lördag 31 januari 2015

Den moralistiska stormakten


Den rödgröna regeringen vill förbjuda svenskar att köpa sex i andra länder, oaktat hur lagstiftningen ser ut i det land köpet görs.

Att ta bort kravet på dubbel straffbarhet, det vill säga att en handling måste vara ett brott både i Sverige och i landet den begås för att personen ska kunna åtalas i Sverige, är djupt problematiskt. Att göra det för ett brott som i regel ger böter är rent barockt.

I åtta år hade Sverige en justitieminister som saknade förståelse för rättsstatens grundläggande principer. Beatrice Ask ville skicka hem brev i grälla färger till misstänkta sexköpare så att hela familjen skulle se vad den misstänkte är för typ. En sorts skamstraff, alltså.

Nu har vi Morgan Johansson, kanske den ende socialdemokraten som kan matcha moderaten Ask och folkpartisten Johan Pehrson i att vara sämst lämpad för posten som justitieminister. Det var Johansson som tillsatte utredningen och det blir han som får ta emot resultatet om ett sexköpsförbud för svenskar utomlands när den presenteras den 9 mars 2016.

Sverige har en absurt repressiv syn på sexköp. Företrädarna för sexköpsförbudet, kopplerilagstiftningen och den breda kampen mot kommersiellt sex överlag, använder både sin egen privatmoral (sexköp är fel därför att det är fel!) och ohederliga paralleller till människohandel i sin argumentation.

Det kan inte nog tydligt sägas att vi måste göra skillnad på tvång och frivillighet. Att alla som säljer sex inte har det som sitt förstahandsalternativ i livet är inte detsamma som att de är tvingade till det. Människohandel är en sorts slavhandel som bedrivs av grovt kriminella. Den ska inte reduceras till ett "ojämnt maktförhållande" mellan köpare och säljare (vilket för övrigt är en förenkling som förtjänar att granskas och kritiseras när det gäller vanlig sexhandel).

Det finns ingen likhet mellan trafficking och en person som överenskommer med någon annan om att byta en sexuell tjänst mot pengar. Ingen. Tyvärr har radikalfeministiska maktanalyser förblindat svenska politiker i frågan, och det finns få skäl att hysa hopp om en tillnyktring.

Jag skulle önska att Sverige tog efter den nya zeeländska modellen, som kommit att tjäna som ett föredöme för hur livet för sexarbetare kan förbättras utan att köpare eller säljare beläggs med förbud. Den har gjort livet för sexarbetarna säkrare, minskat förekomsten av våld genom tydliga rättigheter för sexarbetarna, och därmed ökat deras förtroende för polis och sociala myndigheter (stigmat kvarstår dock). Så sent som 2014 avvisade Nya Zeeland en sexköpslag efter svensk modell.

I stället vill svenska politiker fortsätta på den repressiva vägen. Sverige är inte bara en humanitär stormakt utan även en moralistisk makt av rang.

De rödgröna behöver stöd av något av allianspartierna för att lagförslaget ska bli verklighet. Det finns därför goda anledningar att hålla koll på oppositionspartiernas hållning i frågan. Jag hoppas att de icke-socialistiska partierna fortsätter säga nej.

Men jag håller inte andan. Snart kan Folkpartiets ledare heta Birgitta Ohlsson. Hon har bland annat föreslagit förbudsskyltar i populära stråk för gatuprostitution.

fredag 30 januari 2015

Närodlad dumhet

I samband med att Centerpartiet inleder sina kommundagar presenterar partiet flera förslag för en bättre integration av flyktingar. På Brännpunkt lanseras begreppet "närodlad integration" (seriöst...).

Centern ligger nära Miljöpartiet i migrations- och integrationsfrågorna. Gemensamt för dem är att de vill att få eller inga krav ska ställas på den som invandrar till Sverige. Samhället ska "ta hand om" den som kommer hit. Den som tar hit anhöriga ska varken behöva ordna med bostad eller försörjning.

De båda gröna partierna är även ense om att asylsökande med en utbildning ska kunna "byta spår" från första dagen i Sverige och förvandlas till arbetskraftsinvandrare. Innan en person ens fått besked om den har skyddsskäl och får stanna i Sverige, ska den alltså betraktas som en arbetskraftsinvandrare.

Detta är ett oerhört märkligt resonemang, och det känns framför allt panikartat. Visst är det väldigt viktigt att människor kommer i jobb. Men den yrvakna paniken över att så få flyktingar når egen försörjning i Sverige får inte leda till att all vett och sans kastas överbord. Bryr sig Centern ens om ordningen med rättssäkra prövningar av asylansökningar?

Efter åratal av tystnad läggs nu massor av förslag som ska underlätta integrationen. Men frågan är hur genomtänka de är.

Folkpartiets idé om att personer med tillfälligt uppehållstillstånd kan få det omvandlat till PUT om de får ett jobb riskerar att leda till systematiska skenanställningar. Vi vet att människor är beredda att skengifta sig för att få stanna i Sverige. Hur svårt tror FP att det är att ordna en skenanställning?

Centerns förslag innebär däremot att hela asylbegreppet urvattnas och riskerar att bli innehållslöst. Jag undrar om C har tänkt igenom effekterna av sitt förslag eller om partiet bara skjuter från höften i ett försök att visa att de i alla fall tycker någonting.

Jag har tyvärr svårt att se annat än naiva visioner i Centerpartiets migrationspolitik. Den är dåligt förankrad i verkligheten och den framstår som desperat. Detta beror i huvudsak på att partiet har som utgångspunkt att det inte ska ställas krav på den som invandrar till Sverige. Detta har varit symptomatiskt för den svenska migrations- och integrationspolitiken under lång tid, och vi ser nu resultatet.

Kravlöshet är något farligt. Kravlöshet innebär att drivkrafter pressas tillbaka, att människor passiviseras och att steget till ett självständigt liv blir längre. Att föra en kravlöshetspolitik är således att göra alla som invandrar en rejäl otjänst.

Kristdemokraterna och Folkpartiet har visat att de är beredda att ompröva sin politik. Men det är oklart om detta arbete fortsätter nu när Hägglund har aviserat sin avgång och Björklund får hård intern kritik. Vad Moderaterna tycker vet vi inte så mycket om ännu.

Det enda parti som vi med säkerhet vet var det står i migrations- och integrationsfrågorna just nu är Centerpartiet.

Men frågan är hur pass mycket de andra allianspartierna kommer lyssna på Annie Lööf. I senaste Ipsos-mätningen ansåg 2 procent av de svarande att Centern har den bästa migrations- och integrationspolitiken. Det senaste utspelet lär nog inte få de siffrorna att skjuta i höjden.

Klicka för större bild.

torsdag 29 januari 2015

Jämställda Fi

Någon vänlig själ (?) har sett till att jag får Feministiskt initiativs nyhetsbrev. Så jag håller motvilligt lite koll på partiets eskapader.

Som bekant har Schymans feminister väldigt mycket synpunkter på hur könsfördelningen ser ut i andra partier, i myndigheter och i företag. Men tittar man på hur Fi:s egen ledning ser ut blir man lätt besviken.

Fi ska hålla partikongress och bland annat välja en ny partistyrelse. Så här ser det jämställda förslaget ut.

Jämställdhet.


Vem tar över efter Hägglund?

Göran Hägglund avgår efter elva år som partiledare för Kristdemokraterna. Det meddelade han i dag först på Twitter och sedan på en raskt sammankallad presskonferens. Därmed lämnar den sista av Alliansens grundare partiledarposten.

Jag har hela tiden hävdat att Hägglund varit bättre än sitt parti. Däremot har han misslyckats med att ge KD en tydlig profil, att göra partiet relevant. Han tog ställning mot kulturmarxisterna och för mer sunt förnuft genom att prata om "verklighetens folk". Men han misslyckades med att driva denna fråga längre. Nu på sistone har han fört fram förslag i migrations- och integrationspolitiken - märkligt nog bara veckor innan han annonserar sin avgång.

Aftonbladet spekulerade inför presskonferensen om att en efterträdare skulle heta Lars Adaktusson. Jag hoppas att KD inte är så blåögda och korkade att de gör något sådant. Det finns däremot andra bra namn. Ebba Busch Thor är ett. En ung kvinna på posten, som bland annat tagit ställning mot Schymans feminism, vore ett potentiellt lyft för partiet.

Jag hoppas att KD nu kan täcka upp delar av högerflanken som lämnats av Moderaterna. Men det hänger förstås i högsta grad på valet av partiordförande. Viktigast är att ge partiet en tydlig profil. Hägglund lämnar ett ganska förvirrat och tuktat parti efter sig.

onsdag 28 januari 2015

Migrationsspricka i Alliansen


Det har officiellt uppstått en spricka i Alliansen i migrations- och integrationsfrågorna. Samtidigt som Centerpartiet fortsätter att värna dagens flyktingpolitik, med "en förbjupad jobblinje", tycks flera andra allianspartier uppfatta Reinfeldts avgång som en chans att kunna andas lite lättare och tillåta sig att tänka högt. Då kommer också förslagen.

