet mellan könen men vill underlätta för auktoritära krafter att inskränka kvinnors frihet.

Dessa människor drivs av ett självhat mot allt svenskt och västerländskt. Jag har ingen bra förklaring till varför. Men vi måste vara vaksamma, ty ett tolerant, välfungerande och demokratiskt samhälle överlever inte om dess invånare inte ställer upp på dess värderingar. Inget samhälle är i sig självt vaccinerat mot extremism, och när regeringsföreträdare och etablerade medier gör gemensam sak är vi illa ute.

Utvecklingen är mycket farlig. När brott mot mänskligheten relativiseras och bortförklaras med att gärningsmännen är utsatta och kränkta av majoritetssamhället, skapas sakta men säkert en acceptans. Det blir moraliskt acceptabelt att vissa etniska grupper begår de värsta brott som går att föreställa sig. Rättsuppfattningen eroderas.

Mot detta måste alla frihetliga krafter ta kraftfull strid. Innan det är för sent. Det finns faktiskt något viktigt att försvara här.

Läs även:
Erik Helmerson