Jämställdhetsvansinnet

Det är svårt att ha något hopp på jämställdhetsområdet i Sverige just nu. Alla partier utom Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna är uttalat feministiska och/eller köper fullt ut idén om en könsmaktsordning.

Medierna är genomlusade av feministiskt dravel. Tidningar, TV och radio diskuterar jämställdhet - men alltid ur ett feministiskt perspektiv. Defaultläget är att statsfeminism är något bra, att tvång är positivt om det "hjälper" människor att fatta rätt beslut.

De senaste åren har det bedrivits en veritabel kampanj för att kvotera föräldraledigheten så att mammor och pappor delar lika. Alltfler partier sluter upp. Stats- och radikalfeministerna återfinns såväl inom Alliansen som hos den rödgröna oppositionen. De tar ständigt nya steg för att utöka den politiska kontrollen över våra liv.

Det är talande att jämställdhetsminister Maria Arnholm i en debatt i SVT:s Agenda lyckades få Jimmie Åkesson att framstå som det liberala alternativet i svensk politik. Arnholm vill att staten ska bestämma mer över familjelivet, Åkesson vill att familjerna ska få bestämma själva utifrån vad som passar deras situation bäst. Det finns inget liberalt försvar för att tvinga föräldrar att dela föräldraledigheten på ett särskilt sätt.

Stödet från barnfamiljerna att kvotera är begränsat. Men det spelar ingen roll. Ty den feministiska kampen är viktigare än människorna den berör. Därför är det inte alls osannolikt att nästa regering, oavsett färg, kommer att driva igenom en kvotering. Därefter kan feministerna ta nästa steg. Och nästa.

Det mest deprimerande är att det saknas en reell politisk opposition mot vansinnet. Men jag tror att det finns en växande grupp, inte minst män, som börjar få nog av det svenska radikalfeministiska experimentet. Som vill ha verklig jämställdhet och en gnutta frihet.

Det kanske börjar bli dags för ett nytt parti.

Val 2014 - en visionär öken

Det är så kallat supervalår. Men den där valtemperaturen som alla pratar om känner jag inte av. Det är faktiskt så svalt och ointressant att kvällstidningarna, denna gång Aftonbladet, känner sig tvingade att sätta krigsrubriker för att undvika att läsarna somnar eller läser om Let's Dance i stället.

Valåret 2014 är i lika hög grad som de senaste riksdagsvalåren en veritabel visionär öken. Partiernas mysiga mitterparty har gjort väljarnas jobb på valdagen allt knepigare. Det återstår nu väldigt få reella konfliktytor i svensk politik.

Inte ens inom skolpolitiken, som normalt varit en stridsfråga men där Socialdemokraterna gett upp gamla tiders flumideologi och lagt sig närmare Jan Björklunds betygsfokuserade skola, står det längre någon strid. Alla partier tycks överens om att politikerna ska styra skolan, gärna i detalj. Friskolorna kommer även i fortsättningen att vara vänsterns hackkyckling, men det finns inget stöd för att avskaffa det fria skolvalet.

Långtidsarbetslösheten och "utanförskapet" lär vi höra mer om. Men hur mycket Socialdemokraterna än kritiserar Fas 3 och lovar att avskaffa det, har inte heller S någon lösning på hur dessa människor ska komma ut i långvarig egen försörjning. Fas 3 kommer att ersättas med andra åtgärder under annat namn.

Mest anmärkningsvärt är hur ett land sluter sig från omvärlden under ett valår, hur små frågor slår ut viktiga. De verkligt stora frågorna, de frågor där det verkligt skulle behövas politiskt mod och kraft just nu, viskas det knappt om. Läget i Sveriges närområde, övervakningsstaten och dess konsekvenser för människors liv både i dag och i framtiden, demokratins svanesång i EU och så vidare. Tyst.

Räkna däremot att få höra desto mer om ekologiska grödor, grisuppfödning, dubbdäcksförbud och hur många år det kommer att ta innan pappor tar ut lika stor del av föräldraledigheten (som argument för kvotering).

Välkommen till ankdammen, ursäkta valåret, 2014.

Mest kränkt vinner?

Vi ska inte säga dött - vi ska säga gått bort.

Vi ska inte säga svart - vi ska säga färgad.

Vi ska inte säga fåntratt - vi ska säga normkritisk.

Vi ska inte säga extremist - vi ska säga politiskt medveten.

Vi ska inte säga moralist - vi ska säga kvinnosakskämpe.

Vi ska inte säga handikappad - vi ska säga funktionshindrad.

Vi ska inte säga han eller hon - vi ska säga hen.

Vi ska inte säga tjock - vi ska säga kraftig.

Vi ska inte säga jobbig - vi ska säga neuropsykiatriskt funktionshinder.

Och trots allt detta har aldrig så många varit så kränkta som nu.

Appeasement stoppar inte Putin

Vad vill Vladimir Putin? Denna fråga torde uppehålla västvärldens alla underrättelsetjänster och regeringar just nu. För att kunna svara på den frågan måste man veta mer om Putins världssyn, och då borde man nog lyssna en del på personer som arbetat nära honom. Som Andrej Illiaronov.

Det är svårt att inte låta tankarna driva iväg till 30-talets Europa och Tysklands gradvisa expansion när man läser Illiaronovs tolkning av Putins mål. Hitler lyckades faktiskt gå in i det demilitariserade Rhenlandet, ta Sudetområdet, ansluta Österrike och ta kontroll över Tjeckoslovakien innan de demokratiska staterna fick nog och förklarade krig.

Putin har de senaste sex åren visat att Väst är svagt, splittrat och oförmöget till annat än att prata. Det enda pris han fått betala för annekteringen av Krim är halvhjärtade sanktioner. Ryssland har som väntat svara med att införa liknande sanktioner mot Väst.

Vad blir nästa steg? Vill Putin bara ha en marionettregim i Ukraina som han kan styra efter behag? Eller vill han de facto annektera hela landet? Hur ser han på Baltikum och Finland? Enligt Andrej Illiaronov anser Putin att samtliga områden borde "återlämnas" till Ryssland. Men han har sannolikt lite för mycket realpolitiskt vett för att veta att konsekvenserna skulle bli för stora om han gapade efter för mycket på en gång.

Om detta skulle stämma, och Abchazien, Sudossetien och Krim bara var uppvärmning för Putin, är det bara en sak som kan stoppa honom: militär kraft. Eller hot om sådan. Hittills har Västs och inte minst Obamas svaghet snarast triggat Putin att gå vidare. Appeasement fungerar inte.

Putin har nu bedyrat att han inte ämnar gå in i övriga Ukraina. Också Hitler predikade fred, och även den tyska regimen lovade mycket. Men när Hitler fyllde 50 i april 1939 fick hamn en väldigt speciell present av sin utrikesminister - ett skrin med alla de avtal som Joachim von Ribbentrop ingått i det tyska rikets namn och som sedan brutits av Tyskland. Hitler skrattade så att tårarna rann.

Färgblind är bäst - om rasism och "rasifiering"

En rasistisk världsåskådning bygger på föreställningen om människors olikheter och behovet av att hålla människor med dessa olikheter åtskilda.

