Svensk migrationspolitik en tävling i enighet

Det smäller i Malmö. Sedan den 12 juni har nio handgranater exploderat i staden. De har kastats mot samlingslokaler, flerfamiljshus, socialtjänst och bilar. I helgen brann nio bilar i Västra Frölunda, Göteborg. Som alltid är det oskyldiga människor som drabbas.

Inrikesminister Anders Ygeman kallar situationen i Malmö "oacceptabel". Han medger att staden har haft tio, femton år av "stigande arbetslöshet, växande klyftor och sjunkande skolresultat". Men Ygeman är inte lika tydlig med var skulden ska läggas.

Socialdemokraterna har styrt Malmö sedan den allmänna rösträttens införande 1919 (med undantag av två korta borgerliga sejourer). Det är alltså i allra högsta grad ett socialdemokratiskt skyltfönster vi nu ser explodera inför öppen ridå.

För tre år sedan skrev Johan Norberg en hyllningsartikel till Malmö, en stad som blivit hans. Det är inte våldet i staden utan sättet vi uppmärksammar det på som utmärker Malmö, tyckte han. Jag vet inte om han fortfarande är så övertygad om att brottsligheten i Malmö beror på "stor genomströmning" av människor.

Malmö har problem med organiserad brottslighet och utanförskap bland utrikes födda. Men det sistnämnda är riskabelt att föra på tal. Man vill ju inte svartmåla. I SVT:s Debatt i Almedalen satt bland andra Ali Esbati (V), Nackas kommunalråd Mats Gerdau (M) och Richard Jomshof (SD) för att diskutera asylinvandringens konsekvenser. Den så kallade utmaningen.

Artisten Behrang Miri fick avsluta debatten, och han gjorde som så många gör när migration och asylpolitik diskuteras. Han tog sig för hjärtat, sa att han fick ont i magen när det pratades om kostnader och bad Jomshof att "inte prata om Malmö på det sättet" efter att denne beskrivit vad som just nu pågår i rikets tredje största stad.

Så här har debatten sett ur länge. Vi ska inte prata om problemen. Det har inte saknats varningsklockor. För drygt tio år sedan gick Malmös Ilmar Reepalu till angrepp mot Mona Sahlin, då S-minister med ansvar för integrationsfrågor, för att hon inte tog problemen med flyktingmottagandet på allvar. Reepalu sa:

Allvaret i situationen kan inte nog betonas. Oftast kommer den ena vuxna först och då räcker det med en liten bostad. Men när sedan resten av familjen kommer förväntas socialtjänsten snabbt skaffa en större bostad. Med hänsyn till bostadssituationen i Malmö är detta en svår uppgift. Det innebär i många fall att familjerna ges tillfälliga login på hotell. Det medföra höga kostnader för kommunen och är en dålig lösning för flyktingfamiljerna.

Denna kritik framförde Reepalu alltså för elva år sedan. Situationen har föga förvånande förvärrats avsevärt sedan dess. Frågorna som ställs nu är emellertid desamma som då. Skillnaden är att situationen ute i kommunerna på många håll är akut, och att viljan att hitta svar paradoxalt nog tycks ha minskat.

I dag möts verklighetsbeskrivningar som Reepalus med floskler om "öppenhet" och "antirasism". Inte med konkreta lösningar. Floskler och tal från hjärtat kommer aldrig få en budget att gå ihop. De kommer aldrig hjälpa människor att hitta jobb och bostad. När användningen av floskler eskalerar parallellt med den negativa samhällsutvecklingen blir det till slut rent provocerande.

Av artister och proffstwittrare ska vi inte förvänta oss någonting av värde. Men på politiker som vill bära medborgarnas förtroende bör vi kunna ställa lite högre krav än så här. Från dem borde vi kunna förvänta oss både lite större ödmjukhet och konkreta lösningar på verkliga problem. Vi får ingetdera.

Läs även:
HAX, Peter Santesson, Fnordspotting, Ann-Charlotte Marteus