Hårt mot hårt mot Ryssland

Många har varnat för ett allt mäktigare Ryssland och de potentiella hot som det skulle innebära. Men i svensk försvarsdebatt har det ofta skojats bort. Vad skulle Ryssland tjäna på att ge sig på sina grannar? Det är ju en ny värld nu.

Vladimir Putin gillar dock inte denna nya värld. Han drömmer sig tillbaka till Sovjetimperiets glansdagar och tycks ha som mål att skapa något liknande tillsammans med de forna sovjetstaterna. I Putins värld hör Ukraina till Ryssland. Hans genomtänkta destabiliseringsförsök ska ses som ett led i att återta det som enligt Putin orättfärdigt förlorades.

Diplomati och samtal som lugnar ned upprörda känslor är nästan alltid att föredra framför konfrontation. Så även i fallet Putins Ryssland. Omvärlden har försökt. Den har visat tålamod. Men denna hållning har bara gjort Putin djärvare och hungrigare.

Det är svårt att inte dra paralleller till Hitlers politik från 30-talets mitt fram till krigsutbrottet 1939. Då var det den brittiske premiärministern Neville Chamberlain som genom en eftergiftspolitik, vars syfte var att undvika militär konflikt, spelade Hitler i händerna. Först när Tyskland anföll Polen förklarade västmakterna krig.

Det är ett liknande spel vi har sett under Putin. Han säger en sak utåt men gör en helt annan. Det är inte svårt att syna Putins bluff. Snacket om att utlandet inte ska blanda sig i ett lands inre angelägenheter rimmar väldigt illa med Putins egen politik. Ryska soldater har opererat och fortsätter att göra det inne i Ukraina. De ryska separatisterna har skjutit ned ett civilt passagerarflygplan med vapen de bara kan ha fått från Ryssland. Putin har sina händer med i spelet på alla nivåer.

Ser inte ryssarna själva vad som håller på att hända? Ryska medier är i dag strikt kontrollerade och kan liknas vid rena propagandamaskiner. Många ryssar får därför en väldigt skev bild av händelserna i Ukraina. Västerländska medier är ingalunda neutrala, men här finns åtminstone en större pluralism än i Ryssland. Däremot lär nog även Putin förstå att folket inte önskar en större militär konflikt.

Ukraina är extremt utsatt nu. Dess militär duger inte mycket till och även om landets ledning vill söka Natomedlemskap menar bedömare att ett sådant ligger långt in i framtiden. Det omvärlden kan göra är att stödja Ukraina ekonomiskt, moraliskt men också militärt. Och se till att Ryssland får betala dyrt för sin politik.

Handelsblockader  och sanktioner används frekvent internationellt, men det är sällan de får önskad effekt. Mot Ryssland börjar dock sanktionerna bli så pass omfattande att de faktiskt kan få en verkan. Inte på Putins politik, men väl på folkets stöd för den.

Putin leder just nu med vett och vilje sitt land in i ekonomisk kris och internationell isolering. Visserligen har Ryssland slutit ett lukrativt oljeavtal med Kina som gör att beroendet av väst minskar. Men det kommer knappast att räcka för att få den ryska ekonomin att växa framöver.

Någon militär konflikt med Ryssland är inte trolig eller önskvärd. Omvärlden kan dock se till att priset för Putins politik blir så högt som möjligt och hoppas att hans eget folk till slut vänder honom ryggen.

Vi närmar oss något slags nytt kallt krig. Och någon upptining av relationerna är inte sannolik så länge Putin sitter vid makten. Givet hur den ryska demokratin mår, har vi många år framför oss med Putinstyre. Det är bara att anpassa sig efter denna nya värld. Eller hur, Miljöpartiet?

Extremister som förtjänar varandra

Det börjar bli tröttsamt det här. Nazister håller en demonstration. Tusentals motdemonstranter dyker upp och i denna grupp finns som brukligt ett gäng våldsverkare.

Polisen tvingades spärra av delar av Stockholm city i dag. Vanliga människors liv begränsades och stora resurser fick läggas på att bevaka nazisterna för att förhindra en stormning och fullständigt kaos.

Synen måste ha varit bisarr för utländska besökare och alla som inte informerat sig om vad som låg bakom polisbevakningen. Nationella insatsstyrkan, en bombgrupp och ambulanser stod redo.

I svenska medier ifrågasätts inte våldsverkarna som tvingar fram denna enorma bevakning. Nej, instället riktas kritiken mot att nazister får demonstrera. Som om en inskränkning i mötesfriheten skulle vara en framkomlig väg. Den våldsvänster som deltar i alla dessa antirasistiska evenemang ger sig inte bara på nazister. De definierar alla till höger om Lars Ohly som "fascister". Även liberaler har drabbats av våld. Ska således också liberalers mötesfrihet inskränkas?

Lösningen är inte att inskränka mötes- och demonstrationsfriheten för nazister. Yttrandefriheten är en grundläggande rättigheter, och den prövas just när obekväma och förfärliga åsikter får yttras. Det svenska samhället klarar några hundra nazister som viftar med flaggor, och jag skulle önska att de bara kunde ignoreras och inte ges så här mycket uppmärksamhet.

Vi ska alltså inte bekämpa extremism genom att begränsa våra fri- och rättigheter. Däremot ska grupper som enbart motdemonstrerar för att orsaka bråk slås ned. I kulturlokalen Cyklopen i Högdalen hittade polisen knivar och kartor, oklart vad de skulle användas till. Politiskt våld kan aldrig tolereras.

Nazisterna och vänsterns så kallade antirasister vars enda mål är att ställa till med bråk förtjänar verkligen varandras sällskap. Men händelserna i Limhamn och Stockholm, och på många andra platser, visar varför jag inte kan delta i en antirasistisk demonstration.

Så illa är det, tyvärr.

Öppna hjärtan och skilda världar

Det är intressant att jämföra denna valrörelse med den förra. Då var Sverigedemokraterna marginaliserade och diskussionen om huruvida politiker ens skulle debattera med partiet gick varm. Målet hos etablissemanget var att SD skulle "hållas utanför", inte ges livsluft.

Det fungerade sådär. 5,7 procent röstade på dem ändå, och även om Lars Ohly gjorde en markering när han vägrade sitta i samma sminkloge som Jimmie Åkesson på valnatten har varken han eller någon annan kunnat göra så mycket åt att Åkessons parti sedan dess suttit i samma kammare i riksdagen.

Den här gången tyder alltmer på en fördubbling av SD:s valresultat från 2010. I nuläget känns faktiskt 10 procent nästan som en axelryckning. Partiet har legat däromkring i opinionen i flera år, så ett tvåsiffrigt valresultat upplevs inte som en chock. Bara detta visar vad som har hänt på ynka fyra år. SD är på väg att bli en maktfaktor i svensk politik. För partiet växer samtidigt även på lokal nivå.

Orsakerna till denna utveckling har jag berört tidigare och gör det gärna igen: När sju partier är eniga om en politik som inte har tillnärmelsevis lika stort stöd hos befolkningen som dessa partier har i riksdagen, när partierna vägrar att på ett seriöst sätt diskutera denna politik och när de förvanskar och vrider på fakta för att svartmåla motståndaren, ja då är det faktiskt helt logiskt att det gynnar det där åttonde partiet.

Skillnaden jämfört med förra valrörelsen är påtaglig. Trots att SD isolerats i riksdagen, trots att etablissemangets motstånd mot dem är kompakt, fortsätter partiet att växa. Förmodligen bidrar isoleringen till att befästa bilden av partiet som ett riktigt oppositionsparti.

Ty ju mer det trixas med siffror, ju mer polariserad debatten om migration och integration blir, desto fler kommer känna att makten döljer något och att SD säger sanningen. Ju fler infantila texter och krönikor som skrivs, ju mer upprörd medieliten på Södermalm blir, desto skönare upplever många att det känns att lägga en röst på SD. Rösten är ett långfinger i luften åt de partier man tappat förtroendet för.

