Sverige kan inte försvaras - och det är ert fel

Den uppmärksammade försvarsöverenskommelsen är klar. Försvarsmakten får ökade anslag på två miljarder årligen fram till 2020. Folkpartiet hade krävt betydligt mer och hoppade av samtalen i protest. Vilket gör att de nu som ensamt alliansparti kan hävda att de höjda anslagen är otillräckliga.

Det är förstås helt sant. Men som gårdagens SVT-dokumentär Vad hände med försvaret? visade har nedmonteringen av den svenska försvarsmakten pågått i flera decennier, under borgerliga såväl som socialdemokratiska regeringar. Folkpartiet var delaktigt i detta. Det som återstår i dag är en bråkdel av den kapacitet som det gamla invasionsförsvaret hade i fråga om manskap och materiel.

Försvarsmakten klarar inte av att försvara Sverige i dag. Detta innebär inte enbart en oförmåga att freda svenskt territorium som helhet (det har nog svensk försvarsmakt aldrig haft förmågan till) utan att den inte klarar att försvara ens enskilda mål mot begränsade angrepp. Vi klarar inte att försvara huvudstaden, elförsörjningen, viktig infrastruktur och så vidare. I praktiken betyder försvarsbeslutet på ett femprocentigt påslag att Försvarsmakten även fortsättningsvis inte får de medel som krävs för att den ska kunna klara sitt uppdrag.

Vilka andra verksamheter behandlas så här styvmoderligt? Tänk om Arbetsförmedlingen eller Migrationsverket, som är två riktiga miljardslukare, bara skulle få hälften av de medel de begär för att klara sitt uppdrag. Eller om polisen skulle få en halverad budget på några få år.

"En oerhörd satsning." Så beskriver försvarsminister Hultqvist en anslagsökning på ungefär fem procent. Det är ett skämt. Men så har försvaret under lång tid också behandlats så. Som ett skämt. Som något man inte behöver ta på allvar. Inte lyssna till. Inte intressera sig för.

I stället för att se till att Sverige kan försvaras har regeringen, såväl den förra som den nya, gjort meningslösa solidaritetsutfästelser mot omvärlden (som om den svenska Försvarsmakten skulle kunna hjälpa andra länder under angrepp när den inte ens kan freda svenskt territorium) och Försvarsmakten börjat prioritera genusfrågor.

Jag är övertygad om att Sverige behöver inleda en upprustning. Då handlar det inte om några få miljarder på fem år utan om att nå en försvarsförmåga som inkluderar ett försvar av viktiga militära mål. Dit hör såväl Gotland som huvudstaden.

Det ska inte behöva handla om pengar. Sverige har ju råd med 156 miljarder till integration och migration på ett fåtal år. Sverige har även råd med assistansersättning på 30 miljarder och en sjukpenning på 32 miljarder årligen. När Migrationsverket och Försäkringskassan skriker efter mer pengar är det ingen som är framme med den röda märkpennan.

Mikael Odenberg, den moderate försvarsministern som hoppade av i protest mot försvarspolitiken, menar att det behövs en realistisk planering och att det kommer ta "mycket lång tid att åtgärda de gångna årens försyndelser". Först när en sådan planering är på plats, som givetvis måste utgå från 1) vad vi vill att Försvarsmakten ska göra och 2) när vi vill att den ska göra det, kan vi börja prata kronor och ören. Målet måste vara klart först.

Allt vi vet nu är att de pengar som regeringen och tre allianspartier vill skjuta till bara täcker redan existerande hål i försvarsbudgeten. Detta, hävdar de före detta försvarsvänliga Moderaterna, är en "viktig markering mot alla länder i Östersjöområdet".

Pyttsan!

Tidigare bloggat:
Mot Sverige i tiden

Läs även:
Mikael Odenberg