Vi bör sätta punkt för fallet Quick

Publicistklubben anordnade för andra gången på två och ett halv år en debatt om mediernas roll i fallet Thomas Quick. Det blev inte en riktigt lika het debatt som förra gången, då såväl Claes Borgström som Jan Guillou bidrog med hetta.

Men mycket var annars sig likt. Det så kallade Quicklaget, denna gång representerat av frilansjournalisten Kristina Hultqvist, envisas med att fallet Quick inte är en rättsskandal och att det mest upprörande är resningsförfarandet, inte utredningarna eller domarna. De fortsätter att hävda att det är skandalöst att ingen åklagare beslöt pröva fallen på nytt.

Frågan är vem som skulle ha gjort detta. I en rättsstat ska en åklagare nämligen inte driva ett fall som denne inte anser håller. Det är en rätt rimlig princip, och det är den enkla förklaringen till att samtliga morddomar mot Sture Bergwall revs upp utan att fallen prövades på nytt.

Christer van der Kwast är arg för att han anklagas för att som åklagare ha undanhållit sakomständigheter för rätten som talat mot Sture Bergwalls skuld. Claes Borgström är kränkt för att hans advokatheder ifrågasätts. Och Gubb Jan Stigson, som intervjuades kort före debatten, är besviken över att han inte får Quickkufa i sin tidning längre. Som om detta i första hand handlade om deras känsloliv.

Kristina Hultqvist med flera har pekat på fel i Hannes Råstams och Dan Josefssons böcker. Säkerligen innehåller de vissa sakfel. Quickfallet är ett gigantiskt material, och det är inte konstigt om det smyger sig in fel. Men det viktiga är att dessa fel inte förändrar helhetsbilden av vilseledda tingsrätter och felaktiga morddomar.

Det är symptomatiskt att Quicklaget skjuter in sig på detaljer. Det gjorde även Hultqvist när hon i debatten krävde svar från Ekots Bo-Göran Bodin om färgen på tältet i det så kallade tältmordet i Appojaure. Givetvis var det en maktdemonstration. Hultqvist ville visa publiken att hon är bättre inläst på fallet Quick än Bodin. Färgen på ett tält blev ett bevis för detta.

Quicklaget ignorerar allt vad sunt förnuft heter. Som att inget vittne någonsin har sett Bergwall vid någon av brottsplatserna. Att inget DNA från Bergwall har hittats på någon av brottsplatserna. Att inte ett hårstrå från Bergwall har hittats. Och att Bergwall aldrig varit misstänkt i något av fallen förrän han själv klampat in med ett erkännande.

Det är inte så utredningar normalt går till. Gärningsmannen brukar finnas i utredningsmaterialet, är polisens erfarenhet. Bergwall poppade upp som gubben i lådan varje gång. För de flesta är detta ett tecken på att något inte stämmer. Men inte för Quicklaget. De ser "starka bevis".

Så här beter sig rättshaverister och historierevisionister. De ignorerar den breda bilden och fokuserar på ett antal detaljer. På ett sätt har Quicklaget lyckats eftersom debatten kommit att handla om en likhunds markeringar och huruvida de gjordes före eller efter Bergwall pekat ut platsen.

Bortglömt är att polisen varken hittade benrester, DNA-spår eller någonting från en död människa (eller Bergwall) på de markerade platserna. Bevisen fanns alltså inte. Bara en markering som utan resultat inte bör betyda annat än att man kan gå hem igen.

Det vore skönt att sätta punkt nu. Skadan är skedd. Bergwall är friad och rättsväsendet har gjort bot och bättring. Mördare går fria för mord som preskriberats, och det kan ingen göra något åt.

Nu säger visserligen Göran Lambertz, högsta domstolens egen driftkucku, att han drar sig ur debatten. Han utmålar det som en omtanke om offren. Men något säger mig att han kommer tillbaka. En rättshaverist kan inte hålla sig.