De övriga partierna skulle således kunna hindra SD:s tillväxt genom att öppet och ärligt diskutera de utmaningar som Europas sämsta integrationspolitik för med sig när flyktinginvandringen samtidigt är EU:s största.

Men det görs inte. För det är skilda världar i verklighetsbeskrivningen från SD respektive de övriga sju partierna. Något som hittills har gynnat SD eftersom många inte känner igen sig i den bild som övriga partier målar av tillståndet i landet.

Reinfeldts tal om "öppna hjärtan" har dels hyllats, dels kritiserats som partitaktiskt (inför ett val, va!). Men i opinionen har det inte gett någon effekt alls, om vi ska tro senaste DN/Ipsos som gjordes efter talet. Reinfeldt räknade nog inte heller med någon omedelbar opinionsmässig framgång. Syftet var sannolikt ett led i regeringens försök att utmåla det rödgröna regeringsalternativet som ekonomiskt opålitligt.

Lite överraskande slår i dag KDU-ordföranden Sara Skyttedal till med en bomb på DN Debatt. Hon vill begränsa flyktingmottagandet och anser att regeringen under kommande mandatperiod måste skapa en "ansvarsfull plan" för mottagandet. Det låter förvånansvärt mycket som SD (Twitter har förmodligen redan exploderat i avsky) för att komma från ett parti som sagt sig vara en sverigedemokratisk motpol i svensk politik

Skyttedal skriver:

Den samlade situationen gör det nödvändigt för regeringen att under den kommande mandatperioden se till att strukturen för flyktingmottagandet och mottagandets omfattning balanseras. Det innebär att de integrations- och bostadspolitiska planerna bör kompletteras med förslag på migrationspolitiska policyförändringar som gemensamt skapar en ansvarsfull plan för svenskt mottagande.

Min enda tolkning av detta är att KDU-ordföranden skickats fram, på vinst och förlust, för att söka locka tillbaka några av de alliansväljare som planerar att gå till SD. Många vill inte rösta på SD men känner att de inte har något val. Om migrationsfrågan är viktig för dem, kanske detta kan få dem att välja KD i stället, resonerar sannolikt partiledningen. Det lär dock bli svårt eftersom moderpartiet, tillsammans med övriga allianspartier, satt ned stöveln i klaveret sedan många år tillbaka.

Alliansen kastar smulor till sina kärnväljare just nu. Hårdare tag mot grov brottslighet. Nya Jas-plan. Och så en debattartikel om minskat flyktingmottagande på det. Men det räcker knappast för att sudda ut de senaste fyra åren av en politik som faktiskt varit den rakt motsatta.

Människor är månne dumma och irrationella ibland, men de har trots allt ögon att se med.

Rent mjöl i statens påse

Bubbla nådde målet med marginal!

Den liberala nyhetstjänsten Bubblas crowdfunding är avslutad. Det kan glatt rapporteras att målet på 100 000 insamlade riksdaler nåddes med god marginal.

Många har skänkt pengar och en hel del har donerat flera gånger. Framgången en liten känga åt alla som hävdar att liberaler och libertarianer är så egoistiska och bara vill sitta på sina pengar själva. Det visar att liberaler och libertarianer kan och vill någonting annat än att bara sitta med armarna i kors.

Men framför möjliggör det för en utbyggd liberal nyhetsförmedling, att Frihetsfrontens och Nyliberalens nya plattform (ty tanken är att det ska bli en) kan färdigställas och att nya projekt kan startas.

För det finns en del i pipelinen, berättade initiativtagaren Martin Eriksson på Frihetsfrontens sommarseminarium.

Stay tuned, som kidsen säger.

Alliansen vill se hårdare tag mot brott

Alliansen kallade i dag till pressträff för att redogöra för en del förslag på det kriminalpolitiska området under rubriken "Ett tryggare Sverige".

Alliansen föreslår straffskärpningar och nya brottsrubriceringar. Men det är inga radikala grepp som tas utan handlare snarare om smärre justeringar. Höjda minimistraff för grova våldsbrott och brutet kontaktförbud är några av förslagen.

Regeringen vill även skärpa straffen för människohandel, men nämner bara sådan för sexuella ändamål och kvinnor som offer. Vi vet sedan tidigare att majoriteten av all människohandel inte är av sexuell art utan handlar om utnyttjande i jordbruk, byggindustrin men också i tiggeri. Detta är dock inte lika PR-mässigt som sex.

"Synnerligen grov våldtäkt" är en ny brottsrubricering som ska utredas i ännu en sexualbrottsutredning. En annan är "oaktsam våldtäkt". Regeringen vill söka komma åt de fall där domstolen ansett att ett övergrepp sannolikt har begåtts men där det inte är helt klarlagt att gärningsmannen förstått detta.

Jag förstår intentionen att täppa igen denna lucka, men ställer mig lite frågande till begreppet. Oaktsamhet är visserligen ett rekvisit som finns på en rad områden, men kan man verkligen våldta någon av oaktsamhet? Är inte våldtäkt en mer aktiv handling med ett tydligt mål, nämligen samlag eller annan jämförbar sexuell aktivitet med en annan person? I begreppet ryms ju våld eller hot om våld. Det är oroväckande att våldtäktsbegreppet kommit att urvattnas på det här sättet.

Utredningen ska även titta på "de skeenden som finns i rättsväsendet", vilket betyder att utredaren ska undersöka hur myndigheterna bemöter brottsoffer men också varför så få anmälningar leder till åtal och fällande dom. Regeringen vill även undersöka ett samtyckesrekvisit i våldtäktslagstiftningen, alltså precis som aktivistgrupper som Fatta.nu kräver.

Det förefaller således närmast oundvikligt att Sverige, oavsett regering efter valet, kommer få en samtyckteslagstiftning inom något år. Jag tror att det vore olyckligt, vilket jag redogjort för tidigare.

I Sverige släpps dömda personer i normalfallet efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet. Nu vill regeringen att den som återfaller ska tvingas avtjäna tre fjärdedelar av straffet när de återvänder till fängelset. Detta kallas för en "skärpning" men är i grunden en förändring på marginalen.

Jag har aldrig förstått poängen med en generell rabatt av detta slag. Visst kan man tänka sig att personer som verkligen visat prov på förändring och utveckling under sin fängelsetid kan släppas i förtid. Men att alla rutinmässigt ska släppas efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet är svårt att begripa poängen med.

Jag förstår vad Alliansen försöker göra här. De vill åter framstå som det alternativ som tar kampen mot brottsligheten på allvar. Och, förstås, vinna tillbaka en del högerväljare som gått till SD. Men efter åtta år vid makten känns detta försök förvånansvärt lamt.

Jag är inte heller övertygad om att borgerliga väljare är överförtjusta i utvidgningen av våldtäktsbegreppet och stegen mot en omvänd bevisbörda, som samtyckeslagstiftningen riskerar att leda till.

En vänster till salu

Valtemperaturen stiger. Hittills har valrörelsen dominerats av regeringsfrågan, och när frågan om hur det rödgröna regeringsalternativet ser ut blivit allt hetare har vi fått en rad klargörande besked.

Stefan Löfven kan tänka sig att samarbeta över blockgränsen. Vänsterpartiet, som gick ut hårt och satte förbud mot vinster i välfärden som ett ultimativt krav för att stödja en regering, har redan mjuknat och kräver varken ministerposter eller förbud mot vinster för att släppa fram en S-ledd regering. Trots att partiets hela valrörelse kretsar kring just denna fråga. Rädslan att bli Svarte Petter blev till slut större än viljan att vara konsekvent.

I praktiken har Vänsterpartiet nu vridit sin starkaste valfråga ur sina egna händer. Alla vet att en S-ledd regering inte kommer förbjuda vinster i skolan och vården. Vi vet nu också att en sådan regering kommer få aktivt stöd av Vänsterpartiet.

Parollen "välfärden är inte till salu" har således spelat ut sin roll flera med veckor kvar till valdagen.

Vänsterpartiet är definitivt till salu.

Porren i en modern värld

The Guardian skriver om en brittisk undersökning med 500 svarande 18-åringar i vilken 8 av 10 anser att nätporren är för lättåtkomlig. Hela 72 procent tycker att porr ger en orealistisk bild av sex. Generellt är tjejer mer negativa än killar.