I kampen mot rasismen har uppdelningen av oss som vita, gula och svarta anmärkningsvärt nog blivit ett redskap. Syftet sägs vara att visa hur minoriteter konstrueras socialt av majoriteten, "rasifieras". Detta leder emellertid fel när det vi egentligen borde sträva efter är att prata så lite som möjligt om skillnaderna mellan människor och fokusera på likheterna.

Ty oavsett vår hudfärg och sexuella läggning, oavsett vårt ursprung och vår historia, är det generellt sett mer som förenar än som skiljer oss åt. Den antirasistiska kampen är på väg att trampa snett och fragmenteras. Effekten har redan blivit en uppdelning av det antirasistiska arbetet i stället för en starkare gemensam uppslutning kring människovärdet.

Det tycks allt vanligare, särskilt bland unga som har tagit begreppet "rasifiering" till sina hjärtans djup, att missta genuin nyfikenhet för rasism, att leta maktstrukturer i varje vardagssituation och att se sig själv som ett offer. Det grundläggande misstaget som begås är att låta sina egna erfarenheter och känslor tala för hela samhället. För vad ska vi egentligen dra för slutsatser av att ett litet barn vill känna på någons hår? Är det en rasistisk samhällsstruktur? Blev personen i detta ögonblick "rasifierad"?

Vi har de senaste åren hört en del berättelser från unga människor som menar att deras utseende - må det vara för att de har ett ursprung i Asien, Afrika eller Mellanöstern - har fått människor att vid något tillfälle reagera. Att det gör dem annorlunda.

Men vad är fel med att vara annorlunda? Om man själv eller ens föräldrar kommer från Afrika eller Asien är man utseendemässigt "annorlunda" i Sverige. Man avviker från normen. På samma sätt som en västerländsk person står ut från mängden i Kampala eller Guangzhou. Det ligger ingen värdering i detta. Det är ett konstaterande.

En sak vet vi: Sverige är ett av världens mest toleranta länder och en av Europas mest ambitiösa flyktingmottagare. Jag varken kan eller vill frånta en annan människa hennes upplevelser och känslor. Men att projicera egna upplevda oförrätter på hela samhället och fälla omdömet om Sverige som ett rasistiskt land - denna hårresande anklagelse har närmast kommit att bli ett axiom på vänsterkanten då den också passar in i bilden av det kalla Högersverige - är uppåt väggarna fel.

Ja, det finns personer i Sverige som är rasister. Ja, det finns många som är främlingsfientliga. Och det finns ännu fler som, utan att tänka sig för hur det tas emot, skämtar om etniska särdrag. Fortfarande är det mer accepterat att driva med asiater än med judar, muslimer eller svarta. Det handlar emellertid mer om bristande hyfs än om främlingsfientlighet, vill jag mena. Men intersektionalitetsanalysen låter sig inte nöjas med detta.

Något jag har reagerat över är dock att många kineser (jag ska inte uttala mig om japaner, thailändare eller vietnameser här eftersom jag saknar mer direkta erfarenheter där) själva är öppna med sina etniska särdrag. Ingen gillar att bli driven med, men det tycks inte lika känsligt bland de kineser jag träffat att de faktiskt inte ser ut som västerlänningar. Lika lite som jag ser ut som en kines.

Ty detta gäller inte minst åt andra hållet - som vit västerländsk person i Kina kan du få mycket uppmärksamhet. För ditt blonda hår, din längd, dina stora fötter och så vidare. Jag har aldrig tagit det som ett uttryck för rasism, snarare som (lite klumpigt) visad nyfikenhet. Och jag är annorlunda i Kina. Jag är inte normen.

Det står naturligtvis alla fritt att bilda föreningar eller sällskap på etnisk grund. Man kan göra det av samma skäl som det startas frimärksklubbar - för att känna samhörighet kring något gemensamt. Men som antirasistiskt statement är det tveksamt. Nätforumet Rummet välkommar bara icke-vita skribenter. Det räcker att tänka sig det motsatta för att få en väldigt dålig smak i munnen.

Samhället ska vara för alla, sägs det. Men de antirasistiska kämparna på vänsterkanten är lika besatta av hudfärg och etniskt ursprung som någonsin rasisterna. Det riskerar att skapa en överkänslighet och en kränkthetsnorm som snarare förminskar än stärker människor. Det gör inte den antirasistiska kampen något gott heller.

Demokrati i skolan

Ett gäng ungdomar förhindrade Sverigedemokraternas ungdomsförbund från att komma in på den skola till vilken de bjudits in för att ha ett så kallat bokbord.

Argumentet som ungdomarna använde för att vägra SDU inträde var det gamla vanliga: SD är "antidemokratiska" (sic) och därför är det en demokratisk plikt, ja höjden av demokrati, att vägra släppa in dem. Samma argument används när partiets möten störs med jämna mellanrum.

Det tycks vara upp till var och en att avgöra vad som är demokrati och inte och att förvägra andra samma rätt att yttra sig som ett led i detta märkliga demokratiska arbete. Det är förstås en dålig ursäkt för att få tyst på politiska partier och åsikter man inte gillar. Den som flyr debatten på detta sätt har automatiskt förlorat den.

Rektorn Pernilla Ericols resonerade sunt när hon intervjuades av Sveriges Radio. SDU var inbjudet, precis som övriga ungdomsförbund från riksdagspartierna. Man ska inte göra skillnad på deras och andras rätt att yttra sig. Hon var förbannad över att en minoritet tog sig rätten att förhindra att ungdomsförbundet kom in på skolan.

Nu är visserligen SDU:s val av gymnasium lite anmärkningsvärt. Förmodligen fanns denna incident med i beräkningen. Globala gymnasiet är nämligen starkt vänsterpräglat - i skolvalet 2010 röstade över 50 procent på Miljöpartiet, över 15 procent på Vänsterpartiet och närmare 9 procent lade sin röst på Feministiskt initiativ. (Det ser med andra ord ut ungefär som i den svenska journalistkåren.)

Vi kan räkna med att Globala gymnasiets dörrar står öppna när vänsterextremister i både V och Fi hälsar på under valåret. Det är det plötsligt demokratiskt att få yttra sig igen.

Minimala förändringar av övervakningsstaten att vänta

Edward Snowdens läckor har möjligen inte fått de genomgripande effekter som vi hade hoppats på. Men de har de facto haft effekt. Vinsten är att vi fått en diskussion om individens rätt till ett privatliv och gränser för statens rätt att kränka det.

Men den stora boven i dramat, USA, kommer inte att backa. Barack Obama är inte beredd att göra några större inskränkningar av den övervakningsstat han varit med om att bygga ut.

Det pratas visserligen om "omfattande förändringar". Enligt New Yorks Times källor kommer Obama lägga fram ett lagförslag som ska sätta stopp för bulkinsamlingen av amerikaners telefondata. Men Obama vill att NSA:s kapacitet att samla in informationen ska bevaras. Och det är långt ifrån säkert att övervakningskåta republikaner går med på att inskränkta det allsmäktiga NSA.

