Jag har aldrig haft så lågt förtroende för politiken som nu

För en liberal hör det till att vara skeptisk mot politiker och kritisk mot politiken rent generellt. Den representativa demokratin innebär att medborgarna lämnar ifrån sig makt över det egna livet till folkvalda i utbyte mot att dessa representanter rattar riket, sörjer för rättssäkerhet, rättstrygghet och en varierande grad av sociala rättigheter.

Detta bär oundvikligen en konfliktlinje eftersom politiker vill maximera sin makt på medborgarnas bekostnad. Men det är svårt att se ett trovärdigt alternativ. Dock bör det politiska inflytandet över våra liv ständigt pressas tillbaka och hållas på ett minimum. En futil kamp, kan tyckas.

Jag tyckte väldigt illa om regeringen Reinfeldts andra mandatperiod. Dels för att reformarbetet helt avstannade, dels för att alltmer kom att handla om att distansera sig från det åttonde partiet i riksdagen, inte att presentera en egen politik som väljarna kunde känna förtroende för. Det politiska innehållet urholkades.

Ändå måste jag konstatera att den sittande regeringen befinner sig på en helt egen inkompetensnivå. Dess första 15 månader vid makten är det tarvligaste jag sett från en svensk regering under min livstid.

Stefan Löfven är säkert en hygglig karl. Men som statsminister är han direkt oduglig. Han leder en regering som reagerar, inte regerar. Den låter sig kastas runt av omständigheter i stället för att ligga steget före. Den kommer till insikt om sådant som vanliga väljare sett för länge sedan och den gör det först när det är för sent.

Migrationspolitiken är ett flagrant exempel. Om den förra regeringen och den nuvarande bara agerat stegvis tidigare, hade dagens panikåtgärder aldrig behövts. Titta på Danmark. I stället valde politikerna att stänga ute allt förnuft.

Regeringen har under det senaste året konsekvent pekat finger mot EU och hävdat att migrantkrisen, delvis felaktigt kallad "flyktingkris", hade gått att lösa om alla länder bara varit lika generösa som Sverige. Genom detta påstående visar Löfven och hans ministrar åter igen att de inte förstår sig på incitament. De lever alltså i tron att antalet asylsökande inte hade påverkats av om alla EU:s 28 medlemsländer haft samma generösa asylregler som Sverige.

Den så kallade flyktingkrisen är inte ett europeiskt problem utan i första hand ett svenskt, tyskt och österrikiskt. Det är inte på grund av kriget i Syrien som det svenska mottagningssystemet har klappat ihop. Det är till följd av den svenska migrationspolitiken som gjort Sverige till ett attraktivt land för asylsökande. Trots att detta enkla förhållande borde vara begripligt för envar fortsätter statsministern envist att hävda att Sveriges problem är EU:s fel. Det är oärligt och, faktiskt, rent absurt.

Löfven höll sitt jultal under lördagen. Det var 17 minuter av floskler och trams. Antingen visade han sig sällsynt dåligt insatt i hur situationen i Sverige ser ut eller så antog han att åhörarna inte har hela bilden klar för sig.

Alla barn ska ha en bra skolgång, sa statsministern samtidigt som hans egen regering möjliggjort för en situation där undervisning bedrivs i förråd och där nyanlända elever får vänta på att börja skolan på grund av kapacitetsbrist. Alla som kan ska arbeta, sa Löfven samtidigt som mer än var femte utrikes född går arbetslös. Socialtjänsten finns där för dig när och om du behöver den, sa Socialdemokraternas partiordförande samtidigt som 7 av 10 socionomer vill lämna socialtjänsten.

"Vi ska inte skapa skuggsamhällen", sa Löfven. Anmärkningsvärda ord från en statsminister vars politik gör att den som fått avslag på sin asylansökan inte avvisas utan kan stanna och leva i det fördolda, att marockanska ungdomar som begår brott och bor på svenska gator inte skickas hem och att antalet utanförskapsområden fortsätter att öka i antal.

Så här låter det när landets statsminister går i otakt med den verklighet han bidragit till att skapa. 

Jag har aldrig haft ett så lågt förtroende för en svensk regering tidigare, eller för riksdagen som helhet. Sveriges politiska ledarskikt har under de senaste åren visat prov på en så låg kompetensnivå, en sådan arrogans och en så bristande verklighetsförankring att den sannolikt har förlorat människors förtroende för en hel generation framåt.

Löfven kan predika hur mycket han vill om sammanhållning, om "vårt Sverige" och hur vi ska bygga landet tillsammans. Många av oss har redan tappat tron på det Sverige han beskriver. Det räcker inte att presentera floskler längre. Inte ens i ett jultal. Vi har passerat det stadiet för länge sedan.

Stefan Löfven pratar om ett land som inte finns.