Man kan säga mycket om dylika undersökningar. Bara frågan om huruvida porr ger en "orealistisk bild" av sex eller ej visar på en underlig utgångspunkt. Porrfilmer är, precis som all annan film, skildringar av fantasier. Inte dokumentära alster eller instruktionsmanualer. Ingen skulle komma på tanken att ställa frågan om Morden i Midsomer ger en realistisk bild av polisarbete eller ej. Vi begriper att det handlar om underhållning.

Men ja, det är en ny värld. Ungdomar letar inte efter porrblaskor i skogen eller i containrar längre. Porren finns ett klick bort. Utbudet har exploderat, vilket ofta ignoreras av porrmotståndare som utmålar den amerikanska mainstreamporren som ett exempel för all pornografi.

Tillgängligheten har kommit att beskrivas som ett problem. Kåta tonåringar kan inte sluta titta. Den ögonblickliga tillfredsställelsen ställer till det i samlivet, som kräver engagemang och sällan ger samma sorts snabba tillfredsställelse. Porrimpotens har blivit ett begrepp som alltfler kan känna igen sig i. Det betyder i korthet att sexlivet blir sämre ju större porrkonsumtionen är. Mannen får svårt att prestera på "riktigt".

Som allting annat i livet handlar det förstås om att hitta en sorts balans. Det är fullt möjligt att fortsätta konsumera porr även i ett fast förhållande - gärna tillsammans med partnern - men det är också möjligt att dess tillgänglighet kan påverka sexlivet negativt. Vissa kvinnor är principiella motståndare till pornografi, vilket gör att mannens konsumtion kan bli ett förtroendeproblem.

Enligt ovannämnda undersökning kommer de flesta i kontakt med porr i 13-14-årsåldern. En tiondel av de svarande sade sig ha sett porr första gången redan i 11-årsåldern. Det kan låta tidigt, men den som tänker tillbaka på sin egen skoltid i den åldern är nog inte så förvånad. Visst hade vi också lockats av porrsajter om möjligheten funnits. Skillnaden är att det vi hade att tillgå var tidningar, heta linjen och i bästa fall någon film som sändes efter midnatt när föräldrarna gått och lagt sig.

Det finns förstås sätt att förhindra att minderåriga kommer åt pornografi. Familjeinställningar på datorn är ett. Men oftast är barnen skickligare på datorer än sina föräldrar och kommer lätt runt det problemet. Det andra är blockeringar eller ren nätcensur. Här har Storbritannien tagit oroväckande steg under Camerons regim.

Men vad skulle sådana ingrepp lösa förutom att göra allting ännu mer spännande? Sex är trots allt en naturlig del av våra liv, och inget som de flesta av oss skulle vilja vara utan. Jag tror inte ett dugg på att barn traumatiseras eller far illa av att råka titta på porr. Det torde vara svårt att hitta något empiriskt stöd för en sådan hållning. Snarare är det en vuxen moralistisk tolkning.

Inte heller tror jag att det ofta framförda kravet på bättre sexualundervisning i skolan är en universallösning. Hur pedagogisk läraren än är, går det inte att komma ifrån att ämnet är känsligt och att de flesta nog föredrar att prata med sina närmaste kompisar om det. Nyfikenheten på porr försvinner knappast av att en lärare visar hur könsorganen ser ut eller hur barn blir till. RFSU har gjort vissa insatser under sina rundresor i landets skolor, vilket är positivt. Kunskap är aldrig fel, och det är alltid rätt att prata och diskutera.

Den som läst denna blogg tidigare känner säkert till att jag har en icke-moralistisk syn på sex, även när det gäller yngre. Det internet har möjliggjort är en mer frigjord sexualitet. Unga och gamla kan testa gränser, experimentera och få utlopp för sexuell nyfikenhet och upptäckarlust tack vare den moderna tekniken. Det betyder inte att de flesta gör det, men möjligheten finns där.

Många använder chattjänster som Omegle. Randomchattar av detta slag tillfredsställer både behovet av spänning och att träffa andra. Om nu personer i yngre tonåren träffar andra online, klär av sig och har trevligt tillsammans, bör vuxenvärlden låta dem vara i fred.

Nätporren är, vad än feminister och förbudsivrare säger, här för att stanna. Det var definitivt inte bättre förr.

Vilka värderingar finns i en sko?

Sedan den nyfrälste feministen Joakim Lamotte blev pappa till en dotter har han letat patriarkala strukturer och könsroller i varje skrymsle. Den här gången riktades eggen mot Coop.

Butiken hade nämligen barnskor med hög bakdel (ej klack). När Lamotte såg detta "brast" något inom honom, därav den upprörda debattartikeln.

Coop backar, förstås. Skon dras tillbaka med motiveringen att den inte är förenlig med företagets värderingar. Vilka värderingar finns i en barnsko, undrar jag då. Förklaringen enligt Coops pressansvariga är att de inte vill sälja barnkläder eller skor "som bidrar till att befästa stereotypa könsroller".

En sko med en hög bakdel är alltså ett uttryck för en stereotyp könsroll, om vi får tro Coop. Frågan om vari det skadliga ligger i att bära denna sko förblir däremot obesvarad. Ty stereotyp är inte nödvändigtvis detsamma som skadlig. På vilket sätt en flicka i treårsåldern skulle fara illa av att ha de där skorna på sig får vi sväva i ovisshet om.

Föräldraansvaret tycks som bortblåst. Eller kanske snarare förändrat. I dag ska en förälder anmäla sådant som anses skadligt eller oönskat i idealbilden av samhället som det egna barnet ska växa upp i. Ingen har tvingat någon att köpa de där skorna till sitt barn. Men det spelar ingen roll. Bara det faktum att de står där på hyllan räcker för att uppröra.

Det finns ett väldigt enkelt sätt att bekämpa sådant man inte tycker om: köp inte. Om för få köper skor som befäster stereotypa könsroller, vad de nu betyder, kommer de inte längre saluföras. Så löser marknaden problemet åt oss.

Att alltfler föräldrar tycks likställa föräldraansvar med ett behov av att anmäla och kritisera produkter de inte gillar är kanske ett tecken så gott som något på att vi lever i kränkthetens och ansvarslöshetens tidevarv.

Men det är också en ett bevis för att många av dagens medborgare ser som sin uppgift att rensa samhället från sådant de personligen inte tycker om. Precis så skapar vi i förlängningen ett tråkigare samhälle.

Förbered dig på ett byte...

Stig-Björn Ljunggren var en av talarna på årets sommarseminarium med Frihetsfronten. Han pratade om socialdemokratin, nyliberalismen, 80-talet och framtiden. Ljunggren var kunnig, kvick och tankeväckande. Precis som vanligt.

Mest spridning fick hans passage om Feministiskt initiativ:

"Fi vill ha mansskatt, men vill samtidigt att man ska få bestämma sitt kön själv. Kostnadsfritt."

Om Fi skulle få inflytande över politiken (i detta fall kan det faktiskt räcka med Miljöpartiets Åsa Romsås) kommer skatteplanering få en helt ny innebörd...

Centern dansar mot seger

Eller... tja...

Demonstranter direkt från scenskolan

Ett litet marginaliserat nazistparti, som lockade 681 röster i förra valet, håller torgmöte i Malmö. Skränande vänsterextremister, från bland annat Afa, dyker naturligtvis upp. Bråk uppstår som brukligt. Gatstenar kastas mot polisen, och ammoniak träffar polisens hästar.

Ett inte helt korrekt beteende från dessa proffsdemonstranter, kan man tycka. Men i vanlig ordning skylls allting på polisen. Bland annat ska polisen ha "kört över" en demonstrant.

Den som ser klippet har nog svårt att se detta. Hade det här varit i fotbolls-VM, hade personen definitivt blivit varnad för filmning.