Trots att den amerikanska administrationen inte har lyckats visa på ett enda fall där NSA stoppat en misstänkt terrorist och ställt denne inför rätta (de missade för övrigt även de ryska planerna att annektera Krim), kan massövervakningen alltså mycket väl komma att fortsätta som tidigare.

Bara för att de kan.

Ta internet tillbaka

Sam Sundbergs ambitiösa bojkott av nätets jättar Google, Facebook, Microsoft och Apple ledde honom närmast in i social isolering. Hans resa säger väldigt mycket om hur vi lever våra moderna liv, men ställer också frågan om vi verkligen vill att en handfull amerikanska storföretag ska ha tillgång till all vår elektroniska kommunikation och i praktiken hela vårt privatliv.

Våra liv är i dag i hög grad uppbyggda kring de sociala medierna. Det är med Facebooks hjälp vi minns om någon fyller år. Det är med Googles hjälp vi hittar rätt när vi kört fel. Det är med Microsofts hjälp vi kan hålla kontakten med och se våra nära och kära på andra sidan jorden. Vi använder Apples tjänster i våra datorer, telefoner och surfplattor. De är en del av oss nu.

Minsta steg loggas, sparas och kan användas av företaget. Eller av staten. Sedan i somras vet vi nämligen att den amerikanska underrättelsetjänsten NSA har tillgång till all vår kommunikation och att den inte ens drar sig för att underminera de tjänster vi använder för att skydda oss från angrepp från kriminella. NSA:s mål tycks vara fullständig insyn i alla människors kommunikation, hela tiden. Det verkar dystopiskt men är bitter verklighet sedan flera år tillbaka.

I hög grad har vi oss själva att skylla. Vi är nämligen väldigt generösa med vår personliga information när vi tror eller tycker att vi får något tillbaka. Ofta ger vi upp vårt privatliv för lite utökad bekvämlighet.

Vi lever våra liv i ett slags digitalt skyltfönster mot omvärlden. Alla kan titta in. Vi uppmanar dem närmast att göra det. Vi inbillar oss att vi är intressanta. Viktiga. Att våra vardagsbestyr också är det. Att det vi gör berör andra. På så vis har storföretagen manat till vår narcisstistiska sida.

Det går knappast att smita undan längre. Alla våra köp registreras. När jag härom året köpte en telefon till en anhörig tvingades jag visa legitimation - trots att inget abonnemang var kopplat till telefonen och att jag betalade kontant. När detta upprepades vid inköpet av en annan telefon, åter igen utan abonnemang, frågade jag varför. Försäljaren hävdade att det var en försäkringsfråga. Butiken ville veta vem som köpt telefonen ifall någon skulle komma in med den och vilja häva köpet.

Jag handlar mycket på nätet. Jag vet att min köphistorik sparas och kan ses av den amerikanska staten (om den skulle vara intresserad). Det har inte påverkat mitt köpbeteende. Än. Men nog är det en obehaglig tanke att ingenting är privat längre, att defaultläget är att någon hela tiden har rätt att veta något om oss. I stället för tvärtom.

Att internet kontrolleras av ett fåtal storföretag betyder att en stor del av vårt liv ligger i deras händer. Och de tjänster vi använder kontrolleras i sin tur av underrättelsetjänsterna. Vi som vanliga medborgare sägs inte vara målet för övervakningen. Ändå övervakas vi konstant. Ingen har riktigt lyckats förklara varför.

Det som oroar mig mest är att detta är på väg att bli ett normaltillstånd. Upprördheten var stor när Snowden avslöjade hur omfattande övervakningen är - men bara selektivt sett. Folk har inte gått man ur huse. Den breda massan har reagerat med jämnmod. Det finns en utbredd uppfattning att detta är ett pris vi får betala och att det ändå inte går att stoppa.

Övervakningen kommer inte att bli en valfråga i höstens riksdagsval. Den diskuteras inte mycket ens på EU-nivå. Men gränsen för vad som är anständigt har passerats med råge. Vi vet att vi inte behöver ha ett övervakningssamhälle för att känna oss trygga. Denna falska förespegling måste tillbakavisas.

Det är dags att ta vårt internet tillbaka. Det är dags att ta tillbaka makten över våra liv. Omöjligt är det inte. Men då måste fler vara beredda att offra en del bekvämlighet längs vägen. Vinsterna är så mycket större.

En perfekt storm

Apropå MH 370:s mystiska försvinnande, som nu verkar kunna få en lösning, drar vi oss till minnes den förfärliga olyckan 2009 när Air France 447 försvann på väg från Rio de Janeiro till Paris.

Det tog nästan två år att hitta färddatorerna och det var först när de bärgats och analyserats som utredarna kunde få klarhet i vad som hade hänt.

Detta är den skakande berättelsen om den där juninatten, om hur en perfekt storm av tekniska och mänskliga fel resulterade i att livet plötsligt tog slut för 228 människor.

Statsbudgeten som en hushållskassa

Överskottsmålet antogs som en del av ett ramverk för statsbudgeten efter 90-talets ekonomiska kris. Det tillkom för att undvika att tilltron till Sveriges ekonomi skadades såsom skett tidigare.

Överskottsmålet är ett mål för den offentliga sektorns finansiella sparande, och uppslutningen kring det är blocköverskridande. Bara Vänsterpartiet har varit motståndare till det (mest för att deras våghalsiga satsningar inte rymts), men har tonat ned sitt motstånd.

Vissa tycker att överskottsmålet börjat spela ut sin roll, att det bör överges i både ord och praktik. Oavsett hur det ligger till med den saken präglas svensk politik i dag av ett slags hushållskasseperspektiv som ofta blir direkt löjeväckande. Ett mantra vi hört och kommer att få höra mer av i årets valrörelse är "krona för krona". Alla offentliga satsningar ska finansieras krona för krona. Allt annat är första steget mot en grekisk ekonomi.

Det är visserligen positivt att vara försiktig med andras (skattebetalarnas) pengar. Men när statsministerkandidater anklagar varandra för "ofinansierade" satsningar på det ena eller det andra och när "krona för krona" blir till det allenarådande perspektivet på hur ekonomin ska skötas och reformer finansieras, har den offentliga ekonomin förvandlats till en hushållskasseekonomi. Och statsministerkandidaterna har blivit Lyxfällans nya lysande stjärnor.

Det är trots allt en viss skillnad mellan en familjs och ett lands ekonomi. Även om långvariga underskott och kortfristiga krediter är en dålig idé i bägge fallen.

Näthatet och de "snälla" organisationerna

Internet är ont. Den slutsatsen kan man nästan dra av de senaste årens näthatsdebatt. Och inte blir det bättre av att organisationer som Friends påstår att varannan tonårstjej kränkts på nätet, uppgifter som ifrågasätts av seriösa nätforskare.

Medierna köper en bild som inte är sann men som ger fina rubriker och många klick. Och vilka tjänar på det? Friends gör det definitivt. De presenterar sina undersökningar, får sina rubriker och säljer samtidigt in sina utbildningar. Problemet är att allmänheten riskerar dra felaktiga slutsatser och därav också kräva tokiga insatser mot det upplevda problemet.

