Det börjar med nedrivna valaffischer

Uppdrag gransknings inslag om det vänsterextrema våldet och den utbredda acceptans som finns för det, var gårdagens stora samtalsämne. Precis som väntat lyckades många vänsterdebattörer stärka tesen om vänstern som mer benägen att se mellan fingrarna på våld riktat mot sina meningsmotståndare genom att kritisera programmet och förminska våldet.

Detta våld drabbar inte bara nazister och borgerliga som inte har ett dugg med nazism att göra. AFA genomför regelbundna attacker även mot Migrationsverkets lokaler. De tycks köra något slags varannan vecka-upplägg tillsammans med SMR.

RF och AFA är små extremistorganisationer. Men svansen till dem sträcker sig in i de etablerade partierna. Och acceptansen för att de demokratiska spelreglerna ibland läggs på hyllan är ännu bredare. Detta blir tydligt inte minst under ett valår.

Det första tecknet på att en person är beredd att kliva utanför den demokratiska spelplanen är att riva ned valaffischer, förstöra valstugor och störa torgmöten. Det sistnämnda drabbar Sverigedemokraterna hela tiden, vilket gör att polisen (som säkert hellre hade velat prioritera annat) tvingas lägga resurser på att skydda SD:s företrädare från påhopp och se till att mötet kan genomföras.

En nedriven valaffisch kanske inte verkar så farligt. Men det är noterbart att det alltid är borgerliga partiers valaffischer som åker ned. Antingen utsätts de för skadegörelse eller så rivs ned helt sonika ned.

Det finns bland dessa grupper en övertygelse om en kamp mellan gott och ont och att de själva står på de godas sida. Att kampen är så viktig att de kan, eller måste, ta sig friheter och kringgå de demokratiska spelreglerna. På detta sätt legitimeras att andra partier inte har samma rätt att yttra sig och göra sina röster hörda.

Årets valrörelse kommer inte bli något undantag. De moderata EU-valaffischer jag sett på väg till jobbet är redan borta.