En enkel motståndare

I den nya stora SCB-mätningen slås två rekord, ett åt vardera hållet: Socialdemokraterna når ett bottenrekord och Sverigedemokraterna får en toppnotering. För Stefan Löfvens parti är siffrorna de lägsta i en SCB-mätning sedan mätningarna inleddes 1972. Samtidigt nosar SD på 20 procent.

Även Moderaterna backar stadigt sedan majmätningen, men Anna Kinberg Batra leder fortfarande ett parti som ligger på nivåer som historiskt sett är bra. Samtidigt ligger Kristdemokraterna kvar under fyraprocentsspärren. Det kan tyckas orättvist. KD var det parti som i praktiken såg till att Decemberöverenskommelsen föll, och Ebba Busch Thor var före Moderaterna med utspel om skärpt migrationspolitik.

Ingetdera har lockat väljare till KD eftersom M dels var det parti som först konstaterade att DÖ var död (vilket gjorde att KD-medlemmarnas historiska beslut snabbt föll i glömska), dels snabbt gick ännu längre i skärpningar av migrationspolitiken.

SD har alltså vuxit med ett helt folkparti sedan i maj. Det är historiskt mycket och borde förstås stämma till eftertanke hos de två stora partier som fortsätter tappar väljare till Jimmie Åkesson.

Hela hösten har egentligen var upplagd på silverfat åt SD med en regering som tappade kontrollen över sin migrationspolitik, eller snarare effekterna av den. Med ett okontrollerat inflöde av asylsökande, med kommuner som säger att de nått sin kapacitetsgräns, med myndigheter som varnar för hot mot liv och hälsa om denna utveckling fortsätter och slutligen med en regering som under gråt och sura miner vänder i 180 grader och accepterar att Sveriges gräns är nådd – men föreslår åtgärder som inte räcker.

SD är ingen svår motståndare, hävdar DN. Ändå förefaller det som att det politiska etablissemanget har mött sin överman gång på gång. I stället för att diskutera verkliga, existerande problem för riktiga människor ute i den verklighet som uppenbarligen inte når Stockholms innerstads medieredaktioner, har demonstrationer, verbala påhopp och symbolhandlingar som "Vi gillar olika" varit politikers och mediers verktyg för att bekämpa SD. Detta efter att partiet i ett första steg skulle "tigas ihjäl".

Det har varit så infantilt, så dumt och så fånigt. Självklart har det inte fungerat. Dels gillar de flesta människor inte att bli klappade på huvudet och kallade idioter. Dels har denna strategi inte fungerat därför att SD:s framgångar är ett symptom på att många människor har tröttnat på det politiska etablissemangets oförmåga att lösa reella samhällsproblem. Det ska gå ganska långt innan någon röstar på ett parti de egentligen inte sympatiserar med eller ens gillar. Men det är precis vad som sker här. Visst har SD sina övertygade sympatisörer, men många nya väljare proteströstar.

Månne kan Moderaternas omläggning av migrationspolitiken locka tillbaka en del väljare. Men många kommer inte att återvända. Det är priset som M får betala för att under lång tid ha brunstämplat de väljare som gått till SD.

Skadorna av Fredrik Reinfeldts ledarskap börjar vi bara ana oss till. Såväl inom det parti han ledde som i det land han regerade.