Det är inte helt lätt att kritisera Friends. De är en av de där "snälla" organisationerna som tillsammans med Rädda Barnen, Naturskyddsföreningen och Ecpat står över all granskning. Janne Josefsson fick sina fiskar varma när han i SVT:s Uppdrag granskning kritiserade både Rädda Barnen och Majblomman för överdrivna barnfattigdomstal. Sådant gör man bara inte.

När det gäller det så kallade näthatet har det kommit att bli ett axiom att det är ett växande problem - och att inte minst feminister tillhör de drabbade. Högljudda feminister har skickligt lyckats framställa sig sig som särskilt utsatta i de sociala medierna. De kopplar denna utsatthet till kvinnors underordning i samhället (och slänger gärna in Breivik i mixen också). Men som vi sett är vissa av dem själva förstklassiga på konsten att hata. Att hata män är bara lite finare.

Det behövs en tillnyktring i dessa frågor. Fler måste inse att det inte finns några "snälla" organisationer utan att alla har en agenda. Feministiskt manshat är inte finare än annat hat. När Ecpat överdriver och Rädda Barnen och Friends vrider och vänder på statistik är det inte bättre än när Nationaldemokraterna gör det.

Läs även:
Toklandet

Utrikespolitik

Frihetsfrontens talarkväll: mars

Mars månads talarkväll kommer att handla om EU. Ganska lägligt eftersom vi går till val om två månader och många nog tvekar över vad de ska rösta på.

Piratpartiets MEP Christian Engström kommer och pratar på temat "Går det att få något vettigt uträttat i EU?". En fråga så god som någon.

Tid: Torsdag 27 mars kl. 19.00
Plats: Twang, Katarina Bangatan 25 i Stockholm

På Twang finns god BBQ-mat och dryck att köpa.

Föranmälan krävs senast dagen före. Det kan du göra här!

Alla är välkomna!

Vem är foliehatt nu?

NSA:s kapacitet att övervaka och avlyssna alla människor överträffar allas värsta farhågor.

Nu hävdas att NSA kan spela in alla telefonsamtal i andra länder. Alla. Samtal. Avlyssningssystemet kallas "Mystic" och ska ha varit aktivt sedan 2009.

Vilka länder det gäller får vi inte veta eftersom Washington Post på den amerikanska regeringens begäran valt att inte avslöja detta. Inte heller vet vi om svenskar är utsatta och vilken information FRA får tillgång till.

När integritetsvänner under och efter FRA-debatten varnade för att lagstiftning som FRA-lagen öppnade upp för övervakning av vanligt folk kallades vi för foliehattar.

Då varnade vi. I dag vet vi. Vi vet att staten inte bara har kapacitet att syssla med fullskalig massövervakning av alla medborgare utan att det också sker. Dag efter dag, år efter år.

Vem är foliehatt i dag?

Läs även:
Mattias Lundbäck

Demokrati är mer än bara rösträtt

I skenet av den så kallade omröstningen i Krim (nej, fria folkomröstningar hålls normalt inte med 20 000 utländska soldater närvarande) då runt 96 procent uppges ha sagt ja till att ansluta till den ryska federationen finns goda skäl att ifrågasätta den endimensionella och förenklade bilden av vad demokrati är.

Tyrannerna har blivit moderna. De vet att det ser mycket bättre ut om folket får gå till valurnorna då och då. Det skänker legitimitet. Tricket har blivit att fuska med röstlängderna, att skrämma kritiska röster till tystnad och att belöna den som röstar rätt.

Detta är visserligen inget nytt - även Hitler använde samma metod när det var möjligt. Men i dag har de flesta auktoritära ledare bytt militärens utstyrsel mot presidentens kostym. På ytan ser således allt ganska vanligt ut, och med detta låter sig vissa nöjas.

Att få välja politiska ledare är förstås viktigt. Men det är inte rösträtten vart fjärde år som är demokratins grund. Det är yttrandefriheten. Utan rätten att kritisera makten, att vädra sitt missnöje, kan en förändring inte komma till stånd. Det är därför ingen slump att just denna frihet inskränkts i Putins Ryssland och Janukovitjs Ukraina.

När USA invaderat Irak sågs det första parlaments- och presidentvalet som själva beviset för att kriget varit mödan värt, att förändringen var kommen. Valen har emellertid inte förändrat Irak efter Saddam till en demokratisk mönsterstat. I dag skakas Irak av korruption och terrordåd. Detsamma kan sägas om Egypten efter Mubarak och Afghanistan efter talibanerna.

När det saknas demokratiska institutioner brukar allmänna val i gamla diktaturer inte leda till en mirakelförändring. Demokrati kräver så mycket mer: ett självständigt rättsväsen, grundlagsskyddade rättigheter, en fungerande och pålitlig förvaltning som inte uppmuntrar ett korrupt beteende.

Parlamentsval ska alltså ses för vad de är: en händelse när människor går och stoppar en lapp i en låda. De säger väldigt lite om hur demokratiskt ett land är, hur befolkningen har det eller vilka rättigheter som garanteras individen. De säger heller inget om huruvida väljaren de facto har ett reellt val eller ej.

Detta kan vara värt att tänka på just i år.

Läs även:
Ann-Charlotte Marteus

Piratpartiet goes Miljöpartiet?

När det stod klart att moderatavhopparen Mattias Lundbäck kommer kandidera för Piratpartiet i Stockholm kändes det kommunala valet inte längre lika hopplöst. En vettig röst som lämnade Moderaterna på grund av partiets oacceptabla ställningstaganden i frågor som rör människors personliga integritet var ett välkommet tillskott.

Lundbäck kommer att stå på tredje plats på Stockholmslistan. Den toppas av Deeqo Hussein, som menar att Piratpartiet kommer gå till val på en tak över huvudet-garanti för alla, inklusive EU-migranterna.

Detta känns inte alls som en piratfråga, och definitivt inget som "måste prioriteras", som Hussein uttrycker det. Tvärtom känns det väldigt... miljöpartistiskt.

Eftersom många av piratfrågorna inte beslutas om på kommunal utan på nationell och EU-nivå har det varit lite oklart vad Piratpartiet ska fokusera på i kommunpolitiken. Men det finns ett antal frågor som rör exempelvis kameraövervakning och patienjournaler som partiet kan arbeta med.

Skulle PP i stället gå till val på TÖG för EU-migranter vore det inte bara väldigt märklig valtaktik utan också en besynnerlig breddning av partiets profil.

Tänk igen.

Sture Bergwall är fri efter 23 år

När jag tittar tillbaka i mitt bloggflöde ser jag att jag ända sedan 2008 har återkommit till ett ämne som inte tillhör de vanligaste i den politiska bloggosfären: fallet Thomas Quick.

Just 2008 var året då Sture Bergwall tog tillbaka sina erkännanden i Hannes Råstams dokumentär i SVT. Det startade en fem år lång resningsprocess som slutligen resulterade i nedlagda åtal i samtliga mordfall. Råstam hann skriva en bok och gå bort i cancer under resans gång.