Läs även:
Den hälsosamme ekonomisten, Fnordspotting

Mot skogen

Det är dags för Frihetsfrontens sommarseminarium igen. Således bär det av ut i spenaten för en helg av politiska diskussioner, vilket lär bli extra intressant ett valår som detta.

Datorn stannar hemma, så det blir en liten bloggpaus. Däremot kommer jag kunna granska och godkänna kommentarer via telefonen och paddan. Helt bortkopplad är jag inte.

Feminism är inte jämställdhet

Någon på public service tyckte att opinionssiffrorna för Fi har varit lite för svaga på sistone. Partiet har hamnat i medieskugga, vilket är en ovan sits för ett parti som konstant haussats och hyllats i medierna under det senaste halvåret.

Varför då inte presentera en mätning som visar att 47 procent kallar sig feminister och att 72 procent anser att frågan om jämställdhet mellan män och kvinnor är "ganska" eller "mycket viktig"? Sagt och gjort.

Men att vara feminist är inte nödvändigtvis detsamma som att vara för jämställdhet. Inte sällan är det raka motsatsen.

Den feminism som Fi står för, och som många stats- och radikalfeminister inom såväl de rödgröna partierna som (tyvärr) borgerligheten delar, är en kamp för kvinnlig överordning. Inte jämställdhet. Fi:s partiprogram är enögt fokuserat på kvinnors situation. Inte på jämställdhet mellan könen.

Detta betyder att områden där kvinnor upplevs som diskriminerade prioriteras och lyfts fram, medan motsvarande områden för män ignoreras. Ett tydligt sådant exempel är att Fi vill satsa på att förbättra kvinnors arbetsmiljö - trots att nästan alla som dör på sitt arbete är män.

Kan man vara för jämställdhet mellan könen och samtidigt inte vara feminist? Klart att man kan. Men i Sverige ses det som suspekt. Den som inte är feminist ifrågasätts och hånas.

Reinfeldt avkrävs ständigt svar på varför han inte kallar sig feminist. Detsamma gäller Göran Hägglund. Jimmie Åkesson gjorde i sitt sommartal en stor grej av att han inte är feminist (och inte bara avstår från att kalla sig det), vilket säkert lockar en del väljare som är heligt trötta på den statsfeministiska doktrinen.

Det återstår att se hur stor feministfrågan blir i årets valrörelse, och om public service kommer ta chansen att lyfta in den i slutdebatterna.

Den här gången kommer dock inte Fi att få stå i samma rampljus som under EU-valrörelsen. De sitter nämligen inte i riksdagen. Och jag kan nästan lova att de inte kommer göra det efter den 14 september heller.

Då är i alla fall något vunnet.

Tidigare bloggat:
Feministpopulisterna

Alliansen är slut

I fyra år har Reinfeldts andra ministär förvaltat makten. Den har överlag misslyckats med att få igenom sin ekonomiska politik i riksdagen, vilket lett till total stiltje.

Den gångna mandatperioden har därför karaktäriserats av handlingsförlamning. Samt, förstås, ständiga markeringar mot Sverigedemokraterna - däribland genom regeringens asyluppgörelse med Miljöpartiet.

Emellertid har inga ansträngningar gjorts för att minska sysselsättningsgapet mellan svensk- och utlandsfödda, att komma tillrätta med den enorma bostadsbristen eller att rädda en skola i fritt fall. Däremot har Alliansen försvarat FRA-lagen, skärpt sexköpslagen och slagit vakt om datalagringen.

Visst är regeringen medveten om att Arbetsförmedlingen havererat. Men de föreslår inga större åtgärder. Visst är regeringen införstådd med bostadsbristen. Men i stället för att ta itu med ett av grundproblemen - hyresregleringen - väljer Alliansen att satsa på s.k. Attefallshus och ta andra pyttesteg. Alliansens satsningar för att vända trenden i skolan är precis som allting annat otillräckliga.

Kristdemokraterna har skakats av inre stridigheter, Centerpartiet likaså. Båda dansar på fyraprocentsspärren. Moderaterna har blivit alltmer maktfullkomliga och månne börjat drömma om ett tusenårigt rike med Reinfeldt & Borg som eviga husgudar. Och Folkpartiet - ja, de fortsätter att leta enkla lösningar på komplicerade problem.

Det sista slaget mot Alliansens trovärdighet kom när det blev känt att Migrationsverket begärt ytterligare 48 miljarder i anslag under de kommande fyra åren för att klara sitt uppdrag. Pengar som nu måste plockas ur luften.

Samtidigt fortsätter myndigheten att skriva upp prognoserna för invandringen, senaste siffran för 2014 är 100 000 personer. Det säger sig självt att allt detta sammantaget - bostadsbrist, en skola i kris, ett arbetsmarknadspolitiskt fiasko och en hög flyktinginvandring - inte är en särskilt framgångsrik kombination.

Man måste välja. En hög invandring av lågutbildade, en generell välfärdsstat eller en hårt reglerad arbetsmarknad. Man kan ha två, men summan av alla tre är förödande, och konsekvenserna har vi ännu bara fått en försmak av. Alliansen vill inte välja, och har inte gjort några ansträngningar att prioritera heller.

Efter fyra år på tomgång fick så Alliansen till slut soppatorsk. Om opinionsläget står sig är inte bara Alliansens tid slut. Då är även Reinfeldt slut som partiledare. Ty vad är nästa steg för ett parti som i jakt på att bli "statsbärande" kastat all ideologi och allt politiskt idéarbete överbord och efter fyra år är tillbaka på samma nivå som efter 1998 års val?

Moderaterna har ömsat skinn så många gånger under Reinfeldts ledning att partiet inte känns igen. Vare sig av potentiella väljare eller av partiets aktiva.

Det är dags att lämna bryggan, kapten Reinfeldt. Ditt skepp har sprungit läck och du har ingen aning om hur det ska lagas.

Medborgarlön en dum idé

Piratpartiet går nu ut med det som diskuterats i partiet länge - ja till medborgarlön. Idén med en basinkomst tycks attrahera även liberaler numera.

Piratpartiets talesperson för arbetsmarknad och social trygghet Björn Flintberg förklarar partiets ställningstagande:

Det är skamligt att jaga ut människor på en fruktlös jakt efter traditionella arbetstillfällen som inte finns och sedan straffa dem när de misslyckas.

Kritiken gäller alltså hur den svenska arbetsmarknadspolitiken ser ut i dag. Nog finns skäl att vara kritisk. En hög arbetslöshet, en hårt reglerad arbetsmarknad med höga ingångslöner och en statlig arbetsförmedling som har havererat är en sällsynt dålig kombination. Effekten blir att utanförskapet för stora grupper av människor permanentas, att många aldrig ens får en chans att visa vad de går för. Det är tragiskt och ett fruktansvärt slöseri med mänskliga resurser.

Men lösningen är inte att ge alla medborgare en basinkomst varje månad. Det vore snarare att ge upp. Vad som krävs är avregleringar, regelförenklingar, skattesänkningar för alla med normala inkomster och en stolthet i att vara självständig.

I dag har arbetsgivare i allt högre grad slutat att använda Platsbanken, Arbetsförmedlingens jobbsökarsajt, när de söker arbetskraft. Eftersom den arbetssökande måste söka ett visst antal arbeten varje månad för att kvalificera sig för ersättning, och sedan redovisa dessa för sin arbetsförmedlare, översköljs arbetsgivarna av irrelevanta ansökningar. Detta förfarande stjäl tid både från den arbetssökande och företaget som söker personal.

Jag har flera principiella invändningar emot en så kallad medborgarlön. En är att det är fel att få pengar utan minsta motprestation. I detta fall skulle medborgarskapet i sig vara skäl till att få sin inkomst tryggad, vilket är väldigt märkligt.

En annan handlar om synen på individens relation till staten. Ska en hel befolkning göras beroende av ett bidrag?

Ett argument för medborgarlön är att det ersätter samtliga bidrags- och ersättningssystem som finns i dag och som är mycket kostsamma. Det låter ju bra. Att avskaffa barn- och bostadsbidrag och skära ned på en rad andra ersättningar är jag helt och hållet för. Men jag ser inte riktigt vinsten i att ersätta jättemånga bidrag med jättemycket bidrag. Vari finns incitamentet att bli självförsörjande om det trillar in så pass mycket pengar varje månad att det går runt ändå? Vad säger att jag inte tar dessa pengar och reser till ett varmt och billigt land i stället för att ta ett låglönejobb?

