Regeringens mål är rena hägringar

Den rödgröna regeringen har det motigt. Att få kritik av politiska motståndare hör spelet till, men att få skarp kritik att de egna expertmyndigheterna är värre.

Stefan Löfvens regering kritiseras av Ekonomistyrningsverket och Ekobrottsmyndigheten för sänkningen av rotavdraget, och Finanspolitiska rådet menar att målet EU:s lägsta arbetslöshet 2020 är "orimligt". Antalet jobb skulle behöva öka med 130 000, och det finns inga tecken på att höjd a-kassa och mer generös sjukförsäkring skulle vara åtgärder som minskar arbetslösheten. Snarare tvärtom.

Inte ens regeringens egna myndigheter tror alltså på Löfvens politik. Lita på att vår så kallade opposition kommer ta fasta på detta faktum i kommande debatter (utan att vilja göra något åt saken).

Det saknas knappast problem att ta sig an. Arbetslösheten har bitit sig fast på en hög nivå på grund av att den för utrikes födda är så mycket högre än för inrikes födda (för vilka arbetslösheten är måttliga 5 procent). Detta faktum påpekade redan Fredrik Reinfeldt innan värdegrundsvänstern beslöt klassa påståendet som rasism.

Bostadsbristen är akut, men regeringen saknar reformvilja. Vi kan därför räkna med att situationen kommer förvärras avsevärt under mandatperioden. Och den rekordstora migrationen, med de runt 400 000 människor som väntas till Sverige under de kommande fem åren, ökar pressen på både skolor, sjukvård, socialtjänst, SFI, Arbetsförmedlingen och, förstås, bostadsmarknaden. Någon måste betala.

Lägg därtill att de äldre blir fler och dessutom lever längre samtidigt som en växande andel yngre inte arbetar,och det säger sig självt att regeringens målsättningar och vallöften är rena dagdrömmar och hägringar.

Eftersom Socialdemokraterna saknar förmåga att tänka nytt, kommer svaret på dessa utmaningar att bli detsamma som det alltid har varit med S vid makten: fler människor undangömda i vuxenutbildningar och givetvis högre skatter. Bådadera underlättas av att Löfven regerar med MP och får aktivt stöd av V.

Vid 2000-talets början låg den så kallade skattekvoten, som brukar kallas skattetrycket, på 52 procent av BNP. "Det är för högt", tyckte till och med Göran Persson (som dock menade att runt 50 var lagom). Under Alliansens åtta år sjönk den till drygt 46 procent, och Sverige passerades faktiskt av Danmark som världens högskattemästare. Nu har resan tillbaka till den ohotade förstaplatsen inletts.

Sällan har Sverige styrts av en så tafatt och bortkommen regering. Sällan har så många suttit med händerna i kors samtidigt som huset brinner. Om det är någon gång i modern tid som Sverige verkligen skulle behöva en aktiv opposition, är det nu.