Sture Bergwall var oskyldig till de brott han erkänt och dömts för. Men fortfarande satt han kvar på Säters rättspsykiatriska klinik i ett märkligt rättsligt vakuum. Han ansökte om att få bli frisläppt. Säter tog strid men godkände efter en ny rättspsykiatrisk undersökning att Bergwall under kontrollerade former skulle kunna få vård utanför kliniken. Där står vi nu.

Bergwall har utsatts för det värsta rättsövergreppet i modern svensk historia. Att dömas oskyldig för åtta mord är unikt inte bara i Sverige utan troligen i hela världen. Rättsskandalen Quick ska utredas men något ansvar för att en man dömdes oskyldig kommer inte att utkrävas. Bergwall kommer dock att begära skadestånd och, som det verkar, skriva en bok om Thomas Quick-åren.

I dag kom beskedet att Förvaltningsrätten beslutar om vård i öppen form för Sture Bergwall. Han är därmed  fri efter 23 år bakom Säters murar. Hunden Sampo har markerat för sista gången.

Läs även:
Sture Bergwall

Urval av tidigare bloggposter i ämnet:

2013
Fortsatt tvångsvård ett obegripligt beslut
Bergwall har aldrig flytt undan ansvar
Nu ska Quickskandalen utredas

2012
Team Quick slår tillbaka
Fokus på rättssäkerheten
Lambertz' nakne kejsare
När är man oskyldig?
Vinden har vänt
Vår tids rättsskandal

2010
Skandalen är redan ett faktum
Den tunna hinnan

2009
Rättvisa!
Den krackelerande rättssäkerheten
Skandalen runt Quick bara växer

2008
De skapade ett monster
När oskyldiga erkänner

Dina rättigheter spelar roll

via HAX

Putin gör precis som han vill

Krim är på väg att åter bli ryskt. Vladimir Putin spelar ett högt spel men han har befolkningen bakom sig och vet att det han gör är ganska riskfritt. Omvärlden står som vanligt handfallen när en stormakt agerar.

Både USA och EU riktar sanktioner mot enskilda ryssar som anses delaktiga i annekteringen av Krim. Putin svarar med att uppmana "herr Obama och eurobyråkraterna" att sätta upp hela duman på listan. "Ta er i häcken", med andra ord.

Viss kritik som Putin rutinmässigt framför mot väst, och som han upprepade i sitt tal, är faktiskt legitim. Västländerna har generellt sedan andra världskriget sett på sig som världens föredöme. Inte helt utan orsak, givetvis. Det var här som den moderna demokratin först slog rot. I västvärlden har historiens friaste och rikaste samhällen skapats.

Men framgångarna har gjort väst närmast berusat av sin egen förträfflighet, vilket lämnat blinda fläckar på förståelsen av andra kulturer och uppfattningar. Inte minst är detta tydligt i fall som Ryssland och Kina. När Putin hävdar att USA och EU hycklar när de kritiserar andra länder för brott mot mänskliga rättigheter och sedan själva begår dem, har han rätt.

Problemet är att den störste hycklaren är Putin själv. Han jämför folkomröstningen på Krim med Kosovos utropade självständighet. Ryssland har emellertid inte erkänt Kosovo, vilket gör att parallellen faller. Han har inte lyckats ge en rimlig förklaring till varför det för ett land, som under lång tid pläderat för att stater inte lägga sig i andras inre angelänheter, är rätt och riktigt att med vapenmakt annektera delar av en annan suverän stat.

Nu riktar alltså USA och EU sanktioner mot Ryssland. De kommer förmodligen få liten eller noll effekt. Visserligen kan de kan få vissa ekonomiska effekter för Ryssland, men de lär i så fall få ekonomiska konsekvenser även för EU. Det Europa i detta läge borde är att försöka göra sig oberoende av rysk gas. Vilket är lättare sagt än gjort.

Det vore oerhört olyckligt om Putins agerande orsakade en kollaps i de diplomatiska förbindelserna mellan Ryssland och väst under de kommande åren. Samtidigt är det just nu svårt att se hur detta ska kunna undvikas.

Vad fan ska man rösta på?

Det är sex månader kvar till riksdagsvalet. Valkampen har inte dragit igång på allvar, men allt partierna säger och gör från och med nu kommer att ha med valet att göra. Nu är vi medborgare plötsligt intressanta för en kort period igen.

Valet till Europaparlamentet är enkelt för en liberal som prioriterar integritetsfrågorna. Antingen röstar man inte alls eftersom man inte vill ge systemet legitimitet. Eller så röstar man på Piratpartiet. De är, trots sina brister, det enda rimliga alternativet.

Om valet till kommun och landsting är hopplöst är valet till riksdagen mycket knepigt. Man kan ju rösta på centerpartisten Sofia Arkestål, som bedriver en uppfriskande crowdfundingkampanj för att komma in i riksdagen. Men det många inte vill påminnas om är att en röst på en riksdagskandidat inte i första hand är en röst på personen utan på partiet. Så är det givetvis även i Sofias fall.

Nu menar Sofia Arkestål att hon kommer "följa mina frihetliga principer, oavsett vad" och att hon "bara kommer representera er som stödjer mig, inte partiledningen". Nå, det finns egentligen två alternativ: Antingen gör hon som hon lovat och blir isolerad och utan inflytande. Eller så dagtingar hon med sin övertygelse, kompromissar för att vinna inflytande och sviker därmed sina väljare.

Jag önskar henne lycka till, men kan samtidigt önska att liberala väljare inte vore så naiva att de vart fjärde år tror att lösningen ligger i att få in en liberal person i riksdagen som ska skaka om allting. Det har fungerat en gång i modern tid: Camilla Lindberg gav tusan i att hon frystes ut och gjorde sig impopulär i Folkpartiet. Med en kamikazepilots djärvhet drev hon sin linje, oavsett om det handlade om narkotikapolitiken, TV-spelsmomsen eller sexköpslagen.

Det är knappast en tillfällighet att det var just Camilla Lindberg som var den enda ledamot som röstade nej till FRA-lagen 2008. Men hon blev heller inte återvald. Partiledningen såg till att hon placerades tillräckligt långt ned på listan för att hon inte skulle kunna ställa till med rabalder i ytterligare fyra år. Så fungerar partipolitiken, och det är därför i stort sett alla ledamöter ser om sitt eget hus i stället för att obstruera och leka rövare i riksdagen.

Det är få som är beredda att betala det pris som krävs. Jag klandrar ingen för det. Vuxenmobbning, grupptryck och ensamhet är priset som den fritänkande riksdagsledamoten måste vara beredd att betala.

Mot den ensamma ledamotens ideologiska korståg talar också att en riksdagsledamot inte alls har samma inflytande som en MEP. Politiken snickras inte ihop i riksdagen utan ute i partierna. I riksdagen trycker man på knappar.

Så, tyvärr. Sofia Arkestål är en formidabel person vars liberala värderingar jag inte ifrågasätter. Men en röst på henne är först och främst en röst på Centerpartiet och Annie Lööf. Och det känns ärligt talat inte särskilt attraktivt.

