Tiggeriförbud eller inte

Det växande antalet tiggare runt om i Sverige väcker känslor. Det finns två motpoler i debatten; en som insisterar på att det är Sveriges ansvar att tillhandahålla boende och skola även för personer som vistas här tillfälligt, och en som hävdar att tiggeri bör förbjudas och tiggarna skickas hem.

Det skrivs krönikor i ämnet varje vecka. De flesta som publiceras i tidningar som Aftonbladet, Metro och DN tar tydlig ställning för tiggarnas rättigheter och ställer krav på det svenska samhället att erbjuda hjälp.

Att uttrycka sympati för en utsatt grupp är en sak. Men att lägga skulden för deras situation på Sverige - vilket faktiskt görs när slutsatser dras om hur det svenska samhället har förändrats och blivit mer otryggt de senaste åren - blir väldigt märkligt. Det är inte antalet hemlösa svenskar som har skjutit i höjden utan utländska medborgare som kommer hit. Alla vet rimligen detta, och ändå dyker besynnerliga analyser av det nya kalla Sverige upp titt som tätt.

Romers situation i Rumänien har aldrig varit en svensk angelägenhet, men när alltfler av dem började komma till Sverige för att tigga ihop pengar blev det plötsligt det. I ett svenskt program för "social inkludering" för romer i Sverige satsas i höst 90 miljoner kronor, varav 12 miljoner kommer från svenska skattebetalare.

Jag tycker att diskussionen om EU-medborgares situation i Sverige har kantrat. Att skydda sin egendom från inkräktare har blivit synonymt med att ha en förfärlig människosyn, att dela upp människor i "vi och dom". Även liberaler försvarar numera rätten att utan tillstånd bygga läger på andras mark eller anser alternativt problemet synnerligen perifert. Vissa diskussioner i sociala medier är så absurda att de är svåra att återge.

Fredrik Segerfeldt driver tesen att det är bättre att leva i en kåkstad i Stockholm än en kåkstad i Mogadishu och att tiggarnas rätt att befinna sig på svenska gator "borde vara självklar". Jag ser det inte riktigt så. En rad rättigheter kommer nämligen i kläm när vi tillåter människor att ockupera mark och sätta upp läger i parker och på ödetomter. I första hand handlar det om äganderätten.

Denna rättighet utsätts för påfrestningar när markägare utsätts för en sorts ockupation och dessutom hotas med vite för den nedskräpning som EU-migranter orsakat. I ett sådant läge är det faktiskt högst ointressant om det ur tiggarnas perspektiv är bättre att bo i en kåkstad på ockuperad mark i Malmö än i ett strömlöst ruckel utanför Bukarest. Man får inte bosätta sig på andras mark utan tillstånd. Punkt slut.

Det är en regel som inte brukar vara särskilt kontroversiell i liberala kretsar, men av någon outgrundlig anledning blir den det i detta fall. Vi uppmanas se mellan fingrarna. Romers historiska diskriminering antas ursäkta lag- och regelbrott i Sverige.

Jag önskar egentligen inte ett förbud mot tiggeri. Men eftersom svenska politiker är oförmögna att komma med lösningar och framför allt saknar förmåga att sätta gränser, börjar jag tro att det är där vi i slutändan kommer hamna.

Tidigare bloggat:
De naivas politik har lett oss hit

Läs även:
Sakine Madon