Kristdemokraterna var först ut (och fick genast SD-kortet fäst på kavajslaget av Aftonbladet). I dag var det Folkpartiets tur. På DN Debatt lägger Jan Björklund tillsammans med flera partivänner förslag på hur integrationen av nyanlända kan förbättras. De återanvänder delvis gamla idéer från Leijonborgs tid som partiledare. Språkkrav för medborgarskap är tillbaka.

Att just Folkpartiet tycks gå längst är förstås lite ironiskt eftersom partiet hade integrationsministerposten i åtta år, och Erik Ullenhag var den som gav den naiva och ansvarslösa miljöpartistiska migrationspolitiken ett förvirrat ansikte.

En självklar fråga uppstår: varför kunde inte FP driva på för försörjningskrav vid anhöriginvandring när partiet var i regeringsställning? Varför var det hårt och kallt att ställa krav då? Ett parti som endast lägger förslag i opposition, och i regeringsställning misstänkliggör alla som försöker vara konstruktiva, förtjänar inget förtroende.

FP:s utspel i dag är en veritabel u-sväng från den politik som partiet drev i regeringsställning. Då ifrågasatte FP alla förslag på skärpta krav och uppstramningar som innebar ett större personligt ansvar för den enskilde. Så sent som 2013 fastslog dåvarande integrationsminister Ullenhag att några skärpningar av flyktingpolitiken inte var aktuella. Sverige, hette det, skulle stå upp för en human flyktingpolitik. Uppgörelsen med MP skulle hålla SD ute i kylan. Sedan kom valresultatet.

Folkpartiet hoppas förmodligen, i likhet med Kristdemokraterna, att borgerliga väljare som gått till SD eller funderar på att göra det, ska glömma de senaste åtta årens haverier. Att de ska bortse från alla ställningstaganden för frihet utan ansvar, glömma hela migrationsöverenskommelsen med Miljöpartiet och blunda för vad den öppna hjärtans politik har lett till. Jag är inte så säker på att väljarna är fullt så dementa, även om man aldrig kan vara säker.

Flyktingmottagandet är på väg att haverera. På vissa håll har det redan gjort det. I gårdagens Rapport i SVT berättades att av 22 000 granskade asylplaceringar var hälften av dem på orter med mindre än 2 000 invånare. Vissa småorter har tvingats ta emot fler asylsökande än vad de har invånare.

Det säger sig självt att detta skapar stora bekymmer för tillhandahållandet av samhällsservice som vård och skola. Kort sagt kommer svenskar få vänta längre på vård och resurserna i skolorna att begränsas. Den som tror att detta leder till fler öppna hjärtan borde kanske ta sig en funderare.

Den sittande regeringen lär inte tillmötesgå några av de förslag som lagts av KD och FP. Och eftersom Sverige har en skola som fungerar allt sämre, en hyresmarknad som eldar på bostadsbristen och en ökande mediantid för utlandsfödda att få sitt första arbete, är det svårt att se hur situationen ska kunna förbättras inom överskådlig tid.

Vissa gläds säkert åt att både KD och FP nu i praktiken har dödförklarat migrationsöverenskommelsen med MP, och att det äntligen blir "mindre prat och mer verkstad". Vi andra, som är lite cyniskt lagda, är mer avvaktande. Vi har ju sett vad dessa partier går för när de sitter vid makten.

Ty sanningen är att det inte har varit för lite verkstad från allianspartierna. Det har tvärtom gjorts väldigt mycket. Men de har stått i fel verkstad och använt helt fel verktyg. Därför har vi de problem vi har i dag.

Brott mot DÖ - del 2


Det framgår nu allt tydligare att decemberöverenskommelsen (DÖ) för Socialdemokraterna och Miljöpartiet endast och enbart var ett sätt att hålla sig kvar vid makten och undvika nyval.

Det fanns flera farhågor med DÖ. En var att oppositionen förbundit sig att inte vara opposition längre, och att minoriteten skulle härska över majoriteten i Sveriges riksdag. En annan att alltfler förslag som regeringen saknar majoritet för skulle börja bakas in i budgeten med vetskap om att oppositionen inte kommer rösta emot den.

Bara veckor efter att överenskommelsen nåtts, som bland annat innebar blocköverskridande samtal om försvar, energi och pensioner, såg 38-procentsregeringen till att besluta om energin på egen hand. Sannolikt efter ansenligt tryck från MP togs beslutet att stoppa all ny kärnkraft. Alliansen var inte tillfrågad, så frågan är vad de ska prata om i sina energisamtal framgent.

I går kom nästa slag: avskaffandet av den bortre parentesen i sjukförsäkringen pressas in i budgeten. Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll försvarar detta med att det kostar mycket pengar och således måste betraktas som en budgetfråga. Det är inte så förvånande att regeringen gör så här i denna fråga: det finns nämligen en riksdagsmajoritet emot förslaget.

Vad kommer härnäst? Det är väldigt mycket som kostar pengar. Försvaret, inte minst.

Regeringen sitter alltså i en sits där den å ena sidan bara har 38 procent av väljarstödet och därmed en stor majoritet emot sig i riksdagens kammare, å den andra har fått grönt ljus av majoriteten att få igenom sin politik ändå. Det är inte så konstigt om regeringen då försöker pressa in frågor i budgeten som den vet hade röstats ned annars. En höna hade kunnat räkna ut att det skulle bli så här.

I praktiken är DÖ nu bruten, krossad och begraven. Men hittills har vi inte hört mer än lite gnäll från Alliansen. De känner sig nog svikna, men ett löfte är ett löfte!

Om det är så här de borgerliga partierna tänker bli behandlade under de kommande 3,5 åren, föreslår jag att de i stället går och lägger sig på en spikbänk. Det skulle i alla fall  bespara alla deras väljare plågan.

Tidigare bloggat:
Decemberöverenskommelsen är överspelad

tisdag 27 januari 2015

I Auschwitz kände jag ingenting


Befrielsen av koncentrations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau den 27 januari 1945 har kommit att bli officiell minnesdag för hela Förintelsen. Och Auschwitz har fått tjäna som monument för hela det nazistiska folkmordet.

Men Förintelsen inleddes redan på sensommaren 1941 då tyska insatsförband, Einsatzgruppen, påbörjade systematiska arkebuseringar av judar på ockuperat baltiskt territorium ("Holocaust by bullets") och fortsatte österut. Hundratusentals, kanske en miljon judar, uppskattas ha avrättats på detta sätt.

Det framgick snart för Heinrich Himmler att detta inte var ett hållbart sätt att döda det antal som Hitler hade dömt till döden. Det behövdes en effektivare metod som var mer skonsam för förövarna. Resultatet blev efter en tid av experiment rena dödsläger med gas. De mindre och enklare men synnerligen dödliga lägren Bełzec, Sobibór, Majdanek, Treblinka och Chełmno (som egentligen bara var ett hus med tillhörande gasbilar) sattes upp i all hast.

Runt 2 miljoner människor dödades bara i Aktion Reinhardt, en judeaktion som pågick fram till 1943. Uppskattningsvis 900 000 av dem dog i Treblinka. Lägren monterades ned, och i dag finns inget kvar av något av dem förutom Majdanek.

Auschwitz, däremot, står kvar nästan som när det lämnades av de sista SS-vakterna. När jag besökte lägret i somras kändes det på något vis som att återvända till en plats jag kände utantill, även om jag aldrig tidigare satt min fot där. Men trots allt som finns bevarat, trots vittnesmålen och ansiktena på dem som dog där, gick det inte riktigt att ta in vad som hänt.

Hur ska man förväntas känna på en plats där 1,1 miljoner människor mördades? Sorg? Fasa? I sommarvärmen, nästan exakt 70 år sedan transporterna från Ungern började anlända, kände jag... ingenting. En stor tomhet satte sig i mitt bröst när jag vandrade förbi elstängslet och de raserade gaskamrarna.


Även om fångarna i Auschwitz officiellt befriades av Röda armén den 27 januari var det för många bara början på ett fortsatt helvete i sovjetisk fångenskap. Detta talas det sällan om. Ryssarna var inte ute efter en befrielse av Europa - de var på ett erövringståg.

Årsdagar kommer och går, och varje gång upprepas att vi måste bemöta dem som säger att Förintelsen aldrig inträffade. Jag tror att detta är slöseri med tid. Det lilla fåtal som inbillar sig att världshistoriens bäst dokumenterade brott mot mänskligheten aldrig har hänt får helt enkelt fortsätta inbilla sig detta.

