Staten informerar: Kvinnan har inte rätt till sin kropp

Gårdagens besked från utredaren Eva Wendel Rosberg, att altruistiskt surrogatmödraskap inte bör tillåtas i Sverige, fick både feminister och konservativa att jubla. En ohelig allians bestående av Vänsterpartiet och Kristdemokraterna välkomnade utredarens rekommendation. Sveriges Kvinnolobby likaså.

Eva Wendel Rosberg har ett tydligt maktperspektiv i sin utredning (se presskonferensen här). I så måtto påminner den om den utredning som låg till grund för sexköpsförbudet. Det anses finnas en risk för att kvinnans kropp blir "en handelsvara". Wendel Rosberg säger till DN:

Det viktigaste skälet till att vi inte vill tillåta surrogatmödraskap i Sverige är risken för att kvinnor utsätts för påtryckningar att bli surrogatmödrar. Det är ett stort åtagande och det innebär risker att genomgå en graviditet och en förlossning. Vi tror att även med en ordentlig prövning och ett starkt stöd till kvinnor så kan det aldrig uteslutas att det har föregåtts av ett tvång.

Risken för att någon skulle kunna utsättas för tvång ("det kan aldrig uteslutas"), räcker alltså för att utredaren ska förespråka ett förbud. Tänk alla situationer i livet där tvång inte kan uteslutas. Är det skäl för ett förbud även i dessa fall?

Precis som i fallet med sexköpslagen lyckas förbudsivrarna stå upp för ett förbud med argumentet att kvinnan har rätt till sin kropp. Det är förstås en djupt ohederlig, i bästa fall förvirrad, argumentation eftersom det i bägge fallen handlar om det rakt motsatta: staten kliver in och hävdar att kvinnan inte har rätt till sin kropp. I det ena fallet handlar det om att använda kroppen i en yrkesutövning (sexarbete), i det andra att använda kroppen för att hjälpa någon annan att bli förälder. I bägge fallen handlar det om en vuxen kvinnas val att använda sin kropp till något som inte skadar någon annan.

Det är inte juridiskt okomplicerat med surrogatmödraskap, men de frågetecken som kan tänkas uppstå (som att surrogatmodern beslutar sig för att behålla barnet) borde kunna lösas med ett juridiskt bindande avtal parterna emellan.

Det är ingen mänsklig rättighet att skaffa barn eller få denna möjlighet betalad av andra. Men det är en rättighet att få använda sin kropp i detta syfte om man vill. Frivilliga överenskommelser mellan myndiga individer ska i regel inte underkännas av staten.

Detta är intressanta frågor, och jag hoppas att de diskuteras livligt till följd av den utredning som nu finns på bordet. Riksdagen är djupt splittrad i frågan. På köpet kanske vi kan få igång en någorlunda sansad abortdebatt också där fler börjar se gråzonerna i stället för att inta en svart eller vit ståndpunkt i ena del av skalan.

Läs även:
Fnordspotting