Sverige behöver inte Socialdemokraterna

Arbetarepartiet Socialdemokraterna älskar sin historia. SAP dominerade svensk politik under 1900-talet som inget annat demokratiskt parti i Europa. Självbilden av att vara ett statsbärande parti med regeringsduglighet, en folkrörelse med brett stöd från den arbetande befolkningen och med en bred majoritet väljare inom LO-kollektivet har levt vidare.

I dag stämmer den bilden föga med verkligheten. SAP har krympt och är i dag ett 30-procentsparti på väg mot att bli ett 25-procentsparti. SAP är större bland dem som inte arbetar än dem som faktiskt har ett jobb. Bland unga når S inte ens 20 procents stöd. Störst är partiet bland pensionärer (vilket kanske är vad Stefan Löfven egentligen menar med att Sverige har "en demografisk utmaning").

Sanningen är att de svenska Socialdemokraterna varken är ett regeringsdugligt parti eller en folkrörelse längre. Denna vanföreställning av partiet trummas in som ett mantra på första maj varje år, men frågan är hur många som innerst inne tror på den.

Ett tecken på att något inte stod rätt till i maktpartiet Socialdemokraterna var svårigheten att välja en ny ordförande efter Göran Persson. Man kan tycka att landets största parti inte borde ha några större svårigheter att hitta en lämplig efterträdare. Mona Sahlin var visserligen en person med stor erfarenhet från både riksdag och regering, men hon var knappast en röstmagnet eller en stor ledare.

Håkan Juholt var ett snedsteg som kommer att eka i den socialdemokratiska historien, men inte heller valet av Stefan Löfven har bådat gott. En gammal fackpamp helt utan riksdags- eller regeringserfarenhet leder nu både Sveriges största parti och landets regering. Efter ett drygt år kan vi konstatera att Löfven inte var uppgiften mogen, vilket han visat inte minst genom de stolpskott han valt att omge sig med.

Det kan tyckas ironiskt att Socialdemokraterna kallar sig "framtidspartiet" när det i dag varken har visioner för hur framtiden ska te sig eller förmåga att hantera nutidens utmaningar. Partiet står förbluffande handfallet inför det utanförskap i förorterna det självt har skapat, den organiserade brottsligheten, moraset i svensk skola, kaoset inom Polismyndigheten och andra samhällshotande utmaningar.

Under Löfvens ledarskap har vi ånyo sett hur idéfattig socialdemokratin är. Vissa hade nog trott att åtta år i opposition – en frustrerande lång tid för ett parti som anser sig ha rätt till regeringsmakten – skulle ge tid till idé- och politikutveckling. Icke. Det S som kom tillbaka till makten 2014 gjorde det utan ett uns av nya idéer och förslag som inte redan fanns där vid valförlusten 2006. Då var S sönderregerat. Nu skulle partiet vara piggt och fullt av idéer och kraft att genomföra dem.

Visst spelar det parlamentariska läget roll för vilka förslag som Socialdemokraterna kan få igenom. Men vilka geniala förslag har partiet lagt som hade lett till omfattande förändringar på ett viktigt område om det fått riksdagens stöd? Jag kan inte komma på något. Den ekonomiska politiken släpps igenom i riksdagen, vilket betyder tiotals miljarder i höjda skatter från och med årsskiftet. Inom skattepolitiken är S imponerande konsekvent: skatterna ska höjas.

Löfven har drygt två år på sig. Sedan kommer svenska folket börja summera hans tid som statsminister. En oerfaren statsminister som leder ett idéfattigt parti som hellre drömmer sig tillbaka till fornstora dagar än blickar framåt mot nutidens utmaningar har små chanser att sitta kvar.

Om det inte vore för att Sverige just nu har en så oerhört svag borgerlig opposition, skulle jag kunna ta gift på ett socialdemokratiskt katastrofval 2018. Nu väntar jag lite med det.

Tidigare bloggat:
Ett tungt år väntar regeringen