Vad trodde ni skulle hända?

Flyktingkrisen i och runt Europa har dominerat svensk nyhetsbevakning i månader nu. Paniken i asylmottagandet i Sverige är ännu inte tillräckligt intressant för att medierna ska slå på stora trumman och ställa politiker till svars á la Janne Josefsson. Den dagen kanske kommer när det även har tagit slut på fängelser, kursgårdar, äldreboenden och idrottshallar.

Även om jag får tillstå att kollapsen kommit lite plötsligare än jag väntat mig, har jag under de senaste två åren egentligen aldrig tvivlat på slutresultatet. Det har aldrig rått någon större tvekan om var vi kommer hamna. Bara om när. Detta eftersom en rekordstor asylinvandring av lågutbildad arbetskraft till ett land med en socialistisk bostadspolitik, en högspecialiserad arbetsmarknad och en universell välfärdsmodell helt enkelt bara kan leda till en sak: haveri.

Nu när vi snart har nått det Migrationsverkets generaldirektör kallar "vägs ände" för vilka åtgärder som kan vidtas, slås jag av hur vissa fortfarande vägrar ta in vad som faktiskt sker. Det är ett närmast sektliknande beteende som skådas på sina håll just nu. Även inom borgerligheten.

Landets kanske mest besynnerliga tillhåll kallas Aftonbladet. Denna tidning vistas i något slags parallellt universum - eller kanske snarare i ett svart hål till vilket ljuset aldrig når. Tidningens ledarredaktion har över huvud taget inte tagit intryck av de påfrestningar som just nu plågar kommuner, socialtjänst och polis runt om i landet.

För en knapp månad sedan twittrade exempelvis ledarskribenten Anders Lindberg ut: "Varför är de borgerliga ledarsidorna så besatta av invandring? Det finns ju så många andra frågor." Ja, det finns många andra frågor. Men ganska få som är systemhotande. Och ganska få för vilka utgiftsposten ökar i den här omfattningen (den enda konkurrenten är sjukskrivningarna, men den frågan har inte samma påverkan på samhällets institutioner som asylinvandringen).

Den 4 oktober, så sent som i förrgår, skrev Ingvar Persson en ledartext (lugn, via Unvisit) i Aftonbladet med rubriken "Efter flyktingkrisen kommer utmaningen". En kunde ju förledas att tro att det var en insiktsfull och bitvis självkritisk text om de stora påfrestningar som väntar det svenska samhället nu och i många år framöver.

Men icke. Persson konstaterar att "[d]et är ett allvarligt läge, men det kommer att fungera. Vi befinner oss trots allt i Sverige." Även de mest envisa försvararna av dagens haveripolitik har alltså gett upp försöken att argumentera. Nu förlitar de sig på fromma förhoppningar. Att det ska gå eftersom Sverige är Sverige (?). Vid sidan om alla stödgalor görs antaganden om att det bara måste gå bra. Att vi ska klara det. Ingen kan emellertid svara på hur. Den frågan är kanske rent av rasistisk.

Tolle Furegård, boendeplanerare vid Migrationsverket, är orolig. Om inflödet fortsätter att vara på dagens nivåer med 7 000 asylsökande i veckan, då "tvivlar jag på vår uthållighet", säger han. Många arbetar nu sjudagarsveckor på myndigheten. Men det räcker inte.

Framför allt efterlyser Furegård en mer långsiktig plan. En som sträcker sig bortom nästa veckoslut. En sådan finns inte. Den frågan ställs över huvud taget inte till ansvariga politiker (vilket är ett tecken på svenska mediers rädsla).

Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson gick så sent som den 12 september ut och hävdade att det vi nu ser är en kris - men inte för Sverige. "Någon hård press på Sverige är det inte tal om", konkluderade Danielsson.

De runt 90 000 som beräknas söka asyl i Sverige i år är, konstaterade SVT, "inte avsevärt mer än de 81 000 asylsökande under fjolåret". Det är ju sant. Men det måste också tas med i beräkningen att Sverige hade lika många färre boendeplatser vid början av detta år än ett år tidigare (många ordnar boende på egen hand, men dessa lösningar är inte sällan väldigt kortsiktiga vilket gör att många landar i kommunens knä förr eller senare i alla fall). Det har inte blivit lättare efter att landet tagit emot 81 000 asylsökande under 2014. Att det gick bra (nåja) i fjol betyder inte att det måste gå bra även i år. Vi ser en ackumulation som hittills ignorerats.

Blott tre veckor efter Anders Danielssons anmärkningsvärda påstående höll han tillsammans med migrationsministern en presskonferens och hävdade att myndigheten börjar nå vägs ände. Totalt 10 000 evakueringsplatser har hittats runt om i landet, men envar kan räkna ut att dessa endast täcker behovet för ungefär en vecka. Spelade Danielsson teater tre veckor tidigare? Han kan som generaldirektör inte rimligen ha varit ovetande om asyltrycket. Räknade han kallt med att allt bara skulle lösa sig?

Månne instämde Anders Danielsson i Morgan Johanssons påstående att "ingen hade kunnat förutse detta". Att det skulle komma över tusen asylsökande per dag är visserligen inget som prognostiserats i detalj av någon. Men säg inte att ingen har varnat för dagens situation.

Problemet är att alla varningar viftats bort som ett sätt att "fiska i grumliga vatten", som rasism och främlingsfientlighet. Det har rått ett slags hallelujastämning i asylpolitiken som motverkat alla försök till seriös och problemfokuserad diskussion. Vi har kort sagt förlorat väldigt mycket tid som hade kunnat ägnas åt att konstruktivt hitta lösningar men som i stället ägnades åt att kleta etiketter på alla som inte fallit in i ledet för "öppenheten".

Försvararna av dagens politik har effektivt täckt sina öron för alla varningsklockor. Nu är de yrvaket förvånade över situationen. Det är pinsamt att se. Vad trodde de egentligen att politiken skulle leda till i slutändan?

Läs även:
HAX, Fredrik Johansson, Fnordspotting