Ett land på glid

Bibliotekarier som får utstå verbala hot och misshandel. Ambulanspersonal som misshandlas och blir urinerade på. Tjejer som blir trakasserade och kvinnor som blir antastade på badhus så att det nu på fullt allvar förs en diskussion om separata badtider (Eriksdalsbadet går före med könssegregerade bubbelpooler). Och yrkeskriminella ungdomar från Nordafrika som varken kan straffas eller utvisas.

De senaste dagarna har vi kunnat se ett kluster av nyheter som skaver rejält. Ursäkta en sliten fråga, men vart är Sverige på väg?

Jag kan inte erinra mig att jag någonsin under min uppväxt hörde om att bibliotekarier blev misshandlade. Även den med väldigt sjuk fantasi skulle ha haft svårt att komma på idén att slå just en bibliotekarie på käften. Varför, liksom?

Ej heller var det ett stort problem med sexuella trakasserier på badhus (övergrepp förekom självfallet, men aldrig i den här skalan) eller att ambulanspersonal behöver poliseskort när de ska rädda liv i vissa områden.

Vi har i dag ett växande problem med nordafrikanska ungdomar som vistas i Sverige illegalt. Många uppges komma från Marocko, men Marocko vill inte ta emot dem. Så de stannar. Bara i Göteborg uppskattar polisen att det nu finns ett hundratal individer som driver omkring. Även polisen i Stockholm har vittnat om växande problem.

För att klara sitt uppehälle begår många brott. Polisen står emellertid handfallen eftersom alla uppger sig vara under 15 år och därmed ej är straffmyndiga. Några vårdnadshavare finns det inte att prata med. Polismästaren i Storgöteborg Erik Nord berättar:

Den här veckan grep vi samma kille tre gånger, under ett dygn, misstänkt för brott. Vi tvingades släppa honom vid varje tillfälle.

Jag kan bara börja sätta mig in i polisens frustration. Hur meningsfullt känns det att gripa gärningsmän när du inte kan göra annat än att släppa dem direkt efteråt? Vilken signal sänder det om inte att det är fritt fram att begå brott i Sverige? Och hur mår ett brottsoffer som just blivit rånat av att gärningsmannen släpps och kan begå nya brott direkt efteråt? Vad gör det med människor tro på rättsväsendet?

Många av de problem som nämns här har funnits länge men vuxit i omfattning. Hinder för att ta itu med dem är dels den utbredda konflikträdslan, dels den tycka synd om-mentalitet som präglar det svenska samhället. Det uppstår en besvärande dissonans när utsatta, som vi ska tycka synd om, begår brott. Därför har det svenska samhället sett mellan fingrarna när EU-migranter slagit upp läger på annans mark och fortsätter att blunda när de plankar på tunnelbanan eller ägnar sig åt olaglig försäljning inne i tunnelbanevagnen.

Konsekvensen blir att samhället har olika förväntningar på olika grupper. Vissa förväntas sköta sig och betala skatt, andra inte. Vissa förväntas vara tysta på bibliotek, andra inte. Våldtäkter viftas bort som "missförstånd och åsiktsskillnader" när gärningsman och offer har olika etnicitet, annars inte.

Visst känner jag som de flesta sympati för utsatta människor. Men utsatthet eller kulturella skillnader kan aldrig ursäkta brott mot andra människor. Det ursäktar inte kvinnoförtryck, misshandel eller våldtäkt.

I ett land där statsministern kallar ryska flygbombsövningar mot Gotland för "inte OK" är personrån, våldtäkter och misshandel inte så mycket att bry sig om. Det är värt att komma ihåg att det land som inte respekterar sig självt inte kommer att bli respekterat av andra heller.

Sverige är på väg att bli som den där snälle men lätt förståndshandikappade killen i plugget som någon alltid lurade på godis och pengar.

Läs även:
Sanna Rayman, Hanna Bocander

Se även:
Uppdrag granskning om de marockanska gatubarnen