Ett mer verkfullt sätt att göra människor mer självständiga - om det nu är målet - vore att fortsätta pressa ned skatterna, stegvis avskaffa barn- och bostadsbidragen samt göra inkomster under en viss nivå (exempelvis 10 000 kr) skattefria. Det finns många effektiva sätt att tackla hög arbetslöshet och höga trösklar in på arbetsmarknaden. Mer bidrag är inte ett av dem.

Piratpartiet var en given röst i valet till Europaparlamentet. Det är tyvärr en otänkbar röst i riksdagsvalet.

Moderaterna vill införa flyktingskatt?

Kostnaderna för invandringen till Sverige har varit en omdiskuterad fråga i många år. Invandringskritiska krafter har kritiserats för att blåsa upp siffrorna. Från motsatt sida har det hävdats att Sverige tvärtom tjänar på en stor invandring.

Regeringen har till och med satt upp en sida för att bemöta vad som upplevs vara myter om invandringen. Där kan man bland annat läsa att en stor invandring är ekonomiskt fördelaktig. Som vanligt är min inställning att "det beror på".

Reinfeldt tog dock slutligen bladet från munnen beträffande kostnaderna. Flyktinginvandringen kostar, konstaterade han i sitt sommartal. Detta hade nog de flesta redan listat ut, men det var föredömligt att statsministern öppet konstaterade det som så länge inte kunnat diskuteras utan att invektiv kastats till höger och vänster. (Föga förvånande fick Reinfeldt omgående kritik. Kostnader ska inte diskuteras i samband med asylpolitiken, tycker bland andra LO.)

I helgen ska Alliansen spika sitt valmanifest. Enligt uppgifter till Expressen kommer Reinfeldt och Borg att vilja införa nya skatter för att klara de kostnader som rekordstor flyktinginvandring innebär. Om Moderaterna på allvar vill att Alliansen går till val på nya skatter för att finansiera flyktingmottagandet, serverar de Svertigedemokraterna ännu en beryktad julklapp.

Givet hur nyhetsrapporteringen och de politiska utspelen har sett ut de senaste veckorna - Migrationsverkets 48 miljarder, Arbetsförmedlingens erkännande att de inte klarar etableringsuppdraget för nyanlända, Reinfeldts tal och Migrationsverkets uppskrivna prognos till 100 000 asylsökande - är jag beredd att revidera min uppfattning att SD bara når 9 procent i valet. Det kan komma att bli betydligt mer än så.

Om uppgifterna till Expressen stämmer, kan vi räkna med att höra begreppet "flyktingskatt" en hel del i den här valrörelsen.

Rekordstor flyktinginvandring och höjda skatter för att finansiera den. De moderata kärnväljarna har det inte lätt. Och SD behöver tydligen inga egna valarbetare.

Massövervakning är ondska

Det har gått över ett år sedan Edward Snowden genom att läcka tusentals topphemliga NSA-dokument gjorde hela världen uppmärksam på att den amerikanska underrättelsetjänsten massövervakar all internettrafik i hela världen. Du, jag - alla utsätts.

Glenn Greenwald menar i sin bok No Place To Hide (Storebror ser dig) att effekterna av avslöjandet har blivit större än både han och Snowden kunnat hoppas på. Jag tror att det är lite för tidigt att dra den slutsatsen. Mer om det strax.

Dokumentärserien i SVT om spelet bakom den amerikanska massövervakningen, Amerikas fördolda stater, bekräftar bilden av cynism, maktmissbruk och den lättsinniga inställningen till omfattande statliga övergrepp på de egna medborgarna. Vita husets högsta ledning tryckte på för en utbyggd övervakning efter 11 septemberattackerna. Jurister stod beredvilligt till förfogande för att godkänna den rättsligt, myndighetschefer stod i givakt för att genomföra övervakningen.

Resultatet blev det mest omfattande och integritetskränkande statliga programmet i amerikansk historia, tillika världens största övervakningsprogram. Utifrån devisen "collect it all" har NSA:s verksamhet sedan dess närmast exploderat i omfattning. Nya gigantiska datahallar har byggts i öknen för att kunna hantera all data. Samtidigt finns det ingenting som tyder på att denna massövervakning är effektiv i brottsbekämpningssyfte.

Personer som den tidigare NSA-chefen general Hayden försvarar den urskillningslösa övervakningen med att det enda sättet att samla in information om bad guys är att även samla in information om alla oss andra. Han tycks inte bekymra sig om devisen att staten endast ska utföra tvångsåtgärder mot personer som är misstänkta för någonting.

Idén att massövervakning bara drabbar den som har något att dölja är vanlig. Men den bygger på ett logiskt felslut. Ty om jag inte har något att dölja - varför ska jag övervakas? Bara för att mina konversationer inte innehåller något komprometterande rent juridiskt, betyder det inte att jag vill att statsanställda övervakare ska ha rätt att ta del av dem. Det finns en anledning till att vi låser om oss på toaletten, har persienner i våra hus och sätter lösenord på våra epostkonton och telefoner.

För att återknyta till vilka effekter Snowdens läckor har fått. Omvärlden, eller delar av den, har reagerat med avsky. Massövervakningen har diskuterats på högsta politiska nivå både i och utanför USA. Kritik har framförts. Men än så länge fortsätter massövervakningen som tidigare. Den stora skillnaden är att vi nu vet att den pågår. Vi anar inte bara. Men så länge det inte skapas ett stort folkligt tryck för att den ska upphöra, kommer den oundvikligen att fortsätta.

Det finns vissa åtgärder att vidta. De tar inte bort problemet med massövervakning, men de gör övervakningen lite knepigare att genomföra och vi medborgare lite svårare att komma åt.

Det ena är att inte leda all internettrafik genom USA. I dag leds runt 80 procent av all trafik via amerikanska servrar, vilket betyder att ett hungrigt NSA sitter vid ett smörgåsbord och bara gapar när vi alla förser dem med vår information. Enskilda länder har väckt frågan om att behålla trafiken på egna servrar och inte leda den via USA. Det är ett första steg. Det är inte bara USA som övervakar, givetvis, men på hemmaplan kan människor i alla fall välja bort de makthavare de inte gillar.

Det andra är att skydda sig själv. Genom att kryptera sina mejl och chattar, genom att använda VPN-tunnlar och anonymiseringstjänster som Tor, gör vi det svårare för övervakaren att se oss. Och ju fler som gör det, desto svårare blir det för politikerna och övervakarna att hävda att den som vill vara anonym på nätet har något att dölja. Därför ska din mormor och din faster börja använda Tor. Därför ska vi visa våra vänner och anhöriga hur man gör och förklara varför de ska göra det.

Övervakning på internet kan inte jämföras med en överavakningskamera i ett gathörn eller på en tågperrong. Internet är en hel värld i dag. Vi lever våra liv där.

Den som vill övervaka allt du gör på internet, vill övervaka ditt allra innersta. Det är jämförbart med fullständig övervakning av ditt hem, något de flesta skulle opponera sig emot. Ja, det är faktiskt mer än så. Det är övervakning av dina tankar, dina känslor, din karriär, dina relationer både i och utanför hemmet. Den som har tillgång till allt detta, har tillgång till din själ.

Massövervakning är därför en form av ondska. Den är ett uttryck för en en stat som löpt amok, som inte förstår rimliga gränser för dess befogenheter, och som inte respekterar de människor den säger sig skydda.

En sådan stat, och alla som försvarar den, måste bekämpas. Jag hade önskat att det vore möjligt i årets valrörelse.

Se del 1 här.

Sjöstedt är de nyanländas värsta fiende

Valrörelsen har dragit igång, och Vänsterpartiet visar just nu vilken förvirrad och oseriös politik det står för.

Några nedslag...