Viktigast nu är att bekämpa antisemitismen. Den finns där, med eller utan Auschwitz. Och den fanns där redan då, med eller utan nazister. Antisemitismen var spridd i Sovjetunionen, Slovakien, Ungern och Polen. Frivillig inhemsk befolkning deltog i både arkebuseringar och pogromer. Vissa av hat, andra av nyfikenhet och girighet.

Berättelsen om Förintelsen och andra världskriget är en berättelse om ett slags civilisationskollaps, om en tid då människovärdet försvann. Även efter befrielsen stod det klart för många judar som överlevt, att de inte var önskvärda. Deras hem ockuperades nu av andra. Det fanns inget "hemma" längre.

I dag ser vi antisemitismens fula tryne igen, såväl ute i Europa som i Sverige. Den måste vi inte bara prata mer om. Utan agera mot.

måndag 26 januari 2015

Citizenfour nu på YouTube

Nu finns Laura Poitras film om Edward Snowden, Citizenfour, på YouTube. Se den innan den plockas ned.

Feminismen en rörelse för självömkan

Det är synd om människorna, konstaterade Strindberg. Om vi ska tro kvinnliga bloggare, krönikörer, kulturpersonligheter och skribenter på obskyra sidor, stämmer inte detta längre. Nej, nu är det bara synd om kvinnorna.

Feminismen kallas för en kamp för kvinnlig frigörelse. Men allt jag hör är självömkan och bitterhet från bemedlade medelklasskvinnor som inbillar sig själva att de lever i armod i ett patriarkat.

Sanna Lundell (Aftonbladet) tillhör de där självömkande feministerna. Hanna Fahl (DN) en annan. Utöver dem finns en uppsjö av ilskna twittrare, bloggare och krönikörer som får näring ur ett pulserande manshat och en upplevd känsla av att vara diskriminerade och orättfärdigt undanskuffade. De projicerar dessa känslor på alla kvinnor som grupp och pekar ut män som kollektivt ansvariga.

Gemensamt för dem är att de - lyckligt uppvuxna i ett av världens mest jämställda länder, ett land där flickor lyckas bättre än pojkar i skolan, där män stannar hemma med barnen, där kvinnor lever längre och där kvinnor har en enorm fördel i vårdnadstvister - lik förbannat är bittra och självömkande.

Det är synd om dem, helt enkelt. Synd om dem för att någon på tunnelbanan tittade på deras rumpa. Synd om dem för att män sitter mer bredbent än kvinnor på bussen. Synd om dem för att "bara" 38 procent av de statliga chefspositionerna innehas av kvinnor. Och så vidare.

Paolo Roberto sa det i det numera rikskända jämställdhetsdiskussionen med Hanna Fahl: Män får bara skit. Och just så känns det. Det pågår något slags nationell tävling i att basha män som grupp. I synnerhet vita heterosexuella män. Vissa säger att de äcklas av dem. Andra att de helt enkelt hatar män. Alla män. Den som tillhör just denna grupp bör ha dåligt samvete för allt som andra (en minoritet) män gör, är kontentan.

Det är inte männen vi vill åt, det är strukturerna! säger någon. Om ni var så intresserade av jämställdhet mellan könen, skulle ni även se de situationer då män drar det kortaste strået, svarar jag.

Feministiskt initiativ är ett nästan parodiskt exempel på hur enögd den svenska feminismen har blivit. Partiet vill förbättra arbetsmiljön i traditionella kvinnoyrken men nämner inte med ett ord att nästan alla som dör på jobbet är män. Fi vill ha jämställd könsfördelning på alla maktpositioner i samhället och kritiserar partier som har för få kvinnliga kandidater - men anställer själva bara kvinnor. Och när såg du senast feminister uppmärksamma att unga pojkar halkar efter i skolan?

Jag tror egentligen att de flesta kvinnor i Sverige inte tycker synd om sig själva utan att de tvärtom är rätt nöjda med tillvaron. Självständiga kvinnor torde dessutom ha väldigt lite att hämta i en självdestruktiv sektmiljö som den feministiska. Manshatet och den där ständigt närvarande ilskan över allt från val av pronomen till ojämställda vägskyltar kan inte vara bra för hälsan i längden. Både kvinnor och män förtjänar bättre (nåja, kanske inte alla).

Nu har Sverige en feministisk regering. Vi kommer således under de kommande åren få höra betydligt mer om hur synd det är om kvinnorna och hur dåliga män är. Åsa Romson satte tonen redan i fjol när hon i Almedalen höll sitt alldeles egna talibantal.

Det kommer mera, var så säker. Ett tips är att försöka slå dövörat till i några år, för den egna fridens skull. Ett annat att mobilisera. Jag tror att gränsen börjar bli nådd för alltfler.

söndag 25 januari 2015

Men vad säger du, Kinberg Batra?


Att Mona Sahlin ser mellan fingrarna på islamistiskt våld, även i egenskap av nationell samordnare mot vålsbejakande extremism, förvånar inte. Men när även företrädare för borgerliga partier börjar relativisera de brott som jihadister gör sig skyldiga till blir jag orolig.

Örebros kommunalråd, centerpartisten Rasmus Persson, ville ge IS-krigare som återvänder till Sverige jobb och psykologkontakt. Efter kritik backade Persson från detta fina integrationspolitiska förslag. Men det var efter att Sahlin gett förslaget sitt stöd.

I dag var det Anna Kinberg Batras tur att kliva i det islamistiska klaveret. I en intervju i Expressen sa hon så här:
Det viktiga är att det måste bli färre som kan bli offer för våld. Att värvas som krigare för att utöva dödligt våld är faktiskt också att bli offer för våld och att bidra till att det sprids i världen.
Kinberg Batra utmålar jihadister som lurade småungar som inte vet vad de ger sig in på. Den bilden rimmar illa med de religiöst övertygade radikala män (och alltfler kvinnor) som vi sett dokumentera sina resor till Syrien.

Breivik var inget offer. Han visste precis vad han gjorde. De frivilliga som sökte sig till Waffen-SS under andra världskriget var inga offer (även om vissa var väldigt unga). De var fanatiska krigare som stred för ett högre mål. Och jihadisterna är verkligen inga offer. De slåss för en religion och en extrem ideologi, fullt medvetna om vad de gör.

Sveriges oppositionsledare håller uppenbarligen inte med. Det bådar väldigt illa för Moderaterna, och jag inte låta bli att fundera över vad i hela friden som har hänt med Gösta Bohmans parti. Hur många spikar i kistan är det möjligt att spika i?

Läs även:
Fnordspotting

lördag 24 januari 2015

Decemberöverenskommelsen är överspelad


Decemberöverenskommelsen innebär, förutom att en minoritetsregering ska kunna få igenom sin budget och att den statsministerkandidat som samlar störst stöd ska kunna bli vald, att den rödgröna regeringen ska föra blocköverskridande samtal med oppositionen om tre politikområden som är viktiga för Sverige: försvarspolitiken, pensionerna och energipolitiken.

När 38-procentsregeringen i går offentliggjorde att den stoppar allt utvecklingsarbete för ny kärnkraft, har den i praktiken gjort två saker: Brutit mot decemberöverenskommelsen och visat att denna överenskommelse enbart syftade till en sak, nämligen att behålla makten.

Jag vill inte vara sådan, men... vad var det jag sa? För Socialdemokraterna och Miljöpartiet handlar överenskommelsen inte om "långsiktiga spelregler" eller demokratisk stabilitet utan endast och enbart om makt. Inte ens jag trodde dock att de redan efter en knapp månad skulle vara så här fräcka.

Beslutet om att stoppa all ny kärnkraft bär en tydlig miljöpartistisk signatur. Det är en eftergift till miljöpartisterna. Det innebär att personal omplaceras eller förtidspensioneras. Den regering som i framtiden vill återuppta utveckling av ny kärnkraft kommer tvingas börja om inte från noll så i alla fall betydligt längre bak än den hade kunnat göra i dag.

Nu är frågan om Alliansen ens begriper att den har dragits vid näsan. Igen.

Sverige är extremt


Det finns en vida spridd (miss)uppfattning att Sverige är Landet Lagom. Att vi inte sticker ut, att vi är det normala.

Det är förstås fel, och det har nu konstaterats i World Value Survey. Sverige är extremt på en rad områden jämfört med stora delar av världen men också med vårt närområde.

Att sticka ut från mängden behöver förstås inte vara negativt. Att Sverige är mer sekulärt är exempelvis ingen nackdel (så länge religionsfriheten respekteras, vilket vi som bekant vet inte alltid är fallet). Dock finns det politiska dogmer som ersatt religionen.

Därmed behöver människors uppfattning om sig själva som liberala, toleranta och med låg tilltro till auktoriteter hela tiden ställas mot hur vi faktiskt beter oss. Att det finns ett brett stöd för ett väldigt högt skatteuttag, en allmänt negativ hållning till valfrihet inom vissa områden och en längtan tillbaka till ett samhälle där det offentligas makt var betydligt större, tyder snarare på en hög tilltro till auktoriteter när dessa representeras av staten, kommunen eller landstinget. Det finns en abstrakt idé om vad "samhället" ska ansvara för som sträcker sig utöver vad människor i många andra västländer anser är rimligt.

