Livet i våra bubblor

Det offentliga samtalet har kanske aldrig varit så polariserat och lättretligt som det är just nu. Ledarsidor ges skulden för att ett parti växer i opinionen. Invektiv kastas till höger och vänster. Etiketter klistras på folks ryggar. Den kraftigaste markering någon kan bli utsatt för är att bli blockerad av en annan person på Twitter eller Facebook. Då har man verkligen blivit svartlistad.

Jag funderar över vad denna utveckling kan bero på och tror att en del av svaret finns i de sociala mediernas växande popularitet. Vi lever en allt större del av våra liv i sociala medier och hämtar därför alltmer av vår information därifrån. I våra flöden ser vi sådant som våra "vänner" skriver och som vi med största sannolikhet instämmer i. Detta ger oss en känsla av samhörighet, att vi inte är ensamma om våra tankar, idéer och övertygelser. I sig något positivt. Men det kanske också ger en upplevelse av att just våra tankar är vanligare och mer populära i folkdjupet än vad de egentligen är.

Detta tror jag är ett skäl till den chock som fjolårets valresultat blev för många. De hade aldrig lagt örat mot rälsen, aldrig lyssnat på hur det muttrades och (faktiskt) skreks ute i landet. De satt instängda bland meningsfränder i sina egna bubblor.

Problemet är således att våra "vänners" delningar och reaktioner inte är ett dugg representativa för hur folk i allmänhet tänker och resonerar. Detta leder till grovt felaktiga analyser.

I stort sett alla finns på Facebook - men vi möts sällan över sociala, politiska och religiösa gränser. Det blir därför knasigt när somliga nu skriver på Facebook att de "känner" att "det har vänt". Den där döda bilden på den drunknade treåringen har fått svenska folket att inse något. De har plötsligt, menar de förmodligen, vaknat upp.

Jag ser inte en sådan vändning. Det jag ser är ett fåtal människor som delar varandras länkar som de alltid har gjort, skickar hjärtan till varandra som de alltid har gjort och tillsammans i kraft av det ringa antal de utgör intalar sig att något har hänt. Inget har hänt. 34 procent av svenskarna vill minska flyktingmottagandet, bara 17 procent vill öka det. Om något kommer flyktingvågen som nu sköljer över Europa att stärka de invandringskritiska krafterna. Att sätta välfärdssystem på prov. Att göda en ökad polarisering.

Om vi formar vår verklighet endast utifrån våra sociala flöden på nätet, blir vi hemmablinda. Oinformerade. Och, tror jag, intoleranta. Ty den ökade lättkränktheten tror jag också är en effekt av våra moderna sociala nyhetsflöden. I och med att vi är så vana vid att matas med information vi gillar och instämmer i, drabbas vi av upprördhet - närmast chock - när vi ser något som går på tvärs med våra värderingar och uppfattningar. Då plockas invektiven och personangreppen fram. I vredesmod.

Jag reflekterar själv över hur livet i bubblan ter sig. Även jag umgås kanske lite väl mycket med personer som tycker exakt likadant i de heta ämnen som nu diskuteras - dit hör bland annat migration, integration och arbetsmarknad. Att omge sig med människor som har samma åsikt kan i förlängningen bli motsatsen till intellektuellt stimulerande, men framför allt bygger det murar mot nya horisonter.

De flesta kommer inte ändra åsikt av att se ett flöde från en person med annan politisk övertygelse eller läsa en artikel av någon de egentligen tycker är ett pucko. Men i sakfrågor kan det åtminstone utmana våra invanda uppfattningar och tvinga oss att slipa våra argument. Det är något annat än att sitta i sin bubbla och "känna" hur saker utanför den är.

Detta förutsatt att det är sakliga argument vi får läsa. Även det har tyvärr blivit en bristvara. I sociala flöden är bilder av döda barn, varvade med söta kattungar, och massor av hjärtan så mycket mer effektiva. Men det gör oss förstås inte ett dugg klokare.

Läs även:
HAX