Larmklockorna ringer på alla möjliga håll. Migrationsverket behöver pengar. Ett tillskott på 48 miljarder kronor under de kommande fyra åren, närmare bestämt. Kostnaden för handläggning och inte minst för asylboenden väntas fortsätta öka. Just nu väntar 11 000 flyktingar på en kommunplacering. Orsaken till att vissa får vänta i flera år är enkel: bostadsbrist.

Den extrema bostadsbristen på många håll i Sverige har fått privata entreprenörer, som Bert Karlsson, att öppna boenden för de asylsökande. Migrationsverket upphandlar dessa tjänster. I vissa fall har myndigheten i panik placerat människor på campingar, och jämfört med en sådan lösning är nog Bert Karlssons boenden att föredra. Men det kostar förstås väldigt mycket pengar.

Mitt i allt detta vill Vänsterpartiet förbjuda vinstdrivna asylboenden. Ursäkta, men är de dumma på riktigt? Migrationsverket placerar inte hos Bert Karlsson för att de tycker särskilt mycket om att stoppa pengar i hans plånbok utan för att de inte har så många alternativ.

Vänsterpartiet står bakom den rådande flyktingpolitiken. Var ska människorna ta vägen om alla privatdrivna asylboenden plötsligt försvinner? Jo, Jonas Sjöstedt föreslår att staten tar över allt ansvar. I ett första skede ska 3 000 bostäder byggas i moduler, föreslår vänsterledaren.

Problemet är att med de bygglagar och -regler som gäller i Sverige, och som Vänsterpartiet inte vill lätta på, tar det runt sju år från planering till att bygget är klart (det är händelsevis även mediantiden för en flykting att få sitt första jobb i Sverige).

Moduler går månne snabbare att sätta upp (Sjöstedt hävdar tre år), men 3 000 bostäder räcker ingenvart när vi redan i detta ögonblick har 11 000 som väntar på en bostad. De kommer blir betydligt fler. Oförståelsen för vilka utmaningar som Migrationsverket ställs inför är förbluffande, och Vänsterns lösningar bara tändvätska på brasan.

Ett annat exempel där Vänsterpartiet saknar markkontakt är arbetsmarknadspolitiken. Arbetsförmedlingen klarar inte av att ge nyanlända det stöd i etableringen på arbetsmarknaden som myndigheten är ålagd. Orsaken stavas brist på resurser (men det handlar sannolikt även om ett omfattande metodproblem).

Vad vill då Vänsterpartiet? Jo, behålla de höga ingångslönerna (helst höja dem), stärka fackens makt, behålla regleringarna på arbetsmarknaden som gör att tröskeln in blir oöverstiglig för de flesta flyktingar. Och givetvis beskatta arbete ännu hårdare. Detta är ett perfekt recept för cementerat utanförskap för de som i dag står allra längst från en egen försörjning. Vänstern har heller inga planer på att i grunden förändra Arbetsförmedlingen, en av Sveriges sämst skötta myndigheter.

Vänsterpartiets plakatpolitik skapar eller förvärrar de problem den hävdas lösa. Det är fråga om fint förpackad galenskap. Därför är Jonas Sjöstedt alla nyanländas värsta fiende.

Ett scenario: S bildar regering med stöd av FP

Fyra veckor till valet. Opinionen talar fortsatt för regeringsskifte. Men det kan bli en stökig uppgift att bilda regering.

Årets val skiljer sig på flera viktiga punkter från valet 2010. Dels går Socialdemokraterna denna gång till val som ensamt parti. Regeringskonstellationer får diskuteras efter valet, är budskapet från Stefan Löfven. Dels har sossarna upprepade gånger sträckt ut handen över blockgränsen.

I gårdagens ekonomiska debatt i SVT, där finansminstern och alla ekonomisk-politiska talespersoner pladdrade i munnen på varandra, hävdade Magdalena Andersson att S kan tänka sig att samarbeta med FP.

Löfven har öppet uttryckt sitt ogillande av blockpolitiken. Under Alliansens tid vid makten har den cementerats. Även om kritiken mot blockpolitiken är rimlig, finns här också en tydlig partipolitisk poäng för S. Socialdemokraterna är i dag ett 30-procentsparti. Normaltillståndet under 1900-talet var att de regerade i minoritet med stöd av andra partier. Men i dag räcker knappt två partier för att ge majoritet. Det är helt enkelt svårt att samla en rödgrön majoritet.

Göran Perssons regeringar hade två stödpartier. De satt inte i regeringen men stödde den och fick som tack för detta igenom vissa hjärtefrågor. Det var nattmanglingar och, om vi ska tro Persson, "skrik och smällande i dörrar" från oborstade miljöpartister. Löfven vill helst inte regera med Vänsterpartiet, och jag tvivlar på att han är särskilt pigg på att släppa in Fridolin och Romson i regeringskansliet heller.

Jag tror därför att vi ska utgå från att S bildar en minoritetsregering. V och MP kommer ändå aldrig stödja en alliansregering, vilket Löfven vet.

Men då behövs mer stöd. Givet Löfvens kritik mot blockpolitiken finns det ett parti han skulle kunna fråga: Folkpartiet.

Jan Björklund kan få svårt att stödja en S-regering utan att tappa ansiktet. Samtidigt vet vi att FP är Alliansens vänsterparti, att folkpartister ligger rätt nära Socialdemokraterna och väldigt gärna vill få inflytande samt att detta skulle kunna motivas med två så enkel klyschor som att "ta ansvar för landet" och "förhindra att Sverigemokraterna får inflytande".

Följande scenario är inte otänkbart: Alliansen får bara 40 procent av rösterna. De rödgröna partierna når inte majoritet. SD blir vågmästare. Stefan Löfven bildar en socialdemokratisk minoritetsregering. För att blockera SD går FP med på att stödja Löfven.

Dessa kandidater vill förbjuda porr

I Aftonbladets valkompass har 600 riksdagskandidater fått svara på en rad frågor. En rör inställningen till ett förbud mot pornografi.

Detta är alltså ledamöter som vill ha internetcensur och en allvarlig inskränkning av yttrande- och informationsfriheten. Partibeteckningarna avslöjar därmed även i vilka partier det finns flest moralistiska kandidater.

Om du händelsevis hade tänkt rösta på någon av dem, kan du nu se dig om efter en annan kandidat.

Ska alla former av pornografi förbjudas?

Ja (kvinnor)

Gulan Avci (FP)

Magda Ayoub  (KD)

Angelika Bengtsson (SD)

Sara Degerman Carlsson (KD)

Monica Ericsson (V)

Matilda Ernkrans (S)

Armina Etminan  (Fl)

Lotta Finstorp (M)

Gunvor G Ericson (MP)

Penilla Gunther (KD)

Agneta  Hansson (V)

Shadiye Heydari (S)

Anna Hövenmark (V)

Lotta Johnsson Fornarve (V)

Inga Jonasson (V)

Agneta Karlsson (S)

Annelie Karlsson (S)

Victoria Kawesa (Fl)

Maria  Lundqvist-Brömster (FP)

Agneta  Luttropp (MP)

Christin Löfstrand (V)

Cecilia Magnusson (M)

Veronica Palm (S)

Monna Ridderström (KD)

Moa Roshanfar (Fl)

Foujan Rouzbeh (Fl)

Tamara Spiric (V)

Maria Strömkvist  (S)

Anna Svalander (FP)

Eva-Britt Svensson (V)

Jessika Svensson (V)

Maria Thunberg (V)

Ann-Louise Trulsson (KD)

Solveig Zander (C)

Amy Öberg (FP)

Evalena Öman (V)

Ja (män):

Jabar Amin (MP)

Francisco Contreras (V)

Joha Frondelius (KD)

Robert Halef (KD)

Niklas Hellgren (KD)

Lars Jalmert (Fl)

Mikael Jansson (SD)

Ismail Kamil (FP)

Göran Lindell (C)

Jan Lindholm (MP)

Valter Mutt (MP)

Daniel Pettersson (V)

Bo Rundquist (C)

Roland Utbult (KD)

Sassi Wemmer (MP)

Pontus Wessman (MP)

Rolf Åbjörnsson (KD)

Bladet från munnen

Jag kan redan säga att det kommer att bli omfattande kostnader för att ta emot dessa människor. De är så pass omfattande att det kommer att lägga ytterligare restriktioner för vad som finns utrymme för i offentlig finansiering. Därför lovar vi nära nog ingenting i den här valrörelsen, det kommer inte att finnas inget utrymme för det.