Att den svenska skolan är synnerligen antiauktoritär, på gott och ont, är inte samma sak som att svenskar har en antiauktoritär syn generellt. Tilltron till det offentligas förmåga att ta hand om det mesta är hög. Liberaliseringar och ökad frihet har nästan alltid införts under omfattande protester.

Den svenska åsiktskorridoren nämns, intressant nog. Radio Sweden exemplifierar med barnaga och hustrumisshandel, men de är rent rättsliga frågor. Det finns förstås betydligt fler frågor där du knuffas ut i kylan om du avviker från den rätta läran. Om du exempelvis deklarerar att du inte är feminist, kanske rent av kallar dig antifeminist, kommer du inte få det lätt.

Det finns en rad frågor där Sverige är extremt. Migrationspolitiken är en. Jämställdhetspolitiken en annan. Talande nog två frågor där borgerligheten beredvilligt puffat på i fel riktning.

fredag 23 januari 2015

Sveriges största utmaning


Sverige står inför stora utmaningar under de kommande åren. Utmaningar som politikerna just nu står helt utan lösningar på.

Vi har ett växande antal människor som är arbetsföra men som inte kommer in på arbetsmarknaden. Vi har en skola som håller så låg kvalitet att vi riskerar att få en hel generation som varken kan läsa eller skriva. Vi har en rekordstor asylinvandring som ökar samtidigt som arbetslösheten är hög och bostadsbristen akut i större delen av landet.

Och vi ser i Socialstyrelsens statistik att alltfler som en gång fått försörjningsstöd, hamnar i långvarig bidragsförsörjning. Här kan man anta att steget tillbaka är ännu längre för den som saknar svensk arbetslivserfarenhet och aldrig riktigt lärt sig språket.

Detta är utmaningar som ingen politiker, röd som blå, har några bra lösningar på just nu. Allt hanteras därför adhoc. Kommuner trollar med knäna för att lösa det mest akuta kring bostäder och skolplatser.

Migrations- och integrationspolitiken beräknas kosta runt 40 miljarder kronor i år. Det kan bli mer. Konflikten i Syrien visar inga tecken på att avta, och redan efter några veckor på det nya året märks en markant ökning av antalet ensamkommande flyktingbarn till Sverige.

PM Nilsson skriver om behovet av en integrationspolitisk offensiv och lyfter fram en rad reformområden: Det behövs låglönejobb för att många asylinvandrare ska kunna nå egen försörjning. Det behövs en introduktionsskola som hjälper barn och ungdomar på deras eget modersmål. Och det behöver byggas billiga bostäder.

Visst, reformer behövs. Det behövs liberaliseringar och avregleringar för att underlätta för både ungdomar och utlandsfödda utan svensk arbetslivserfarenhet att komma in på arbetsmarknaden. Den svenska skolan är i dag inte anpassad för att hantera ett rullande tillskott av nyanlända flyktingar, vilket gör att någon sorts nytänkande är av vikt. Och visst behöver vi en betydligt friare bygg- och hyresmarknad.

Däremot tror inte att allt detta mirakulöst kommer att öka efterfrågan på lågutbildade asylinvandrare på svensk arbetsmarknad. Det svenska samhället ser inte ut så i dag, och det är naivt att tro att hela den fackliga rörelsen skulle släppa fram de förändringar som PM Nilsson föreslår även om de ledde till att fler asylinvandrare fick jobb.

Jag uppskattar dock att vi börjar se borgerliga debattörer och politiker vända och vrida på alla idéer på migrations- och integrationsområdet. Och när riktiga libertarianer börjar lyfta fram behovet av en rimlig borgerlig migrationspolitik vet man att något har hänt.

Egentligen handlar det om två separata frågor som ändå hänger ihop. PM Nilsson fokuserade på den ena, integrationen. Den andra är migrationspolitiken. Det är den som Alliansen och Miljöpartiet har en överenskommelse kring sedan några år tillbaka. Det är den som bidrar till att integrationen försvåras.

Nu pågår ett internt arbete inom Moderaterna för att, som det hävdas, "vända på alla stenar". Enligt Hanif Bali är migrationsöverenskommelsen med MP överspelad. Bali har länge varit en av få moderater som varit kritisk mot den politik som förs och inte heller varit rädd för att uttrycka denna kritik. Ju större inflytande han får över den moderata migrationspolitiken, desto bättre. Förändring tycks vara på gång, men vi får se hur pass långt partiet orkar gå. Som högst ansvarigt för den misslyckade politik som förts under de senaste åtta åren, bär M ett särskilt stort ansvar för att vända utvecklingen.

För det kan inte fortsätta så här. Borgerligheten måste bryta sig loss från den miljöpartistiska migrationsöverenskommelsen och återgå till traditionella liberalkonservativa värderingar som handlar om individens eget ansvar att anpassa sig till det samhälle hon kommer till. Kravlöshet är inte liberalism.

Sveriges största utmaning under de kommande 15 åren är att få svensk historias största asylinvandring att bli den där långsiktiga vinsten för samhället som alla pratar om. För att detta över huvud taget ska vara möjligt, behövs en tillnyktring och en flytt av fokus från omhändertagande till egenansvar. Det exkluderar MP i alla framtida överenskommelser.

Den nuvarande politiken har inte lyckats. Jag undrar faktiskt om det är någon utanför en väldigt snäv skara opinionsbildare som egentligen stöder den.

torsdag 22 januari 2015

Judehatarna måste bekämpas


Uppdrag gransknings reportage om antisemitismen i Malmö gör mig heligt förbannad. Vi visste ju sedan tidigare att det ser ut så här, men slappheten och undfallenheten mot det judehat som judar i Malmö får utstå i sin vardag är upprörande.

Svenska vänstermedier gillar att prata om islamofobi. Men inte gärna om antisemitism. Det finns en skruvad logik i detta. Israel-Palestinakonflikten har blivit en klassisk höger-vänster-fråga. Debatten är sedan länge fullständigt polariserad med två sidor så långt nedgrävda i skyttegravarna att de inte kan se den andres perspektiv ens för ett ögonblick. Ilskan mot den andra sidan följer med in i diskussioner om andra ämnen. Som judars rätt att få leva sina liv i fred i Sverige.

Problem med islamofobi och attacker mot moskéer ges stort utrymme i medierna. Antisemitism och attacker mot synagogor och kyrkor blir i bästa fall notiser. Viftas bort. Därför var gårdagens reportage viktigt (självfallet följer UG upp detta med ett liknande reportage om islamofobi nästa vecka).

Dessutom ses antisemitism ofta som ett högerextremt problem. Men det UG visade i går, och som varit känt för många i flera år, är att gärningsmännen kommer från Mellanöstern. De bär med sig sitt Israelhat och antisemitism från sina hemländer och väl i Sverige drabbar det judar i den närmsta omgivningen. Rabbiner. Lärare. Helt vanligt folk.

Visst används emellanåt antisemitism som ett skydd för kritik mot staten Israel. Här måste både judar och muslimer, och alla vi andra, vara väldigt tydliga: Det går utmärkt att kritisera israeliska övergrepp mot palestinier utan att för den sakens skull vara antisemit.

Det hela är väldigt enkelt. I Sverige har vi religionsfrihet. Det betyder att alla, även judar, har rätt att utöva sin religion i fred utan att bli utsatta för kränkningar, glåpord och hot. Samtidigt har vi yttrandefrihet. Det betyder att religioner inte är fridlysta. De ska kunna kritiseras, precis som allt annat, utan att det tar hus i helsike. Däremot är påhopp mot enskilda individer aldrig acceptabla.

Därför är reportaget från Malmö viktigt. Men om jag får gissa kommer det snart vara glömt. För Malmös judar fortsätter dock en vardag fylld av oro och rädsla.

onsdag 21 januari 2015

En allians som leker opposition


I går kom beviset för att landet står utan en borgerlig opposition. I går såg Alliansen till att lägga ned sina röster när Sverigedemokraterna yrkade misstroendevotum mot Stefan Löfven.

Regeringspartierna röstade såklart nej. Vänsterpartiet, som kallar sig oppositionsparti men ingått ett nära samarbete med regeringen, avstod från att rösta. Och allianspartierna gjorde alltså som Vänsterpartiet. Detta agerande var förstås en direkt konsekvens av den så kallade decemberöverenskommelsen. Minoriteten ska numera tillåtas styra över majoriteten.

Men det som i praktiken skedde var att den borgerliga oppositionen underlät att fälla en statsminister som samlar 38 procents stöd i riksdagen. En icke-socialistisk majoritet låter en rödgrön minoritet styra landet. Trots att de borgerliga vet att många försämringar kommer att ske under denna mandatperiod. Inför omröstningen medgav Göran Hägglund till Sveriges Radio att mer socialism nu kan gynna Alliansen i valet 2018 (och detta kallas alltså att "ta ansvar" för Sverige).

