Naivitet som religion

Svensk politik bedrivs i dag utifrån välmenande men ack så naiva utgångspunkter. Som att alla vill arbeta. Att alla vill göra rätt för sig.

Hårda fakta på allt från fusket i sjukförsäkringen till asylsökande som far med osanning och personer som ordnar skengiftermål och fejkar anställningskontrakt med det enda syftet att få stanna i Sverige hjälper inte. Vi måste tro människor om gott, sägs det. Allt annat är cynism, fascism och kanske rent av rasism.

Ann-Charlotte Marteus har uppmärksammat detta svenska perspektiv i politiken. Svenska politiker har nämligen tagit för vana att när de backar från en tidigare ståndpunkt lägga till "vi var naiva". Som för att landa mjukt. Ingen kan ju bli arg på den som varit naiv. Denne har bara trott gott om andra människor, och vem kan klandra personen för det?

Jag är hellre lite cynisk än hjälplöst naiv i mina politiska utgångspunkter. Politiken måste förhålla sig nyktert till verkligheten. Naiva politiker har vi ingen nytta av. Politiker som underskattar hot mot landets säkerhet, som spelar ned riskerna med importen av jihadister, som bara tror underrättelsemyndigheter om gott och som hellre vill se en mjuk poliskår som fokuserar på genusfrågor än en som aktivt bekämpar den grova brottsligheten - sådana politiker tjänar inte folket. De undergräver på sikt förtroendet för hela demokratin.

Att måla rosa moln på en askgrå himmel kommer inte förändra vädret till det bättre. Ändå görs det ständigt, på område efter område. Förhoppningar och drömmar går före den krassa verkligheten helt enkelt eftersom den sistnämnda är tråkigare.

Ett exempel är när regeringen säger att kostnadsökningen för utgiftsposten migration och integration var "oväntad" - trots att Migrationsverkets prognoser uppdaterades flera gånger under valåret 2014 och vi i flera år nu har sett en stadig ökning av asylsökande till Sverige. De undvek prognoserna därför att de var obehagliga. Eller så trodde de helt enkelt mer på sina egna floskler än saklig information.

Ett annat exempel är Ryssland. Hela riksdagen är tagen på sängen av Putins agerande i Ukraina - trots att samma land under samma president gick i krig med Georgien av snarlika skäl 2008. Alliansen och oppositionen ville inte prioritera försvaret då eftersom det var roligare att lova välfärdssatsningar och skattesubventioner till vissa branscher.

Ett tredje exempel är synen på jihadismen och IS krig mot civilisationen - för det måste man faktiskt vara ärlig att kalla det som nu pågår i Irak och Syrien. Här uppvisas en synnerligen upprörande naivitet som bottnar i en kulturrelativism. Att ta avstånd från IS barbari riskerar i nyvänsterns ögon att tolkas som ett avståndstagande från eller kritik mot islam (trots att IS slaktande inte sägs ha något som helst med islam att göra). Ur denna skruvade verklighetsbild föds galna idéer som de om jobb och bostad till återvändande IS-krigare - ett fullt seriöst förslag från Stockholm stads rödgrönrosa majoritet (strategidokumentet är numera borttaget från stadens hemsida).

Naivitet är en dygd i svensk politik. Den räddar ansiktet på den som gjort bort sig och får den mest inkompetente att framstå i lite bättre dager. "Personen ville i alla fall väl." Detta är en farlig hållning. Den leder, helt uppenbart, till usla politiska beslut, och öppnar upp för ett samhälle som inte tar medborgarna på allvar.

Jag misstänker att det är därför Miljöpartiet kommer undan med sin humbugpolitik gång efter annan. De vill ju någonstans "väl" i väljarnas ögon. Inte helvete heller.

Naiva humbugpartier som MP ska hållas borta från makt och inflytande. Det borde vara en dygd om något.