I Auschwitz kände jag ingenting

Befrielsen av koncentrations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau den 27 januari 1945 har kommit att bli officiell minnesdag för hela Förintelsen. Och Auschwitz har fått tjäna som monument för hela det nazistiska folkmordet.

Men Förintelsen inleddes redan på sensommaren 1941 då tyska insatsförband, Einsatzgruppen, påbörjade systematiska arkebuseringar av judar på ockuperat baltiskt territorium ("Holocaust by bullets") och fortsatte österut. Hundratusentals, kanske en miljon judar, uppskattas ha avrättats på detta sätt.

Det framgick snart för Heinrich Himmler att detta inte var ett hållbart sätt att döda det antal som Hitler hade dömt till döden. Det behövdes en effektivare metod som var mer skonsam för förövarna. Resultatet blev efter en tid av experiment rena dödsläger med gas. De mindre och enklare men synnerligen dödliga lägren Bełzec, Sobibór, Majdanek, Treblinka och Chełmno (som egentligen bara var ett hus med tillhörande gasbilar) sattes upp i all hast.

Runt 2 miljoner människor dödades bara i Aktion Reinhardt, en judeaktion som pågick fram till 1943. Uppskattningsvis 900 000 av dem dog i Treblinka. Lägren monterades ned, och i dag finns inget kvar av något av dem förutom Majdanek.

Auschwitz, däremot, står kvar nästan som när det lämnades av de sista SS-vakterna. När jag besökte lägret i somras kändes det på något vis som att återvända till en plats jag kände utantill, även om jag aldrig tidigare satt min fot där. Men trots allt som finns bevarat, trots vittnesmålen och ansiktena på dem som dog där, gick det inte riktigt att ta in vad som hänt.

Hur ska man förväntas känna på en plats där 1,1 miljoner människor mördades? Sorg? Fasa? I sommarvärmen, nästan exakt 70 år sedan transporterna från Ungern började anlända, kände jag... ingenting. En stor tomhet satte sig i mitt bröst när jag vandrade förbi elstängslet och de raserade gaskamrarna.

Även om fångarna i Auschwitz officiellt befriades av Röda armén den 27 januari var det för många bara början på ett fortsatt helvete i sovjetisk fångenskap. Detta talas det sällan om. Ryssarna var inte ute efter en befrielse av Europa - de var på ett erövringståg.

Årsdagar kommer och går, och varje gång upprepas att vi måste bemöta dem som säger att Förintelsen aldrig inträffade. Jag tror att detta är slöseri med tid. Det lilla fåtal som inbillar sig att världshistoriens bäst dokumenterade brott mot mänskligheten aldrig har hänt får helt enkelt fortsätta inbilla sig detta.

Viktigast nu är att bekämpa antisemitismen. Den finns där, med eller utan Auschwitz. Och den fanns där redan då, med eller utan nazister. Antisemitismen var spridd i Sovjetunionen, Slovakien, Ungern och Polen. Frivillig inhemsk befolkning deltog i både arkebuseringar och pogromer. Vissa av hat, andra av nyfikenhet och girighet.

Berättelsen om Förintelsen och andra världskriget är en berättelse om ett slags civilisationskollaps, om en tid då människovärdet försvann. Även efter befrielsen stod det klart för många judar som överlevt, att de inte var önskvärda. Deras hem ockuperades nu av andra. Det fanns inget "hemma" längre.

I dag ser vi antisemitismens fula tryne igen, såväl ute i Europa som i Sverige. Den måste vi inte bara prata mer om. Utan agera mot.