Allianspartiernas agerande är ett svek mot alla väljare som röstade på dem. Under den resterande delen av mandatperioden kommer de borgerliga tala vitt och brett om vilken kraftfull opposition de är. Det kan rent av komma att bli tjatigt. Men nu vet alla väljare vad detta är värt i praktiken. När det verkligen gäller.

Detta kan ingen alliansdans i världen sudda bort.

Ska polisen bli normkritisk nu?


I går invigdes polisutbildningen vid Södertörns högskola. Den nye rikspolischefen sken som en sol, synbart lycklig över att det nya polisprogrammet förlagts på "ett jättespännande ställe", vänsternästet Södertörn.

Syftet med flytten är att göra polisyrket "mer attraktivt". Själv har jag svårt att tänka mig en sämre plats att lägga just polisutbildningen på.

Enligt rektorn Moira von Wright kan polisutbildningen dra nytta av högskolans kompetens kring mångkultur och interkulturella frågor. På Södertörn, menar hon, finns forskning i de ämnen som är relevanta för framtidens polis. Hon förklarade skrattande att det kommer finnas övningslokaler för att bemöta bankrån också.

Eftersom Södertörn är ett tillhåll för allsköns pseudovetenskap på den extrema vänsterkanten, med fokus på intersektionalitet, "antirasism" och normkritik, finns det goda skäl att bäva för den framtida polisutbildningen och, i förlängningen, också för svensk polis i allmänhet.

Känns väl...sådär.

tisdag 20 januari 2015

Vem har inte råd med en banan?


Minns ni Janne Josefssons reportage om barnfattigdomen i Sverige? Minns ni reaktionerna på att han ifrågasatte fridlysta organisationers statistik och lösmynta hantering av siffror? Det blev ett jäkla liv.

Susanna Alakoski tyckte att Josefsson ägnade sig åt moralism när han ifrågasatte hur någon som har råd att röka ett paket cigaretter om dagen skulle sakna medel att göra en matsäck åt sitt barn. Folk får förstås röka hur mycket de vill. Men då ska de inte säga att de inte har råd med en frukt eller smörgås till barnet i skolan. Då handlar det om prioriteringar från förälderns sida, inget annat.

Diskussionen om frukt till skolbarnen har väckts till liv igen. Lunds kommun ska nämligen bistå skolorna med 2,2 miljoner kronor för att de ska kunna köpa ekologisk frukt åt barnen. En kristdemokratisk politiker, Zoltán Wagner, kritiserar tilltaget, och ställer frågan vem i Sverige som är så fattig att den inte har råd med en banan för fyra kronor.

Ja, vem? Det spelar ingen roll, menar Centerpartiet. Eftersom skolan ska vara avgiftsfri, ska frukten ingå. Debatten är alltså inte ny. Som vanligt handlar den om den egnes ansvar visavi det offentligas. Skolan ska vara avgiftsfri, heter det. Men är en banan till fruktstunden verkligen att betrakta som en "avgift"? Och om en förälder skickar med sitt barn en extra frukt, är det då ett tecken på ojämlikhet?

Någonstans måste sunt förnuft få råda. Alla har råd med en banan till sina barn. Som vanligt numera, höll jag på att säga, har KD rätt och C fel.

måndag 19 januari 2015

Oordning och oreda i migrationspolitiken


Det ska vara ordning och reda på svensk arbetsmarknad. Och det ska vara ordning och reda på bostadsmarknaden. Så lyder de socialdemokratiska och nymoderata argumenten för att ingendera marknad bör liberaliseras.

På migrationsområdet, däremot, kan det råda total oordning utan att de stora partierna reagerar. Här är rättsäkerheten inte prioriterad. Här är det inte så viktigt att följa lagar och regler eller internationella överenskommelser som Dublinförordningen. Nej, här gäller det enbart att maximera det antal som tas emot och ges asyl. Skit i följderna.

De långsiktiga effekterna av den rådande migrationspolitiken är svåra att överblicka. Det vi vet är att sysselsättningsgraden bland dem som kommer till Sverige är avsevärt lägre än bland inrikes födda. Vi vet att mediantiden för att komma i arbete, även bidragsjobb, ökade från 7 till 8 år under Alliansens tid vid makten. Vi vet att den nya 38-procentsregeringen helt saknar uppslag och idéer för hur situationen ska kunna förbättras, vilket sannolikt betyder minst fyra år till av försämringar.

Trots vissa försök från Kristdemokraternas Göran Hägglund att lyfta frågan om hur integrationspolitiken kan bli mer effektiv, vänder diskussionen ständigt åter till hur Sverige ska kunna ta emot fler asylsökande. Moderaternas nya ledare Anna Kinberg Batra har inte velat kritisera migrationsöverenskommelsen med Miljöpartiet utan har hittills nöjt sig med att konstatera att integrationspolitiken behöver "utvecklas".

Andra är desto mer konkreta. Två debattörer snurrar till det fullständigt på DN Debatt när de önskar se ett femte asylskäl. De föreslår att ett nytt skäl för att få sin asylansökan beviljad bör vara att personen söker sig till en utbildning eller ett arbete "som bedöms vara särskilt lämplig eller angelägen" utifrån Sveriges behov av arbetskraft. 

I praktiken innebär idén att den asylsökande som inte anses ha skyddsbehov ska få stanna i Sverige om denne utbildar sig inom ett bristyrke. Man häpnar. Vi skulle med detta förslag få en bisarr blandning av begreppen asyl- och arbetskraftsinvandring, och skyddsbegreppet som sådant skulle helt ha spelat ut sin roll.

Förutom uppenbara brister som leder till långvarigt utanförskap för breda grupper, enorma kostnader för kommunerna och förorter som i realiteten lämnas åt sitt öde, har den miljöpartistiska ansvarsfrihetspolitiken även andra effekter.

Enligt Schengen finns 180 000 svenska pass på drift. Stulna eller borttappade. De svenska passen tillhör världens mest eftertraktade eftersom de ger inresetillstånd utan visumkrav till 173 länder. Och eftersom man i Sverige kan "tappa" passet ett obegränsat antal gånger och fortfarande få ut ett nytt utan så mycket som en sned blick från polisen, lär den omfattande handeln med svenska "look-alike"-pass fortsätta.

Denna naiva politik kan i förlängningen göra det besvärligare för svenskar att resa eftersom tilliten till svenska pass sjunker. Se där ännu en sidoeffekt av den miljöpartistiska allt åt alla-mentaliteten.

Sett i ljuset av allt detta är det kanske inte så förvånande att Örebros centerpartistiska kommunalråd föreslagit att återvändande IS-mördare ska erbjudas samtalsstöd och arbete. Den av alliansregeringen tillsatta nationella samordnaren mot (alltså inte för) våldsbejakande extremism Mona Sahlin, gillar idén.

Inget är för absurt i det nya Sverige.

Läs även:
Cornucopia?, Fnordspotting, Den sjätte mannen

söndag 18 januari 2015

Obama sätter ned foten mot privat kommunikation


Underrättelsemyndigheterna har länge arbetat för att underminera säkerheten på internet i syfte att oinskränkt komma åt all information de önskar. De vill ha tillgång till våra mejlkonton, vår SMS-trafik, all vår kommunikation i alla lägen. Ju bättre krypteringslösningar som görs tillgängliga för allmänheten, ju säkrare den enskilda användaren blir, desto mer irriterade blir därför makthavarna.

Barack Obama var tydlig när han efter mötet med David Cameron, som handlade om bland annat terrorismbekämpning, uttalade sig mot möjligheten att kryptera. Som vanligt är "war on terror" det slitna argumentet som används.

Wall Street Journal återger Obamas kommentar:
"If we find evidence of a terrorist plot ... and despite having a phone number, despite having a social media address or email address, we can't penetrate that, that's a problem," Obama said. He said he believes Silicon Valley companies also want to solve the problem. "They're patriots."
Ursäkta, men jag vill inte ha "patrioter" som internet- och mobiloperatörer. I synnerhet inte amerikanska sådana. Jag vill ha en operatör som tänker på min, kundens, säkerhet.

Det är uppenbart att Obama nu har tagit bladet från munnen. Inget mer mummel om "rätt balans" mellan personlig integritet och polisiära befogenheter, inget mer teaterspel om att presidenten bryr sig om alla internetanvändares rätt till privat kommunikation. Obama har låtit masken falla.

Obama har i stället låtit sig slukas av NSA:s argumentation om rätten att samla in allt, hela tiden, för evigt. Alla som inte är terrorister, vilket trots allt är de flesta av oss, ska bara lita på att staten inte bryr sig om oss. Vilket vi redan vet är en oärlig och falsk argumentation.