Så tog Fredrik Reinfeldt slutligen bladet från munnen. I sitt sommartal på Norrmalmstorg i Stockholm klargjorde statsministern att kostnaderna för den migrationspolitik som regeringen fattat beslut om tillsammans med Miljöpartiet blir så höga att Alliansen inte kan lova särskilt mycket under kommande mandatperiod. Det utlovade valmanifestet lär därmed bli rätt tunt.

Detta var tydligt och bra, ty det visar att Alliansen sätter flyktingmottagningen som en prioritet före allt annat. Det tydliggör i sin tur för väljarna vilket val de står inför.

För vissa är allt så enkelt.

Polisen nedprioriterar sexköp

Trots skärpta straff, trots en enig riksdag om det förfärliga i sexhandel och trots att särskilda prostitutionsgrupper arbetar för att nå både säljare och köpare, åker färre fast för sexköp i Stockholm.

Är det månne så att polisen prioriterar riktig brottslighet i stället? Om det är så, vad ska lagstiftarna hitta på? Höja straffet igen? Alliansregeringen har redan skärpt straffskalan för sexköp. Förslag finns på att gå vidare med "grovt sexköp" och förbud av sexköp utomlands (efter norsk modell).

Moralisterna i regering och riksdag sitter säkert redan nu och filar på nästa steg. I detta avseende spelar det ingen roll vilken färg nästa regering har.

Valaffischer 2014

Valaffischer är ett knepigt tema. De ska på ett ögonblick fånga vårt intresse och samtidigt säga någonting konkret om vad partiet vill.

Vi minns klavertrampen. Moderaternas "Rösta på din frisör", exempelvis. Och naturligtvis alla menlösa "Ja till Europa" som präglat EU-valen.

I de senaste riksdagsvalen tycker jag att Folkpartiet har varit generellt sett bäst. Alltid tydliga budskap. Ja till det ena, nej till andra. För si, och emot så. Det är i mitt tycke så en bra valaffisch ska se ut. Miljöpartiet har också lyckats formulera ibland rätt kvicka budskap som går fram.

Folkpartiet följer detta framgångskoncept även denna gång. Miljöpartiets är OK. I övrigt ser det inte överdrivet upplyftande ut när man betänker att dessa kommer täcka alla tomma ytor i det offentliga rummet under den kommande månaden.

Det finns bra och mindre bra exempel hos alla riksdagspartier. Förutom Socialdemokraterna, som verkar vara genomusla denna gång. Det är för mig obegripligt att Sveriges största parti inte kan anlita en vettig PR-byrå.

Nedan är de sämsta exemplen från varje parti. Varför de sämsta? För att de är roligare.

Om man super och inte jobbar, ser man så här suddigt.

Trots att temperaturen inte stigit under hela 00-talet.

Mot... karies? Astma?

Vem var spekulant då?

Närodlad politik - men först lite centralplanering.

Två olika budskap samtidigt. 

Som om de hade med varandra att göra.

Någon som tycker annorlunda?

 In kommer Gösta.

 

 

OK, vi lägger till Piratpartiet också:

 

Eh...va?

 

Att ställa krav är nödvändigt och viktigt

Jag har bloggat om kravlösheten i den svenska skolan och de katastrofala effekter vi ser av den. Men det är inte bara på detta område som Sverige sitter i denna kravlöshetens förlamande grepp. Den är utbredd i hela det svenska välfärdssamhället, och kanske en direkt effekt av det.

Detta gäller även i flyktingpolitiken. Att Sverige har Europas (världens?) mest liberala invandringspolitik är vida känt. Vi tar emot flest flyktingar i absoluta tal av alla EU:s medlemsländer. Liberaler tycks generellt positiva till detta. Det som gör att politiken gnager hos mig är att det inte tycks finnas någon plan för vad som ska hända med flyktingarna när de väl landat i Sverige.

Att öppna gränsen är en sak, men sedan då? Hur ska alla komma i arbete? Efter 15 år i Sverige har endast 60 procent av flyktingarna i åldern 20-64 en egen försörjning. Det är uselt. Diskrepansen i förvärvsfrekvensen mellan svensk- och utlandsfödda är gigantisk - 82 respektive 58 procent. Men när statsministern helt korrekt konstaterade att arbetslösheten inte främst är ett problem bland etniska svenskar, ropades "rasist!". Och där dog den diskussionen innan den ens kommit igång.

Sverige är väldigt dåligt rustat för att lotsa nyanlända in i samhället och ut till ett självständigt liv. Det svenska samhällsbygget vilar i hög grad på skyddande lagstiftning som är jätteskön att ha i ryggen för vissa, exempelvis den som redan har ett jobb, men fungerar som en skyddsmur mot alla andra.

Det kan utan överdrift sägas att Sverige har misslyckats kapitalt med integrationspolitiken, särskilt när det gäller vissa utomeuropeiska grupper som tycks dömda till utanförskap från första dagen. God integration handlar inte om att flyktingar ska lära sig att fira midsommar och äta surströmming utan om att bli självständiga människor i sitt nya hemland.

SFI fungerar inte. Arbetsförmedlingen, vars klientstock i dag till 40 procent består av utlandsfödda, är en av landets sämst fungerande myndigheter. Arbetsgivare ställer krav på utbildning, hyresvärdar kräver en allt högre inkomst i relation till hyran. Hur ser vägen framåt ut för en nyanländ? Varken regering eller opposition har några svar.

Till detta kommer synen på försörjningskravet vid anhöriginvandring. Här har regering och riksdag i någon sorts god tanke fattat ett beslut som leder till utanförskap. I teorin finns en försörjningsplikt för de som vill ta hit familj och släkt, men undantag görs regelmässigt. Lagt till att 4 av 10 beviljade uppehållstillstånd går till anhöriga får vi resultatet att många människor kommer till Sverige utan att någon kan stå för deras uppehälle. Annat än skattebetalarna.

Kombinationen av en generös flyktingpolitik utan ett genomtänkt mottagande och omhändertagande samhällsstrukturer som försvårar för människor att bli självständiga dömer i praktiken tusentals om inte hundratusentals människor till ett liv i utanförskap och bidragsberoende.

För dessa människor väntar oändliga kontakter med socialsekreterare på försörjningsstödsenheter runt om i landet, meningslösa kurser och praktikperioder som inte leder någonvart. Detta knäcker människors självförtroende och det tär på kommunernas resurser.

Anders Borg var förvånansvärt öppen med att tillväxten skrivs ned för de kommande åren delvis på grund av ökade kostnader för asyl och integration. Borg nämner en "ganska påtaglig ökning" av konstnaderna kopplade till detta, och menar att det handlar om "betydande miljardbelopp" som kommer att ackumuleras ytterligare under kommande år. SvD beslöt att stryka denna del av TT-nyheten, men Skånskan har den kvar, och Reuters var inte sena att citera finansministern.

Samtidigt beräknar Migrationsverket att de kommer behöva ytterligare 48 miljarder kronor för att klara handläggningen av det växande antalet asylsökande under den kommande mandatperioden. För att betala detta skulle det svenska försvaret behöva läggas ned under ett helt år. Men några besparingsåtgärder har inte diskuterats vare sig hos regeringen eller oppositionen. Trots att alla utgifter i den nutida retoriken ska finansieras "krona för krona".

Det är förbluffande att det pratas så mycket om verklighetsbeskrivningar och så lite om lösningar på reella problem. Men det har kanske sin förklaring i att somliga inte ens vill erkänna problemens existens. Då behövs ju heller inga lösningar.