Frågan vad fan man ska rösta på får vänta på svar ett tag till.

En nedlagd kinesisk röst

Både Ryssland och Kina har i alla tänkbara sammanhang drivit tesen att ingen utomstående har rätt att blanda sig i ett lands inre angelägenheter. Så motiverades exempelvis motståndet mot att någon fick ingripa mot slaktaren i Damaskus, Bashar al-Assad.

Nu när Ryssland i både bildlig mening och praktisk handling gått över gränsen i Ukraina betyder denna tes om varje lands rätt till självbestämmande plötsligt ingenting för Putin längre. Han vill "skydda ryska liv", ganska exakt samma motivering som Hitler använde när han intog Sudetenland.

Kritiken från Kina har uteblivit, men kineserna visade åtminstone i FN:s säkerhetsråd att de inte stöder den ryska aggressionen. Ryssland såg som väntat till att lägga in sitt veto mot den resolution som skulle ha ogiltigförklarat folkomröstningen på Krim. Kina valde att lägga ned sin röst.

Detta får ses som en markering, även om den kinesiska ledning öppet inte har uttalat ett avståndstagande. Det är ändå rimligt att anta att Kina ser på utvecklingen med oro. Den kinesiska ledningen står helt och fullt bakom Ett Kina-policyn (一个中国政策, yī gè Zhōngguó zhèngcè). Det kan således inte ligga i Kinas intresse att stödja utbrytningar av det slag som det nu under farsartade former röstas om på Krim.

Diskussionen leder osökt in på Tibet (西藏) och Xinjiang (新疆). Det ena en provins som omvärlden verkar se som ockuperad mark tillhörande dalai laman, det andra en problemfylld autonom provins med en minoritetsbefolkning som anser sig vara förtryckt av hankineserna.

Med detta som ursäkt har uigurer genomfört en rad massakrer på oskyldiga civila runt om i Kina, nu senast i Kunming (昆明) och Changsha (长沙). Det finns i nuläget skäl att åtminstone överväga om inte den östturkestanska islamiska rörelsen ETIM kan ha något med det mystiska försvinnandet av flyg MH370 att göra, givet planets destination (Beijing) och att huvuddelen av de ombordvarande var kineser.

Vi vet inte vad Kina säger till Ryssland i intima samtal över telefon (NSA kanske vet). Men vi vet att den kinesiska regeringen kommer fortsätta bestrida provinsers rätt att bryta sig fria från Kina och att landet konsekvent motsätter sig militära lösningar i världssamfundet.

Det finns därför goda skäl för Kina att inta en tuffare hållning mot Ryssland om det skulle visa sig att Putins aptit inte är mättad när Krim har blivit ryskt.

Män och jämställdhet

Den av regeringen tillsatta utredningen om män och jämställdhet i Sverige är en tröttsam och bitvis förfärande läsning. Men vi bör ändå läsa den eller delar av den.

Det finns inget som är apart eller litet nog för att inte platsa i den här grundliga utredningen. Som män och geografi. Genuspedagogiska utmaningar i förskolan. Och rurala maskuliniteter. "Det finns studier", konstateras det, som visar att "rurala män utvecklar farliga sidor av maskuliniteten som till exempel att dricka för mycket och ta större risker inom t.ex. gruvarbete och jordbruk." Ja, bönder som tar sig en bläcka på lördagen har man ju hört talas om.

Det statsfeministiska perspektivet tydliggörs tidigt i utredningen (s. 20). Utredarna pekar på "många goda tecken" på en mer jämställd utveckling i samhället. Som goda tecken utpekas ett ökat manligt ansvar för hem- och omsorgsarbete. Men utredarna tycker att förändringarna går för långsamt. Därför behövs "samhälleliga, ibland strukturella, insatser" för att driva på utvecklingen.

Att vara man är liktydigt med att ha fördelar i samhället, konstaterar utredarna. De påpekar att män många gånger är omedvetna om dessa mönster (vilken tur att de manliga utredarna är medvetna och kan förklara för oss som inte är det) och "kan uppleva sig ifrågasatta och kritiserade om mönstren påtalas". Gång på gång påpekas att mäns överordning i samhället handlar om makt.

Detta maktförhållande yttrar sig också i att män skapar manliga nätverk där de träffar varandra och "knyter affärskontakter". På detta sätt söker män bekräftelse från andra män och utesluter kvinnor (detta benämns homosocialitet). Sådana konspiratoriska kontakter kan knytas på såväl som vid sidan om arbetet, förklarar utredarna. (s. 64).

Det är anmärkningsvärt att mäns kontakter med andra misstänkliggörs medan kvinnors kontakter med kvinnor ses som en styrka. Samtidigt konstateras att även män, precis som kvinnor, kan uppleva vanmakt eller maktlöshet. Jodå, även män är människor. Skönt att få det konstaterat.

Om något positivt ska lyftas fram är det möjligen att politikerna för en gångs skull valt att uppmärksamma pojkars och mäns villkor i Sverige genom att tillsätta en utredning (även om mediernas intresse är synnerligen begränsat eftersom män normalt omtalas i form av förövare).

Att i ett (visserligen väldigt kort) avsnitt diskutera hur män upplever kvinnans övertag i vårdnadstvister är välkommet. Men den enda slutsatsen som dras är att det behövs ett genusperspektiv inom familjerätten, vilket ju inte nödvändigtvis betyder att kvinnans övertag minskar.

Även prostitution och sexköp diskuteras. Utredarna konstaterar att "intresset för den svenska sexköpslagen har ökat internationellt" (vilket är en överdrift) och tillägger "inte minst därför att sexhandel är starkt förbundet med organiserad brottslighet och människohandel" (vilket är en lögn). Prostitutionen bör upphöra, tycker utredarna och signalerar en tro på tomten.

Överlag hade jag räknat med en tuffare ton i utredningen i den meningen att radikala lösningar erbjöds på upplevda problem. Men i direktiven står att utredaren endast ska kartlägga och analysera, inte komma med förslag eller lösningar.

Därför blev detta en pladdrig och väldigt, väldigt lång övning i politisk korrekthet. Vilket ändå är att föredra framför fler förslag på lagstiftning.

Hultman nästa att falla i Quickgropen

Jag har konstaterat det tidigare: Det är något med Quickfallet som gör att folk förlorar vettet. Nu har Kristina Hultman gjort Göran Lambertz sällskap i KFS - Klubben För Sinnesslöa. Ingen verkar förstå varför hon gör så här eller vad hon vill med det.

Kristina Hultman skrev en drapa som bemöttes av såväl Dan Josefsson och SVT som av Sten-Owe Bergwall och Sture Bergwall själv.

Nu replikerar Hultman och summerar sin poäng med att ingen har begripit någonting. Detta är samma inställning som Göran Lambertz har drivit hårt, och tesen att det är medierna som har "blåst" och ljugit för allmänheten har hon också gemensam med Lambertz.

Ingenstans i sin märkliga text framför Hultman några konkreta bevis för att medierna skulle ha farit med osanning under Sture Bergwalls resningsförfarande. Hon tycks bara ogilla att Bergwall nu fått upprättelse och att personer som grovt misskött sina jobb genom att få en oskyldig person dömd gång efter gång öppet kritiserats för det.