I Cameron har Obama en villig vapendragare som inte drar sig för att slå ned på grundläggande fri- och rättigheter, hota tidningar som rapporterar som obekväma sanningar och massövervaka befolkningen. Tillsammans kommer de trycka på för mer övervakning av alla i syfte att fånga några få.

Välkommen till en värld där alla är misstänkta hela tiden. Den värld vi brukade kalla "den fria världen". Ett uttryck som nästan känns lite nostalgiskt i dag.

fredag 16 januari 2015

Skär halsen av en kristen - få ett jobb!

Inom Örebros kommunledning förs diskussioner om att erbjuda IS-krigare som återvänder till Sverige både jobb och psykologsamtal.

Idén om att jobb ska fungera som botemedel mot islamism och fundamentalism härrör ur den populära uppfattningen att terrorism beror på utanförskap och segregation. Det finns många exempel på terrorister som tillhör medelklassen, studerat på universitet och inte alls passar in i vänsterns mall av en förtryckt underklass som i brist på annat söker sig till extrema miljöer och i desperation använder våld.

Detta är en väldigt förenklad förklaringsmodell. Men den är populär, och Örebros kommunledning verkar ha slukat den med hull och hår. Genom att erbjuda IS-krigarna en psykologkontakt och ett jobb när de återvänt till Sverige tänker sig kommunalrådet Rasmus Persson (C) månne att islamisterna kan bli vanliga svennar igen. Det känns både naivt och absurt men framför allt som en typisk välfärdsstatsapproach.

Samtidigt är det viktigt att vara medveten om att det är ett problem när IS-krigare som fått militär träning och radikaliserats ytterligare återvänder till Sverige. Åtminstone en av bröderna som slog till mot Charlie Hebdos redaktion i Paris hade fått sådan träning innan han återvände till Frankrike och utförde dådet. Ingen vet hur många potentiella gärningsmän som finns i Sverige. Vi kan bara hoppas att Säpo har någorlunda koll.

Men visst är det märkligt att politiker å ena sidan vill att svenskar som köper sexuella tjänster utomlands ska straffas för det i Sverige, medan personer som mördat, skändat och lemlästat civila i en förbrytararmé i fjärran land ska få ett jobb i stället.

Örebro kanske borde anta en ny paroll: "Skär halsen av en kristen - kom hem och få ett jobb!"

De hade ju inget jobb!

Socialliberalerna är det stora hotet


Att liberalkonservativa Alice Teodorescu utsetts till chef för fisliberala Göteborgs-Postens ledarredaktion har väckt starka reaktioner. Förment liberala Lisa Bjurwald skrev en direkt osmaklig krönika där hon kallade Teodorescu för "SD-omhuldad" och en person som ägnar sig åt "ungdomsförbundsretorik".

Nu tror jag inte att Alice Teodorescu tar den kritiken på så stort allvar. Att bli ifrågasatt som liberal av Lisa Bjurwald är lite som att få kritik för bristande intelligens av Veronica Palm. Då är det nog värre att bli kritiserad av sina blivande kollegor innan man ens tillträtt.

Jag har funderat en del över de där som kallar sig liberaler men inte är det. Socialliberalerna. Folkpartiet är förstås det typiskt socialliberala partiet, det vill säga: sossigt och konsekvent opålitligt. Här finns kvoteringsivrare och radikalfeminister (jovars, de finns i Centerpartiet också). Här hittar vi allsköns nymoralister som i varje enskild politisk fråga vill flytta makten från individen till staten - och tvinga dig att betala för det. Här finns kort sagt väldigt mycket som inte är liberalism men som ändå presenteras som det.

Gemensamt för socialliberalerna är fegheten. De vågar aldrig stå upp för någonting kontroversiellt utan hukar alltid under sina trygga floskler. Det har blivit särskilt tydlig i migrationsfrågan då socialliberaler inom borgerligheten plötsligt omhuldar ett slags hippiementalitet om "gratis till alla" och där eget ansvar kommit att betraktas som en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Erik Ullenhag (FP) var under sin tid som integrationsminister den största floskelgeneratorn i modern tid. Karln borde få en pokal.

Men Ullenhag behöver inte känna sig ensam. Hela den socialliberala idén är att undvika konflikter, att stryka medhårs, sprida inövade floskler och gömma sig så fort det blåser lite snålt eller blir för ideologiskt.

Den enda gången socialliberalerna önskar strid är när de vill få på plats något som ger politikerna mer makt på medborgarnas bekostnad. Någon ny reglering (för vårt bästa). En ny skatt. Eller varför inte en helt ny lag. Det gläder socialliberalen som ingenting annat.

Socialliberaler är till skada eftersom de ingår i borgerligheten, vare sig vi vill eller inte. Där driver de politiken åt vänster och misstänkliggör och kletar etiketter på konservativa och riktiga liberaler. Det har gått helt åt skogen när ett parti som Folkpartiet av "liberala" ledarsidor omskrivs som det liberala partiet.

Jag börjar bli alltmer övertygad. Det stora hotet mot människors frihet kommer inte från övervintrade kommunister i Vänsterpartiet eller regleringsivriga sossar i det före detta statsbärande partiet. Dessa hot är nämligen uppenbara och lätta att mobilisera mot. Varje valrörelse visar detta.

Nej, det stora hotet kommer från femtekolonnarna inom borgerligheten. Socialliberalerna. De som kallar sig liberaler men i själva verket gör marxistiska maktanalyser. De som säger sig kämpa för individens frihet men vill öka politikens inflytande i våra liv. De som kallar sig borgerliga men går i takt med Gudrun Schyman.

Så hör upp, alla socialliberaler. Kalla er vad ni vill. Men ni är inte liberaler. Ni är inte ens placeboliberaler. Det vore därför ärligare om ni tog steget fullt ut och hoppade över till vänstern. Det är där ni hör hemma.

Läs även:
Fnordspotting, HAX

torsdag 15 januari 2015

En feministisk historia

DN har låtit granska historieböcker och gjort upptäckten att de domineras av män. Detta är tidningens toppnyhet i dag. Tillfrågade historiker säger sig vara "bedrövade" och kallar resultatet "chockerande" och "upprörande".

Tidsandan spelar roll för hur vi ser på historien. I dag är det kvinnans roll i samhället, kvinnans roll inom kulturen, kvinnans roll på arbetsmarknaden och kvinnans roll i alla tänkbara sammanhang som stöts och blöts i alla möjliga fora. Målet tycks vara att prioritera kvinnans plats, att lyfta fram henne, och ifrågasätta varför män "tar plats".

I fallet med kvinnans roll i historieböckerna blir detta lite problematiskt. Ty vad är egentligen en korrekt eller rättvis skildring av historien? Det brukar sägas att vinnaren skriver historien, och sällan har en kliché stämt så bra. Det är delvis förklaringen till att skoleleverna pumpas fulla av information om nazismen, Hitler och Förintelsen men lämnas tämligen ovetande om segrarmakten Sovjetunionens kriminella historia.

Nu anklagas alltså historielitteraturen i grundskolan för att ignorera kvinnor. En av eleverna, som hellre använder sig av internet för att söka information, säger:
"Men om jag bara läste i historieböckerna skulle jag inte veta något om kvinnor. Jag hade inte velat lära mig något om historia om det bara handlade om män."
Detta är en underlig utgångspunkt för att lära mer om ett ämne. Med denna logik skulle det faktum att historiens mest kända matematiker är män innebära att eleven inte vill lära sig något om matematik. Feminismen är bisarr ibland.

Självfallet finns luckor i all kurslitteratur. Det är inte möjligt att täcka in hela världshistorien i en tunn kursbok avsedd för högstadiet. Det begriper nog de flesta. Vi måste därför utgå från att lärarna kompletterar litteraturen med egna utläggningar och kanske annan media. Lyfter in fler perspektiv, utmanar eleverna att ifrågasätta och förbjupa sig.

I ett samhällsklimat där krav ställs på att män ska ge plats åt kvinnor, och där politiker driver på för att feministiska perspektiv ("kunskap") ska pressas in på alla områden, finns en risk för att skolan kommer att bli en måltavla.

I alla tider har makthavare sökt påverka befolkningen genom att kontrollera informationen. Skolan är förstås ett effektivt verktyg för detta eftersom den är obligatorisk och barn är mer lättpåverkade än vuxna. Vi kan därför räkna med att den nya feministiska regeringen kommer se över frågan hur feminismen kan få mer genomslag i den svenska skolan.

DN:s undersökning kan inte tolkas på något annat sätt än att tidningen anser att historien måste skrivas om. Med feministiska glasögon. Lita på att det står många i kö för att få bidra till det.

onsdag 14 januari 2015

Utmärkt initiativ av Ung Pirat


Alla svenska riksdagspartier, med vissa frågetecken för Vänsterpartiet, driver på för mer massövervakning. Miljöpartiet har på blott 100 dagar i regeringsställning lyckats kasta all trovärdighet i integritetsfrågor i papperskorgen. Integritetsfrågorna är kallare än på länge.

