Högern har slutat drömma

Politikerveckan i Almedalen är en förfärande men tyvärr rättvisande sammanfattning av det politiska samtalet i Sverige.

Det har i hög grad varit extremfeminismens vecka. Gudrun Schyman har fått ofantligt mycket tid i media och partiledarna för den rödgröna oppositionen har samtliga anpassat sina framträdanden efter det rosa spöket. Vi ser delvis samma anpassning på högerkanten.

De liberala perspektiven saknas, framför allt de mer vågade. Kanske har Alliansen fått skrämselhicka efter den mediala storm som följde på Centerpartiets förslag till idéprogram. I stället för att stå upp för de liberala förslagen satte Annie Lööf ned klacken. Hon ansåg sig till och med tvungen att gå ut i media och proklamera att hon minsann "inte är nyliberal". (Noteras kan att Fi:s förslag om månggifte, till skillnad från Centerns, inte alls har hängts ut som extremism i medierna).

Inget borgerligt parti propagerar för platt skatt. Inget parti vill göra något åt den misslyckade narkotikapolitiken, ej heller bryta upp det sista av alkoholmonopolen. Inget kritiserar framväxten av det totala övervakningssamhället. Det saknas både nytänkande och mod på högerkanten. Framför allt saknas en vision av morgondagen.

Rädslan att utmålas som "extremist" (eller ännu värre "nyliberal") är så stor att alla förslag som skulle bryta ny mark begravs i byrålådor på kanslierna - om de ens kommer så långt. Det största regeringspartiet leds av en person som rent av har varnat för politiska visioner. Det borgerliga politiska idéarbetet får man snart söka efter på antikvariat och museer.

På vänsterkanten bejakas tvärtom ytterlighetsuppfattningar, och medierna hakar mer än gärna på. Vi har under Almedalsveckan fått höra att valfriheten i vård och omsorg ska inskränkas alternativt avskaffas och genuspedagogiken i förskolan bli obligatorisk överallt. Vi har sett förslag på en räntefri ekonomi, nolltillväxt och köttskatt. De rödgrönrosa partierna har tävlat i att kasta skit på alla vita män (alla vann).

De borgerliga kontrar med - återinförd värnplikt, bibehållna skattesatser och mer pengar till infrastrukturen. Det lockar säkert några mittenväljare, men det andas varken nytänkande eller mod. Snarare är det ett tecken på ideologisk stagnation.

Som Per Gudmundson konstaterar är det alltså på den yttersta vänsterkanten det (dag)dröms nu. Det har det alltid gjort, men vi ser i dag hur extrema uppfattningar som ibland gränsar till det sinnessjuka får spridning och legitimeras i landets stora medier.

Den stora konflikten - statens makt kontra individens självbestämmande - diskuteras knappt längre. För inget av Sveriges åtta riksdagspartier är politisk klåfingrighet och förmynderi ett problem. Frågan är snarare hur långt det är möjligt att gå i expansionen av politiken. Dörren till våra sovrum står sedan länge på glänt.

Sverige behöver liberaler som vågar drömma, som kan visa på att Sverige i dag är ett friare land än för 30 år sedan men att ökad frihet inte kan tas för given. Man måste kämpa för den.

Detta förutsätter att vi vågar drömma om en morgondag som är lite friare än gårdagen, och förmår visa varför det är en god vision. Jag saknar de drömmarna hos Alliansen.