Kristina Hultman svingar vilt omkring sig. Hon anklagar Norstedts för censur för att förlaget drog tillbaka Sven Å Christianssons bok. Att ett förlag drar tillbaka en bok är emellertid inget unikt. Det skedde senast när Paul Frigyes bok om Jan Guillou, Höjd över varje misstanke, visats innehålla allvarliga sakfel.

Även journalisten Gubb Jan Stigson utpekas av Hultman drabbad av det mediala drevet. Han får nämligen inte skriva om Quick längre i Dala-Demokraten. Men det finns goda skäl till att Gubb Jans arbetsgivare inte vill att han skriver mer i fallet. Han har kufat om Quick ända sedan Sture Bergwall började erkänna mord. Bevis bekommer inte Gubb Jan, och det är honom främmande att ta in andra perspektiv.

Så när Bergwall nu är friad för samtliga mord vore det direkt oanständigt att låta Gubb Jan Stigson fortsätta konspirera och misstänkliggöra honom. Det finns gränser för vad en kriminalreporter kan vräka ur sig innan det smutsar ned tidningen. Dala-Demokratens ledning värnar rimligtvis om sin tidnings heder.

Göran Lambertz är part i målet sedan han som justitiekansler gav tummen upp för Quickutredningarna och förhindrade en granskning. Att han med en dåres envishet fortsätter att hävda att elefanten i rummet (rättsskandalen) inte finns, är begripligt om än otillständigt.

Det är svårare att förstå vad Kristina Hultman får ut av att skämma ut sig på detta sätt. Men som sagt: Det är något med fallet Quick som gör att vissa helt tappar huvudet.

Borgerlighetens logiska kullerbyttor om Snowden

Efter Edward Snowdens läckor om NSA:s globala massövervakning i fjol tillsatte Europaparlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter en utredning. Föga förvånande har de europeiska underrättelsetjänsterna, varav flera arbetar väldigt nära NSA, inte velat ställa upp och svara på frågor.

I går debatterades slutrapporten. Votering sker i dag. Eftersom det hela endast lär sluta i en uppmaning behöver medlemsländerna inte bry sig om kritik mot hur de egna underrättelsetjänsterna beter sig. Sverige kan alltså fortsätta låtsas att FRA är ett föredöme.

Borgerliga politiker slingrar sig som masken på en krok. Snowden misstänkliggörs av moderater och folkpartister för att han befinner sig i Ryssland. Men det kritiker som Anna Maria Corazza Bildt, Allan Widman och Olle Schmidt bortser från är att Snowden befinner sig i Ryssland eftersom varken Sverige eller något annat EU-land ville ta emot honom.

Misstänkliggörandet av Snowdens gärning är dessutom ohederlig. Ingen har visat på att Snowden lämnat helt felaktiga uppgifter. Det har varit upp till ett fåtal utvalda tidningar att bearbeta och tolka materialet som han läckt. Eventuella feltolkningar har stått för dem, inte Snowden. Det är dessutom värt att minnas att den amerikanska ilskan mot visselblåsaren ju handlar om att han läckt korrekt information.

Folkpartisten Olle Schmidt gör en logisk kullerbytta när han hävdar att "om EU ska göra något för Edward Snowden måste det ske tillsammans med USA."

Ursäkta? Själva poängen med att en person söker asyl är väl att det föreligger ett hot mot vederbörande i eller från hemlandet? Resonerar Schmidt likadant vid andra asylansökningar? Att det mottagande landet måste ha ett godkännande från landet som hotar den sökande? Vilken unik asylpolitik Folkpartiet plötsligt har skaffat sig.

I detta fall handlar det förstås om att bocka och buga för en supermakt. Krypandet för USA är inte bara besvärande. Det är rent av äckligt. Företrädare för ett "liberalt" svenskt parti tar öppet ställning för massövervakning och för att jaga visselblåsare som avslöjar grova och omfattande övergrepp på våra fri- och rättigheter.

Detta borde skrämma bort väljare som tar det där med liberalism på lite större allvar.

Läs även:
HAX

SR-journalist mördad

Sveriges Radios Nils Horner är död. Han sköts i huvudet bakifrån på Kabuls gator när han gjorde en intervju.

Det är förstås i första hand en förlust för hans anhöriga men det är också en förlust för journalistiken i stort. Journalister är ett villebråd när stridande parter vill söka få kontroll över informationen. Vilket motivet att mörda just Nils Horner var kan vi bara spekulera i. Månne kan det ha med det kommande valet att göra.

Journalister kidnappas och hotas. Mest drabbade är lokala journalister, inte de utländska. Det som drabbade Nils Horner är därför inte typiskt utan tvärtom ovanligt. För inte så länge sedan misshandlades och kidnappades SVT:s Bert Sundström. Han slapp undan med livet i behåll.

Dessa journalister gör ett oerhört viktigt jobb. Demokratin behöver dem. Det är därför alltid en sorg när sådant här inträffar.

Okunskapen om EU är utbredd

Många väljare är skeptiska till EU-samarbetet som det fungerar i dag. Det visar en mätning som gjorts av Ipsos. Bara 18 procent av de svarande tycker att utvecklingen går i rätt riktning.

Siffrorna skulle kunna tolkas som att det i Sverige finns en utbredd och väldigt sund EU-skepsis. Att människor har ledsnat på detta elitens superstatsprojekt bortom demokratisk kontroll. Men det mätningen framför allt visar är att väljarna har väldigt liten koll på vad EU är och vad som sker i unionens namn.

Drygt 4 av 10 svarande svarade "vet ej" eller tyckte "varken eller" på frågan om utvecklingen i EU går åt rätt håll. Det är inte förvånande. EU-debatten på hemmaplan är i bästa fall infantil. Svenska mediers usla EU-bevakning har knappast hjälpt till att skapa en tydlig bild av hur unionen fungerar. EU är mycket mer än bara toppmöten. Men så länge debattnivån aldrig lyfts och så länge svenska journalister inte orkar granska EU, kommer ointresset och okunskapen att förbli hög hos gemene man.

Bland de som ändå svarade att utvecklingen går åt fel håll var det maktförskjutningen och ekonomin som var de vanligaste orsakerna till skepsisen.

Just maktförskjutningen är något vi måste prata mer om. Alla "vet" att mycket elände kommer från EU och att Sverige "måste" följa de direktiv som beslutas om på EU-nivå. Men hur pass stor del av svensk lagstiftning som härrör från EU, är det nog få som vet.

I den kommande valrörelsen kommer vi få höra de gamla vanliga flosklerna från partier som gör allt för att överföra makt till EU till vardags men tycker att det passar att låta lite EU-kritisk vart femte år.

Det är en tragisk teater. Som väljare och medborgare borde vi kunna kräva lite mer än så av personer som söker vårt förtroende. Men räkna med att de mest EU-fanatiska politikerna kommer att gå ut med parollen "ett smalare men vassare EU" den här gången också.