På konferensen Folk och försvar satte Ung Pirat upp ett trådlöst och öppet nätverk som sedan användes av ett antal av konferensdeltagarna, inklusive vissa riksdagspolitiker och tjänstemän. Ung Pirat uppger sig nu ha två dagars loggfiler som visar vilka sajter som besökts och även inkluderar höga tjänstemäns inloggningar i myndighetsmejlen.

Syftet var att föra ut ett budskap om behovet av internetsäkerhet. Det är en nedprioriterad fråga. Vanligt folk känner sällan till riskerna med sina internetvanor. Politikerna har å sin sida gett grönt ljus åt underrättelsetjänster att aktivt underminera säkerheten på nätet genom att skapa bakdörrar i vår hårdvara och bekämpa kryptering som skyddar användarna från intrång. Allt för att få fri tillgång till vår information närhelst de önskar. Detta är oerhört allvarligt.

Det finns ett stort behov av en bred och seriös diskussion om hur vanliga människor kan skydda sig online och hur myndigheter och företag kan skydda sig från intrång från illasinnade.

Att Piratpartets ungdomsförbund väljer Folk och försvars konferens för att lyfta frågan är utmärkt. Dessvärre är intresset från riksdagspartierna högst begränsat.

Nu har SVT varit "rasistiskt" igen


Två pinsamma svenska föräldrar på en kinesisk restaurang. Vad kan möjligen gå fel?

Lite utifrån den frågeställningen tror jag att skaparna av avsnittet i barnprogrammet Mina pinsamma föräldrar funderade när de totade ihop det program som nu fått en så kallad "tittarstorm" mot sig. Rasism, säger tittarna. Eller i alla fall vissa. Eller någon. Ingen vet riktigt om det är en storm eller bara en lätt bris. Bara att det anmälts till Granskningsnämnden.

Programmet visar två föräldrar som går till en kinesisk restaurang tillsammans med barnen och försöker passa in i den kinesiska kulturen genom att klä sig i traditionella kläder, prata "kinesiska" med den svenska personalen och så vidare.

Det intressanta är att anmälarna, åtminstone om man ska gå efter de namn som återges i Metro, är uteslutande svenskar. Inte kineser. Det är alltså som vanligt. Förment toleranta svenskar i den moraliska stormakten Sverige tar på sig att skydda minoriteter från att bli kränkta. Inte för att minoriteten själv anser sig ha blivit det utan för att tesen om den strukturella rasismen i samhället kräver det.

Jag får väl ta och visa programmet för min fru, men jag betvivlar att hon kommer känna sig kränkt. När jag ser klippet tänker jag att det tvärtom driver med stereotyper, inte förstärker dem. Det finns ingen asiat i bild som kränks eller förlöjligas. Däremot gör föräldrarna bort sig inför sina barn (skämshumor), och visar på ett för barn ganska fyndigt sätt hur tokigt det kan gå när vi svenskar ska visa oss så toleranta gentemot andra kulturer.

Det är därför underbart ironiskt att just detta program anmäls för rasism till Granskningsnämnden.

Se avsnittet här och avgör själv.

tisdag 13 januari 2015

Islamister och ensamma galningar

Vem är ensam galning och vem är en del av ett större och farligare sammanhang? Svaret varierar beroende på vem du frågar. Det beror nämligen på vilken ideologisk utgångspunkt personen i fråga har.

Det är intressant att se att medievänstern hanterar Parisattackerna helt annorlunda än Breiviks massmord på Utøya 2011. Då var det ett tecken på extremhögerns frammarsch i Europa. Främlingsfientliga idéer hade blivit rumsrena. Så föddes terroristen Breivik, fick vi veta.

Aftonbladets Åsa Linderborg gick så långt som att påstå att Breiviks tankegods var borgerlighetens, och att högern därmed bar ett visst ansvar för det inträffade. Ty Breivik skrev minsann ett manifest! Att kleta Breivik på sina politiska motståndare blev en konst.

Denna analys gjordes trots att Breivik var det perfekta exemplet på enstöringen, den ensamme gärningsmannen som agerade utifrån en egen övertygelse. Han lyckades till och med uppfinna en riddarorden i sin egen förvirrade tankevärld. Ingen trodde honom, men det hindrade inte vänstern från att köpa tesen om Breivik som en del av något större.

Parisattentaten, däremot, vill vänstern inte härleda till något större. Dessa attentat, hävdas det, begicks av galningar som inte har något som helst med islam att göra. Trots att de till skillnad från Breivik återfinns i ett större sammanhang, nämligen det islamistiska. Trots att mycket tyder på att de hade kopplingar till al-Qaida eller IS, fick viss militär träning och att tusentals andra slåss för deras sak i detta nu. Deras "riddarorden" existerar i allra högsta grad.

Analyserna är tämligen förutsägbara. Vänstern, oavsett om den representeras av Aftonbladet, public service eller Vänsterpartiet, vill skydda islam från alla misstankar. Denna religion, till skillnad från alla andra, har blivit untouchable, vilket ibland leder till intressanta dilemman inte minst för feministerna.

Breivik var kristen och tidigare medlem i Fremskrittspartiet. Därmed var han fri att använda som politiskt verktyg, och det blev fritt fram för alla tänkbara analyser, hur absurda de än var. Parisattackerna måste hanteras lite mer varsamt eftersom vänstern är livrädd för att kritisera religionen i fråga.

Därför får vi nu se de förväntade analyserna som försvarar religionen, lägger skulden för attentaten på ensamma galningar och (givetvis) på västvärldens inblandning i Mellanöstern. Vi ser en återanvändning av föreställningen att terrorister skapas ur sociala orättvisor, trots att detta visat sig vara fel i så många tidigare fall (bland annat Londonbombarna).

Man får hoppas att säkerhetstjänsterna har lite bättre svar på frågan "varför?" än vänsterns ledarredaktioner.

Ensam galning.

måndag 12 januari 2015

Nu utökas massövervakningen igen


Bara dagar har gått sedan ett av de mest chockerande terrorattentanten i Europa på senare tid. Demonstrationer har hållits för press- och yttrandefrihet. Ledare från tiotals länder närvarade vid en miljonmarsch i Paris i går.

Samtidigt som politikerna går armkrok för yttrandefriheten och demokratin, planerar de att inskränka våra mänskliga fri- och rättigheter. Just i detta nu trycker nämligen flera EU-länder på för ett nytt EU-register med uppgifter om alla flygpassagerare (PNR). Nu ska alltså övervakningen av vanligt folk utökas. Igen. EU-parlamentet har kritiserat registret, men dess försvarare kommer cyniskt använda Parisattackerna som argument.

I bräschen för detta går föga förvånande Sverige, landet som fortsätter datalagringen trots att EU-domstolen ogiltigförklarat direktivet. Insamlingen omfattar flygpassagerares namn, biljettbokningar, kreditkort, hotellbokningar och ett antal andra data som ska avslöja terroristerna. Allt detta kommer samlas in om dig framöver.

Detta är lika förväntat som det är tragiskt. Politikerna visar en förbluffande oförmåga att lära av misstag. Bröderna Kouachi var kända av polisen. Deras samröre med islamistisk fundamentalism var ingen hemlighet. Den ene brodern dömdes så sent som 2008 till tre års fängelse för att ha rekryterat jihadister till Irak. Ändå lyckades de två bröderna samla på sig sprängämnen, raketgevär och automatvapen, planera och sedan utföra detta blodiga dåd som i slutändan resulterade i 17 oskyldiga människors död.

Det är svårt att förhindra terrorattentat. Det ligger i terrorns natur att den slår till oväntat och ofta blint. Det ovanliga med det senaste attentatet var att det riktades mot en tydlig måltavla. Men det betyder inte att polisen inte kan göra någonting. Säkerligen kan polisens arbete effektiviseras. Kanske behövs större befogenheter i vissa fall. Men framför allt behöver den lägga all energi på de som är misstänkta för något, inte på alla oss andra.

Ty massövervakning av oss alla, som PNR, stoppar inte terrorism. Det misstänkliggör i stället alla hederliga medborgare som åker på jobb eller semester och inte har ett dugg med terrorism att göra. Det ger myndigheterna information om alla människor som staten inte har med att göra.

I stället för att satsa all tid och uppmärksamhet på att klura ut hur den lilla minoritet av farliga individer ska kunna övervakas och stoppas i tid när de planerar något ondskefullt, läggs enorma resurser på att övervaka alla. Det är inte bara integritetskränkande och dyrt. Allt tyder på att det är ett oerhört ineffektivt sätt att arbeta.

Det finns uppgifter på att så lite som 1,8 procent av förundersökningarna om terrorism kom till tack vare NSA:s bulkdatalagring. Betydligt vanligare är att en undersökning dras igång efter tips från familj, vänner och grannar. Tips från allmänheten, alltså. Världens största massövervakningssystem är alltså krasst talat skitdåligt.

