Ajöss, Alliansen

"Vi har enats om att kalla detta Allians för Sverige", förklarade den dåvarande oppositionsledaren Fredrik Reinfeldt inför pressen den där augustidagen hemma hos Maud Olofsson i Högfors 2004. Tillsammans satt fyra borgerliga partiledare och sa att de minsann skulle gå till val gemensamt.

Göran Persson fnös åt tanken. "Det är inte statsmannafähiga personer" och "det är en svag personsammansättning" var hans omdömen om fyrklövern. Han underskattade kraften i en samlad borgerlighet, förlorade valet, avgick och fick sedan se sitt parti hamna i en långvarig ledarkris.

Alliansen fyller alltså tio och regeringen Reinfeldt åtta. Vad har då de borgerliga åstadkommit under denna tid?

Jobbskatteavdraget är den mest omtalade insatsen. I början sökte regeringen även öka gapet mellan de som arbetar och de som inte gör det samt göra a-kassan mer till en försäkring genom att öka egenfinansieringen av densamma. Detta har dock Alliansen stegvis backat från.

Avregleringen av apoteksmarknaden, eller omregleringen som socialministern vill kalla den, är en framgång. Sverige har inte längre ett statligt monopol på försäljning av receptbelagda läkemedel, även om det finns vissa som vill backa bandet. Vissa skatter har avskaffats (men den avskydda fastighetsskatten kom att ersättas av en kommunal avgift). Andra har höjts.

I övrigt då? Sysselsättningsgapet mellan inrikes- och utrikesfödda har ökat. Antalet utanförskapsområden har fortsatt att växa. Arbetsförmedlingen har havererat. Landets försvarsförmåga är i praktiken utraderad. Skolan är i kris. Regeringen har misslyckats på en rad områden, även om ansvaret egentligen är riksdagens och inte enbart Alliansens.

Samtidigt har moralismen fått alltmer utrymme. Regeringen Reinfeldt har skärpt sexköpslagen, en lagstiftning hans parti var emot när den tillkom. Vuxna människor anses fortfarande inte kapabla att handla vin i en matbutik.

Alliansen har utan att skämmas byggt ut övervakningsstaten och i praktiken blivit en knähund till USA. Alliansen är fullständig okritisk till den antidemokratiska utveckling som vi ser i EU. Reinfeldt regeringar har heller inte förmått hålla sig borta från familjen utan envisas med att tala om för vårdnadshavare hur de ska sköta sina barn, även om Alliansen inte infört tvångsdelad föräldraförsäkring.

I valmanifestet, som presenterades i dag, framgår att Alliansen under de kommande fyra åren vill precis - ingenting. Eller i alla fall väldigt lite.  Det är en förvaltande attityd som regeringen önskar sprida, och den förstärker bilden av en regering som är färdig, som har genomfört det den ville. Det känns inte så där överdrivet upphetsande inför ett val, men påminner ganska mycket om Socialdemokraterna 2006.

Överlever Alliansen en valförlust? Det är en fråga som endast kan besvaras med "det beror på". Om inget av blocken når egen majoritet men det rödgröna blir störst, bildar Löfven regering. Troligen tillsammans med Miljöpartiet och med aktivt stöd från Vänsterpartiet.

Löfven har redan sträckt ut handen till Folkpartiet. FP går mot ett dåligt valresultat, och Jan Björklund har suttit länge som partiledare. Ett ledarbyte (Birgitta Ohlsson?) skulle kunna kasta om förutsättningarna och öppna för ett samarbete med en S-ledd regering. Då är Alliansen i praktiken död.

Även om Sverige, främst genom jobbskatteavdraget, har blivit lite friare sedan 2006, är det också med en känsla av stor besvikelse som jag summerar Reinfeldts år vid makten. När Reinfeldt lämnar över statsministerposten efter valet, för det är så det ser ut att bli, kan han visserligen se tillbaka på en ovanligt lång tid av borgerligt regeringsinnehav och samverkan.

Den socialdemokratiska hegemonin är bruten. Men den där liberala utvecklingen som många hoppades att Alliansen skulle driva, den uteblev.

Alliansens fyra partier önskar inte frihet. De förstår över huvud taget inte konceptet. Därför går det inte att rösta på dem.