Den svenska självgodheten

Den nya polska regeringens medielagar har kritiserats kraftigt på svenska kultursidor och i mainstreammedia. Det hävdas att yttrandefriheten och kulturens frihet är hotad eller rent av avskaffad i Polen.

Det ska sägas att jag inte tycker att regeringar ska lägga filmer eller texter tillrätta, ej heller predika "den rätta läran" vare sig det gäller religion eller politik. Medierna ska stå fria från den politiska makten, regeringar ska inte lägga sig i enskilda kulturarbetares verk.

Men samtidigt: har Sverige verkligen sopat rent framför egen dörr här? Landet som klipper i gamla barnfilmer, som censurerar barnböcker och som har ett ett public service som systematiskt vinklar nyheter i en viss riktning kan inte se sig som ett föredöme. Ja, Sverige fängslar faktiskt till och med konstnärer. 

Den polska regeringen ska ha kritik för sin mediepolitik. Men Sverige har inte mycket att sträcka på sig för heller. Tron att TV-avgiften säkrar ett oberoende public service är bedräglig. Även om medarbetare och chefer på SVT och Sveriges Radio inte tillsätts direkt av regeringen eller riksdagen, rekryteras de från välbekanta kanaler. Och alla tycker ungefär likadant.

För det kan väl inte vara en slump att SVT:s ordförande har hetat Lars Engqvist, tidigare socialdemokratisk socialminister och Allan Larsson, tidigare socialdemokratisk finansminister. Eller att public service aldrig försitter ett tillfälle att ta ställning även i politiskt känsliga frågor och att göra kampanjer av nöjesprogram.

Public service är visserligen oberoende av den politiska makten i Sverige rent tekniskt. Men tänk tanken att det kanske är så att regeringen inte behöver lägga sig i tillsättningen av chefer och medarbetare inom public service. Detta eftersom dessa redan förespråkar den rätta läran.