Välfärdsmigranterna

Pressen på Stefan Löfven ökar. Alltfler frågor till honom handlar om Socialdemokraternas urusla opinionsläge. Bara två procent uppger att de har mycket stort förtroende för regeringen.

Som en konsekvens av detta kallade statsministern partiets förbundsordföranden till en telefonkonferens. Frågan är hur öppna de vågade vara med sin kritik. Det brukar finnas en lojalitet till partiet när det sitter i regeringsställning, och det är över två år kvar till nästa ordinarie valrörelse.

Löfven menar att hans regering har en tydlig riktning. Jag tycker nästan lite synd om honom när jag hör detta, för är det något som den rödgröna regeringen har saknat är det en tydlig riktning på politiken.

Migrationspolitiken är det tydligaste exemplet på regeringens förvirring. Här har omsvängningarna varit så dramatiska och skett på så kort tid att det inte är ett dugg konstigt om folk, både partiaktiva och andra väljare, undrar vad regeringen egentligen vill. Det har inte varit lätt att veta vad regeringen tycker från en dag till en annan.

Detta lyftes i dagens utfrågning i riksdagen då Löfven fick frågan hur han får ihop det uttalade målet att kraftigt minska antalet asylsökande till Sverige och samtidigt utreda hur det ska bli lättare att ta sig hit lagligt, en fråga som nu ska utredas av Miljöpartiets Maria Ferm.

I höstas ville Löfven inte bygga murar. Sedan infördes gränskontroller, id-kontroller och åtstramningar i asylpolitiken är att vänta. I dag har signaler skickats ut om omfattningen av avvisningar av personer som inte har asylskäl. Även detta är något nytt i den rödgröna regeringens tankevärld (och något som på grund av den tidigare förda politiken är i praktiken omöjligt).

Snart kommer nästa fas i regeringens verklighetsresa, nämligen insikten att alla som kommer inte alls flyr för sina liv.

Vi har i månader sett det i otaliga inslag i både svensk och utländsk TV. Människor från trasiga samhällen och sönderfallande stater som söker sig ett bättre liv någon annanstans. I Europa. Inte för att de är förföljda av regimen, talibanerna, IS eller någon annan hemsk organisation. Utan för att de inte ser någon framtid i sitt land och upptäckt möjligheten att komma till ett annat.

Det är inget konstigt i detta. Det är tvärtom djupt mänskligt och ett fullständigt naturligt beteende. Vem skulle tacka nej till gratis utbildning åt sina barn och betalt uppehälle åt sin familj? En majoritet av dem som söker asyl i EU är ekonomiska migranter. Välfärdsmigranter. Ändå kallas alla som söker asyl flyktingar i svensk debatt, och regeringen hävdar att de flyr för sina liv.

Frågan är varför svenska skattebetalare ska stå för notan. Varför ska vi betala för att andra människor i andra delar av världen vill få det bättre ställt genom att flytta hit? Solidaritet, säger någon. Visst. Om du själv väljer det. Men det valet har vi aldrig fått.