Övervakarna vill naturligtvis inte ge efter. De prisar massövervakningen och säger att den räddar liv. Men medborgarna har inte fått se någonting som tyder på detta. Massövervakningen av all vår kommunikation, våra bankkonton och snart även våra resor ger politikerna en känsla av kontroll. Och allmänheten en falsk känsla av trygghet.

Det är två väldigt dåliga utgångspunkter för ett fungerande arbete mot terrorism. Däremot ett ypperligt sätt att bygga en total övervakningsstat.

Läs även:
EU-krav på nätövervakning
HAX på 5 juli-stiftelsen, Anna Dahlberg

söndag 11 januari 2015

Hyckleriets marsch


Över en miljon parisare. Stats- och regeringschefer från tiotals länder. Alla samlade mot terrorismen och för yttrande- och pressfriheten.

Det hade varit vackert - om det inte vore för sällskapet. I täten vid Francois Hollandes sida gick nämligen David Cameron, vars säkerhetstjänst skruvade åt tumskruvarna mot The Guardian efter tidningens rapportering om massövervakningen genom att hälsa på och tvinga redaktionen att förstöra alla hårddiskar.

Bakom ska även Turkiets president Recep Tayyip Erdogan och den ryske utrikesministern Sergej Lavrov, knappast två av yttrandefrihetens varmaste vänner, ha paraderat. Stefan Löfven, vars parti i regeringsställning såg till att stänga ned SD:s Muhammedkarikatyrsajt 2006, fanns också på plats.

En stor manifestation och fina ord undanröjer alltså inte faktumet att många av de närvarande politikerna i sin politiska gärning inte tvekat att sätta yttrandefriheten på undantag. När det passat dem.

Låt oss inte glömma det en dag som denna.

Terror och utnötta vänsteranalyser

Frankrike har drabbats av det värsta terrordådet på decennier. Islamistiska terrorister har mördat 17 människor och spridit skräck i Paris och hela Frankrike.

Frankrike är ett samhälle fyllt av konflikter på religiös och etnisk grund. Tiotusentals judar uppges ha lämnat landet sedan 2013. Ett mycket illavarslande tecken. Och så sent som i natt brandbombades Hamburger Morgonpost, som publicerade några av Charlie Hebdos satirteckningar av profeten Muhammed. Detta handlar alltså inte bara om Frankrike.

Men Sveriges medier - nu senast Gomorron, världen i SR - väljer att fokusera på... islamofobi.

Ja, det är klart att vi även bör diskutera hur helt oskyldiga muslimer kan komma att drabbas av hämndaktioner och hur vi förhindrar konfrontationer. Men den diskussionen, och väldigt märkliga diskussioner om högerextremism som ryggradsmässigt förs från vänsterhåll, borde faktiskt vänta. Åtminstone ett tag.

ETC tar täten med en alldeles förträffligt knasig artikel som skyller terrordåden på män som grupp. Terrorism är, tycker tidningen, ett mansproblem. Men för att landa i den slutsatsen erkänner skribenten (som titulerar sig "feministisk samhällsdebattör") att man helt måste bortse från terroristernas motiv.

I dessa dagar plockar vänsterdemagoger fram sina analysverktyg, nedslitna efter många års användning, för att göra den traditionella klassanalysen (terroristerna är förtryckta människor). Och nu alltså även en obligatorisk genusvinkel som grädde på moset.

Ibland undrar jag om inte hela Sverige är en enda stor satirteckning.

lördag 10 januari 2015

Ingen vet vad Kinberg Batra vill


Så blev då Anna Kinberg Batra som väntat vald till ny moderatledare. Hon höll ett lamt installationstal. Månne behöver hon öva på sin talekonst. Men framför allt var talet fullt av allmänborgerliga plattityder vi har hört tusen gånger förr och tomt på visioner och tydliga frihetliga ställningstaganden.

Det var ett förvånansvärt ljummet tal ackompanjerat av pliktskyldiga men föga entusiastiska applåder. Kinberg Batra vill ha ordning och reda i välfärden och likvärdiga skolor överallt. Floskler om "öppenhet". Och givetvis ett försvar av decemberöverenskommelsen, som ju är hennes plikt i egenskap av ny partiledare. Det enda tydliga ställningstagandet som bryter med den reinfeldtska linjen är att Kinberg Batra vill utreda förutsättningarna för ett svenskt Natomedlemskap.

Jag vet inte exakt vad jag hade väntat mig av Kinberg Batras första framträdande som nyvald moderatledare. Inte mycket. Men jag tycker att hon missade en chans att redan från start sätta bilden av att förändring är på gång.

Hon skulle ha kunnat vara mycket tydligare med att en moderat kärnfråga är självförsörjning för alla. I denna fråga ryms även migrationspolitiken. Hon skulle ha kunnat sätta ned foten mot moralistisk skitlagstiftning. Moderaterna slogs en gång i tiden mot förmynderiet. Hon hade även kunnat ta avstånd från övervakningsstaten och kräva ett stopp för massövervakningen.

Vi fick inget av detta. Vilket inte var så överraskande. Men Kinberg Batra måste våga om hon ska kunna stoppa tappet till Sverigedemokraterna och samtidigt göra Moderaterna till en relevant borgerlig kraft under de kommande åren. En fortsatt vandring mot mitten är inte svaret.

Problemet just nu är att ingen, inte heller alla de moderater som valde Kinberg Batra i dag, vet vad hon vill. Tyvärr blev vi inte så mycket klokare efter hennes första tal som moderat partiledare.

fredag 9 januari 2015

I morgon vill de begränsa yttrandefriheten igen


I dag är alla yttrandefrihetsförespråkare. I går kallades vi som stod upp för Dan Park och Lars Vilks, och som kritiserade lagen om hets mot folkgrupp som en inskränkning i yttrandefriheten, för yttrandefrihetsfundamentalister.

Yttrandefrihet, brukar det sägas när någon vill inskränka den, betyder faktiskt inte att man får säga vad som helst. Nej, men nästan. I Sverige har gränsen dragits snävare än i andra europeiska länder. Här sätter vi konstnärer i fängelse. Här diskuterar vi problemen med en generös yttrandefrihet snarare än värdet och styrkan i den. Här är vi så rädda för att någon någonstans ska kunna ta illa upp av något som någon säger, att vi helst vill att folk håller käften. I synnerhet när det gäller religion (att säga att man vill döda borgare är mer rumsrent).

Det är trevligt att se så många sluta upp för press- och yttrandefriheten. Men det är från många håll endast en läpparnas bekännelse. Sanningen är att väldigt få verkligen stått upp för dessa rättigheter när det blåst snålt tidigare.

Minns hur Persson-regeringen utövade påtryckningar på en internetoperatör så att den sverigedemokratiska sajten med Muhammedkarikatyrer stängdes ned. Minns hur vissa journalister gnällde över att skyddet av Lars Vilks kostade för mycket. Minns hur Marcus Birro nyligen fick utstå både hot och hat för att ha kritiserat islam och hur även liberaler då var ytterst kritiska mot Birro för att han "kränkt" muslimer.

Den svenska regeringen bjöd in företrädare för muslimska länder och bad om ursäkt för att vissa svenska tidningar publicerat de ökända karikatyrerna när det begav sig. Svenska folkvalda bad alltså om ursäkt för att Sverige har press- och yttrandefrihet.

En av ministrarna i den nya rödgröna regeringen, Mehmet Kaplan, konstaterade 2006 att Muhammedkarikatyrer inte handlar om yttrandefrihet, att sådana var en provokation "som inte går att stödja". Föga förvånande har Kaplan legat väldigt lågt sedan Parisattacken.

Men även inom borgerligheten finns denna rädsla. Alliansregeringen tog inte ton mot vare sig hoten mot Vilks eller Jyllands-Posten. Reinfeldt hoppades nog innerst inne att de bara skulle lägga av. Sluta vara så bråkiga. Alla tjänar på om debatten lägger sig.

Sverige står sällan i frontledet. När det hettar till, när grundläggande värden står på spel, böjer vi oss, kryper undan och ber om ursäkt. Hoppas att ingen blivit ledsen eller kränkt. Inte ens diktaturernas lättkränkta företrädare får tycka illa om oss. När så många nu skriver långa vackra texter om vikten av att värna yttrandefriheten kan jag därför inte låta bli att känna att det är ett enda stort hyckleri. Ett spel för gallerierna.

Att Charlie Hebdo förmodligen inte ens skulle kunna publiceras utan att bryta mot svensk lag (hets mot folkgrupp och förtal) säger en del om hur situationen för yttrandefriheten ser ut i Sverige. På riktigt.

I dag är alla Charlie. Men i morgon kommer samma människor åter hävda att man faktiskt inte får säga vad som helst. Och att den som kränker religiösa minoriteter bör åtalas.