Integrationsminister Erik Ullenhag vill lyfta fram positiva exempel. Hans syfte tycks vara att visa att allt inte är nattsvart. Men det har heller ingen hävdat. Vad vi däremot bör prata om är att antalet så kallade utanförskapsområden har ökat från 3 stycken 1990 till runt 156 i dag och att så få utlandsfödda arbetar.

Det är inte fel att ställa krav. Det är snarare det enda sättet att ge människor frihet under ansvar och möjliggöra ett självständigt liv. Dagens politik är en motorväg i rakt motsatt riktning. Det är alarmerande.

Tidigare bloggat:
Flyktingar i arbete

Läs även:
Fnordspotting, Cornucopia

En demokratisk mönsterstat i Mellanöstern

Efter 11 septemberattackerna skrek hela USA efter hämnd. Och George W Bush var inte den som tänkte vila på hanen särskilt länge.

Först Afghanistan, ett land som stora krigsmaskiner kört fast i tidigare. USA lyckades fälla regimen, men det skulle dröja nära tio år innan terroristledaren Usama bin Ladin kunde hittas och dödas. Det post-talibanska Afghanistan har gjort vissa framsteg, men landets ledning är genomkorrupt och talibanerna är fortfarande, snart 13 år efter regimens fall, ett reellt hot.

Därefter Irak, som styrdes med järnhand av en karismatisk tyrann. Även denna gång lyckades USA fälla regimen relativt snabbt, men Irak utvecklades snart till en mångårig plåga. Irak hade inget med al-Qaidas attacker att göra, men det USA-ledda kriget tog terrorismen till irakisk mark. De mest förödande effekterna av detta ser vi just nu när folkgrupper hotas av utplåning.

Genom att upplösa den irakiska armén gjordes tusentals människor arbetslösa. Vapen kom på drift och landet slets snart itu i ett inbördeskrig. Islamistkrigare strömmade till för att slåss mot USA.

I likhet med i Afghanistan har korruption präglat det nya irakiska styret. Etniska och religiösa konflikter har i flera år sakta men säkert dragit landet isär, och just nu tycks allt färre våga satsa på att Irak kommer bestå som en nation.

Trots två kostsamma krig har USA egentligen inte lyckats uppnå någonting. Talibanregimen och Saddam Hussein är borta. Men Afghanistan är fortfarande ett land plågat av krig, och i Irak råder nu fullskaligt inbördeskrig med en vidrig och välfinansierad fiende som avser skapa ett kalifat.

Det är nu, inte 2003, som amerikanska vapen och män skulle behövas på plats i Irak. Men Barack Obama gick till val på att avsluta dessa två krig, inte att förlänga dem. Uttrycket "if you break it, you buy it" tycks inte gälla i amerikansk utrikespolitik.

Ty det var Bushs krig i Irak som i praktiken lade en av grundstenarna till det helvete som nu utspelas framför våra ögon. Inte nog med att bombattentat blivit vardag i delar av Irak, nu hotas till och med människor av ett folkmord. Vi ser scener som vi inte har sett sedan folk slaktades i Rwanda (men liknande hemskheter verkar tyvärr förekomma även i krigets Syrien, även om den konflikten hamnat i medieskugga). Massavrättningarna för mina egna tankar till östfronten under andra världskriget.

Målet med Irakkriget var att skapa ett slags demokratisk mönsterstat i hjärtat av mellersta östern. Sällan har ett mål sett så avlägset ut.

Inför invasionen 2003 spelade britter och amerikaner teater inför världen för att få en förevändning att invadera Irak. I dag, när omvärldens militära kraft verkligen skulle behövas för att förhindra ett folkmord och slå tillbaka en bestialisk islamistisk armé, tycker dessa humanitära stormakter att det räcker med att släppa ned lite förnödenheter och göra några stickanfall med flyg.

Iraks framtid är förmodligen inte ett land utan tre. Men låt för gudarnas skull inte ett av dem styras av islamister med välfyllda massgravar på sitt samvete.

Nazisterna är inget hot än

Att Soran Ismail har träffat det svenska nazistpartiets ledare över en fika kan likna ett tecken i tiden. Har nazisternas åsikter nu blivit så rumsrena att de intervjuas i Svenska Dagbladet? Nej, riktigt så illa är det lyckligtvis inte. Och därför kan man ifrågasätta om det är lämpligt att ge dem denna uppmärksamhet.

Mer synliga nazister och ett nytt namn som inte väcker direkta associationer till Hitler innebär inte automatiskt ett opinionsmässigt uppsving för rasismen och nazismen i samhället. Sverige fortsätter enligt studier att vara ett tolerant land. Motståndet mot enskilda nazistiska yttringar möter alltid kompakt motstånd från vanliga medborgare.

Ja, det är väldigt obehagligt att nazister tagit plats i en kommunal församling. Men det betyder inte att de får något som helst inflytande. Eller att det finns någon självklarhet i att partiet kommer att växa val för val.

Svenskarnas parti mobiliserar inför valrörelsen. De kommer sannolikt att locka nya väljare denna gång eftersom Nationaldemokraterna lagts ned och Sverigedemokraterna aktivt rensat ut öppet rasistiska företrädare. För den som är rasist på allvar finns det alltså ett parti att rösta på, och det är SvP.

Men hur många är då dessa nazister? Det rör sig om några hundra aktiva i olika delar av landet. SvP arbetar hårt för att framstå som rumsrena, och säkert kommer det få vissa missnöjda väljare att rösta på dem. Men i förra valet fick SvP 681 röster. Det var färre röster än Liberala partiet och Frihetspartiet, partier vars genomslag i samhällsdebatten aldrig har påtalats av de stora medierna under de senaste fyra åren.

Visst ska vi vara på vår vakt och ständigt bekämpa de fördomar och ruttna människosyn som nazister alltid har stått för. Men vi ska samtidigt inte överdriva hotet. Jag är övertygad om att svensk demokrati klarar av att ett nazistparti får några hundra röster i ett allmänt val.

Sverige behöver ett liberalt protestparti

Den som läser denna blogg har säkert märkt att jag har en svag punkt för UKIP:s Nigel Farage.

Han är en ovanlig politisk ledare som står ut. Inte bara tack vare sina underhållande populistiska angrepp på EU:s ledargarnityr utan för sitt försvar för demokratin och länders självbestämmande i ett post-demokratiskt Europa.

När jag lyssnar på Nigel Farage och hans vision för Storbritannien tänker jag på gamla Moderaterna. Det var ett parti som stod för låga skatter på arbete, ett bra företagsklimat, krävde sänkta bensinskatter och såg självförsörjning som en dygd. Reinfeldts moderater är ett sossigt mittenparti.

Som tidigare konstaterat är Sverigedemokraterna det enda protestpartiet i höstens val. Men dess ledare beskriver sig som nationalist och socialkonservativ, och detta är epitet som många som ser sig som borgerliga men inte känner sig hemma i Alliansens fyrklöver kan ha svårt att relatera till.

Nigel Farage kallar sig libertarian. Även om det finns vissa skäl att ifrågasätta den definitionen av hans politiska tillhörighet, råder inga tvivel om att Farage är genuin i sin strävan att återupprätta demokratin, att skapa frihandel med resten av världen och att göra livet för hårt arbetande medborgare lite friare och trevligare.

Sverige skulle behöva ett protestparti som UKIP med en färgstark ledare som Farage. Ett parti som säger nej till höga skatter och förmynderi. Som bejakar ett gott företagsklimat framför skadliga arbetsmarknadsregleringar. Ett parti som inte är klimatalarmistiskt. Ett parti som tar individens rätt till frihet på allvar genom att ge medborgarna förtroendet att styra sina egna liv.

Att Farage personligen tagit ställning för en legalisering av droger, trots att hans eget parti snarare kräver hårdare tag, säger mycket om honom som politiker.

Men kanske skulle en politiker av Farages snitt inte fungera i Sverige. En politisk talang som röker cigarr, dricker öl på den lokala puben och överlever flygkrascher framstår nog som alltför våghalsig för det svenska kynnet.

Så vi får Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt i stället. Två politiker som kan få tickande klockor att verka spännande, och som egentligen är överens om allting.