En självuppfyllande profetia

Det talas mycket om invandring. Ordet används ofta medvetet otydligt eftersom det då blir möjligt att tolka in nästan precis vad som helst i det.

När Stefan Löfven använder ordet invandring gör han det i positiv bemärkelse. Han pratar om läkare som kommer till Sverige, om sjuksköterskor och undersköterskor som fyller luckorna i den svenska vården, och om en välfärdsstat som närmast skulle upphöra att existera utan dessa invandrares arbete.

Andra tar upp de kulturella aspekter som invandring fört med sig. Erik Ullenhag brukar nämna att vi tack vare invandringen har förmånen att äta pizza, kebab och halloumi. Sverigedemokraterna nämner problemen med invandringen. Segregationen. Brottsligheten. Kostnaderna för mottagandet och att väldigt många utrikes födda inte arbetar.

Alla har i någon mån rätt. Det beror på att de pratar om olika sorters invandring. Löfven försvarar egentligen asylinvandringen med argument för arbetskraftsinvandring. Ullenhag och hans likar visar på det absurda i att Sverige skulle kunna vara en isolerad ö genom att visa på utländska influenser på det svenska matbordet, men lyckas därigenom samtidigt skapa en nidbild av den som ifrågasätter migrationspolitiken.

SD pekar å sin sida på uppenbara problem som dagens politik för med sig men har själva inga särskilt goda förslag på hur människor som redan kommit hit från Somalia, Eritrea eller Syrien ska kunna komma in i det svenska arbetslivet.

Ja, många som arbetar inom vården i dag har utländsk bakgrund. Men det är i sig inget vasst argument för att somalier, eritreaner och syrier som saknar högre utbildning och/eller relevant arbetslivserfarenhet ska få komma till Sverige.

I sin iver att försvara kostnaderna för migrationspolitiken framför regeringen uppgifter om utrikes föddas utbildningsnivå och yrkeskompetens som inte stämmer med verkligheten (om det är medvetet fulspel eller beror på ignorans ska jag låta vara osagt). Både statsministern och arbetsmarknadsministern har hävdat att runt var tredje syrier är "högutbildad". SVT har fortsatt att sprida denna uppgift. För att komma fram till den behöver man räkna på ett annat sätt än vi gör för den svenska befolkningen.

Frågan är varför det är viktigare att använda olika måttstockar i bedömningen av utbildningsnivå för utrikes respektive inrikes födda än att faktiskt presentera korrekt fakta. Är det för att hålla skenet uppe och köpa sig tid? Det är i så fall en väldigt kortsiktig strategi, för det kommer naturligtvis att märkas om några år när de "högutbildade" inte visar sig vara kompetenta för de arbeten som Löfven et al förväntar sig att de ska ta.

Kompetens är viktigt, inte minst för den som ska arbeta som läkare och ha andra människors liv i sina händer. Vi vet redan att de utrikes födda som faktiskt är läkare i mycket högre grad än inrikes födda underkänns under sin AT-tjänstgöring - av läkare med utomeuropeisk utbildning underkänns 40 procent (siffran för läkare med utbildning inom EU är 20 procent). Bland svenska läkare underkänns endast några få procent varje år. Kort sagt: en läkarutbildning från Syrien håller inte nödvändigtvis samma klass som en svensk.

Detta är en sida av problematiken. Den stora majoriteten som kommer till Sverige är dock inte högutbildad - bland somalier och eritreaner handlar det om mellan 95 och 97 procent som saknar eftergymnasial utbildning på mer än tre år. Hur alla dessa ska komma i arbete pratar regeringen betydligt mindre om.

Det säger sig självt att en 40-årig anhöriginvandrad kvinna med flera barn, som aldrig har vare sig pluggat eller arbetat i sitt hemland, står oerhört långt från ett första jobb när hon kommer till Sverige. Hon går rakt in i bidragsförsörjning och menlösa sysselsättningskurser via Arbetsförmedlingen. Där riskerar hon att förbli. I synnerhet som regering och riksdag har valt att frångå regeln att den som vill ta hit sina anhöriga också måste ha ordnat med bostad och försörjning.

"Samhället" får betala för detta. För svällande försörjningsstödsbudgetar. Växande skolklasser. Längre vårdköer. Och, faktiskt, kriminalitet. För när människor inte kommer i arbete, när det börjar bli fler arbetslösa än arbetande i vissa stadsdelar, lockar det mer att gå den kriminella vägen.

Vi talar alltså om allt det som Löfven i partiledardebatten i maj kallade "en liten ansträngning". Det är ett högt pris som Sverige betalar just nu för en urspårad migrationspolitik, en avskaffad arbetslinje, en nationell skolkris och en havererad arbetsmarknadspolitik. Men kostnaden på sikt är avsevärt större då problemen kommer ackumuleras.

Konsekvensen av kraftigt och plötsligt ökade kostnader för asylmottagningen är att pengar måste tas någon annanstans ifrån. Regeringen plockar för närvarande pengar ur biståndsbudgeten - en fjärdedel av biståndet läggs nu på asylpolitiken. Kommunerna har inte den lyxen. De måste skära i sina största utgifter, och det är skolan och äldreomsorgen. Det betyder rent krasst färre specialpedagoger för barn med särskilda behov och sämre omsorg för dina åldrande föräldrar.

Det lär finnas få bättre grogrunder för främlingsfientlighet än att utan folkligt stöd riva ned en välfärdsstat som människor vill ha endast för att ha råd med en asylinvandring som människor inte vill ha.

Konsekvensen blir att nyvänsterns förvanskade bild av Sveriges integrationsproblem som en konsekvens av en utbredd rasism, på sikt riskerar att bli ett slags självuppfyllande profetia. 

Läs även:
Alice Teodorescu, Fnordspotting, Anna Dahlberg