Färgblind är bäst - om rasism och "rasifiering"

En rasistisk världsåskådning bygger på föreställningen om människors olikheter och behovet av att hålla människor med dessa olikheter åtskilda.

I kampen mot rasismen har uppdelningen av oss som vita, gula och svarta anmärkningsvärt nog blivit ett redskap. Syftet sägs vara att visa hur minoriteter konstrueras socialt av majoriteten, "rasifieras". Detta leder emellertid fel när det vi egentligen borde sträva efter är att prata så lite som möjligt om skillnaderna mellan människor och fokusera på likheterna.

Ty oavsett vår hudfärg och sexuella läggning, oavsett vårt ursprung och vår historia, är det generellt sett mer som förenar än som skiljer oss åt. Den antirasistiska kampen är på väg att trampa snett och fragmenteras. Effekten har redan blivit en uppdelning av det antirasistiska arbetet i stället för en starkare gemensam uppslutning kring människovärdet.

Det tycks allt vanligare, särskilt bland unga som har tagit begreppet "rasifiering" till sina hjärtans djup, att missta genuin nyfikenhet för rasism, att leta maktstrukturer i varje vardagssituation och att se sig själv som ett offer. Det grundläggande misstaget som begås är att låta sina egna erfarenheter och känslor tala för hela samhället. För vad ska vi egentligen dra för slutsatser av att ett litet barn vill känna på någons hår? Är det en rasistisk samhällsstruktur? Blev personen i detta ögonblick "rasifierad"?

Vi har de senaste åren hört en del berättelser från unga människor som menar att deras utseende - må det vara för att de har ett ursprung i Asien, Afrika eller Mellanöstern - har fått människor att vid något tillfälle reagera. Att det gör dem annorlunda.

Men vad är fel med att vara annorlunda? Om man själv eller ens föräldrar kommer från Afrika eller Asien är man utseendemässigt "annorlunda" i Sverige. Man avviker från normen. På samma sätt som en västerländsk person står ut från mängden i Kampala eller Guangzhou. Det ligger ingen värdering i detta. Det är ett konstaterande.

En sak vet vi: Sverige är ett av världens mest toleranta länder och en av Europas mest ambitiösa flyktingmottagare. Jag varken kan eller vill frånta en annan människa hennes upplevelser och känslor. Men att projicera egna upplevda oförrätter på hela samhället och fälla omdömet om Sverige som ett rasistiskt land - denna hårresande anklagelse har närmast kommit att bli ett axiom på vänsterkanten då den också passar in i bilden av det kalla Högersverige - är uppåt väggarna fel.

Ja, det finns personer i Sverige som är rasister. Ja, det finns många som är främlingsfientliga. Och det finns ännu fler som, utan att tänka sig för hur det tas emot, skämtar om etniska särdrag. Fortfarande är det mer accepterat att driva med asiater än med judar, muslimer eller svarta. Det handlar emellertid mer om bristande hyfs än om främlingsfientlighet, vill jag mena. Men intersektionalitetsanalysen låter sig inte nöjas med detta.

Något jag har reagerat över är dock att många kineser (jag ska inte uttala mig om japaner, thailändare eller vietnameser här eftersom jag saknar mer direkta erfarenheter där) själva är öppna med sina etniska särdrag. Ingen gillar att bli driven med, men det tycks inte lika känsligt bland de kineser jag träffat att de faktiskt inte ser ut som västerlänningar. Lika lite som jag ser ut som en kines.

Ty detta gäller inte minst åt andra hållet - som vit västerländsk person i Kina kan du få mycket uppmärksamhet. För ditt blonda hår, din längd, dina stora fötter och så vidare. Jag har aldrig tagit det som ett uttryck för rasism, snarare som (lite klumpigt) visad nyfikenhet. Och jag är annorlunda i Kina. Jag är inte normen.

Det står naturligtvis alla fritt att bilda föreningar eller sällskap på etnisk grund. Man kan göra det av samma skäl som det startas frimärksklubbar - för att känna samhörighet kring något gemensamt. Men som antirasistiskt statement är det tveksamt. Nätforumet Rummet välkommar bara icke-vita skribenter. Det räcker att tänka sig det motsatta för att få en väldigt dålig smak i munnen.

Samhället ska vara för alla, sägs det. Men de antirasistiska kämparna på vänsterkanten är lika besatta av hudfärg och etniskt ursprung som någonsin rasisterna. Det riskerar att skapa en överkänslighet och en kränkthetsnorm som snarare förminskar än stärker människor. Det gör inte den antirasistiska kampen något gott heller.