Det enda rätta är att ge Snowden asyl

Edward Snowden hade inte valt att gömma sig i Ryssland om han haft ett annat val. Det hade han inte. Hela västvärlden har krupit för USA och vägrat att lova Snowden skydd. Flygplan har tvingats ned. Ryssland var det enda alternativet i en väldigt pressad situation där hans liv och frihet stod på spel.

Det Snowden har gjort är att avslöja för allmänheten att demokratiska staters underrättelseverksamhet används för att massövervaka vanligt folk. Att kampen mot terrorismen har fått rättsstaten att hamna på glid har vi vetat länge, men att övervakningen av all vår elektroniska kommunikation är så här pass omfattande var en chock för de flesta.

Det har blivit uppenbart att myndigheterna använder alla tänkbara metoder för att komma åt vår kommunikation. Och inte bara det. Våra bankuppgifter skickas till USA och NSA ägnar sig i praktiken åt industrispionage. Den enda part som tjänar på massövervakningen är således den amerikanska regeringen.

Alla har rätt till ett privatliv - i synnerhet den som inte är misstänkt för något brott. Massövervakningen måste upphöra. Synen på vår rätt till personlig integritet måste förändras, och statens befogenheter att samla in information om oss begränsas. De röster som kräver detta är fortfarande förfärande få.

Snowdens uppehållstillstånd i Ryssland går ut i sommar. Något land måste ta emot honom, och det vore att föredra att det var ett demokratiskt pålitligt land. Sverige har en hög svansföring men saknar tyvärr helt trovärdighet i integritetsfrågorna. Den svenska regeringen och riksdagen har inte bara passivt åsett utvecklingen av ett globalt övervakningssamhälle utan aktivt bidragit till det.

Det enda rätta vore att ge Edward Snowden asyl. Han har satt sin egen frihet och säkerhet på spel för att avslöja att västvärldens demokratier, i USA:s ledband, gör våld på grundläggande fri- och rättigheter för alla världens människor. Omfattningen av övervakningen är monstruös.

Men de snuskigt nära banden till USA gör Sverige till en otänkbar destination för Snowden. Han kommer heller aldrig att erbjudas asyl här. Som svensk skäms jag över detta, och jag önskar att fler hade vett att göra det. Särskilt de som sitter i riksdag och regering.

Läs även:
HAX

Feminismens kamp för makt över ditt liv

På internationella kvinnodagen brukar behovet av feminism diskuteras. Tidningen Metro frågade sina läsare i gårdagens tidning hur länge de trodde det skulle dröja innan Sverige blivit jämställt.

I papperstidningen bifogades ingen förklaring till vad som egentligen avsågs med jämställdhet. Men det brukar handla om lön (inte nödvändigtvis för lika arbete eftersom det anses orättvist att män som grupp har högre inkomst än kvinnor som grupp), om uttag av föräldraledighet och om könsfördelningen i de förbaskade bolagsstyrelserna.

Alla är för jämställdhet, säger de. Utgångsläget är att samhället blir bättre om föräldrarna delar lika på föräldraledigheten och om arbetsplatser, styrelser och beslutande församlingar består av lika stor andel kvinnor som män. Ingenstans pratas om värdet av att själv få välja i sitt liv, oavsett vilket kön man råkar ha.

Feministerna ser förhållandet mellan könen som en kamp. En kamp som måste föras av kvinnor mot män och som män måste förlora för att kvinnor som kunna vinna. Men vi är mer än vårt kön. Vi är vår profession. Vi är syskon, föräldrar. Vi är våra fritidsintressen. Som människa definieras vi inte bara utifrån vårt kön. Maktanalysen, föreställningen att könet är allt och att allt handlar om könet, gör feministerna blinda för människans komplexitet. Den förenklar och förringar både kvinnor och män.

Vilket kön vi föds med kan vi inte göra så mycket åt. Hur vi beter oss mot varandra kan vi däremot påverka. Här borde finnas stort utrymme för diskussion om hur kvinnor och män bättre kan respektera varandra. Men när feministerna skriker ut att feminismen är en frihetsrörelse och i nästa andetag kräver att staten bestämmer vem som är hemma med barnen och när, blir det tydligt vad det egentligen handlar om: att stärka politikens makt över våra liv.

Miljöpartiet vill göra internationella kvinnodagen till helgdag, oklart vilken helgdag som skulle få stryka på foten. Motiveringen är lika märklig som talande för partiets inställning i jämställdhetsfrågor: "Våra nationella helgdagar manifesterar de traditioner som bygger Sverige. Det moderna Sverige är byggt på värderingen om jämställda och jämlika villkor."

Miljöpartiets syn på jämställdhet är lika besynnerlig som Vänsterpartiets. Det sistnämnda har i sin internfeministiska handbok slagit fast att en majoritet män på beslutande befattningar i partiet är förtryck medan en majoritet kvinnor är ett uttryck för jämställdhet (sid. 29 i handboken). Tyvärr är det dessa idéer som kommer få fritt spelrum vid en rödgrön valseger.

Med ett så bisarrt förhållande till jämställdhet mellan könen är det inte så märkligt att den extrema feminismen har svårt att rekrytera män till sitt slagfält. Själv kommer jag även fortsättningsvis stå i skyttegraven på andra sidan. Ty människan är mer än sitt kön.

Tillsammans kan vi sätta stopp

Halt! Här snackar vi genusfrågor

Svenska politiker har fått upp ögonen för försvarsfrågan efter det ryska agerandet på Krim. Senkommet men välkommet (även om det knappast kommer betyda särskilt mycket i praktiken).

Händelseutvecklingen har även fört upp frågan om svenskt Natomedlemskap på agendan igen. Enligt Försvarsmakten har dock Sverige redan i dag en ledande roll - sedan februari 2013 leder nämligen Sverige genusarbetet i Nato.

Om ryska styrkor beslutar gå över gränsen kan Försvarsmakten alltid slänga en skarpt formulerad handlingsplan på dem.

Är kvinnor särskilt utsatta i Sverige?

Var tionde norsk kvinna har blivit våldtagen, kunde vi läsa om nyligen. Särskilt många uppgavs vara unga kvinnor och flickor. Det låter alldeles förfärande. Men samtidigt inte helt sannolikt.

Enligt ny statistik från EU:s rättighetsbyrå, European Agency for Fundamental Rights (med den mindre smickrande förkortningen FRA), ligger Sverige i topp tillsammans med bland annat Danmark när det gäller såväl fysiskt, psykiskt och sexuellt våld mot kvinnor som sexuella trakasserier och stalkning. Tänkbara orsaker anses vara den nordiska alkoholkulturen och icke-traditionella könsroller.

För att kunna bedöma en studies trovärdighet brukar man titta på hur undersökningen genomfördes. I detta fall gjordes kvalitativa intervjuer med 42 000 slumpvis utvalda kvinnor i åldersspannet 18-74 år i alla EU-länder.

Det känns märkligt att se Sverige i toppen i kategori efter kategori (se PDF). Hur kan man exempelvis förklara att svenska minderåriga i högre grad än brittiska varit utsatta för fysiskt våld före 15 års ålder? I rapporten diskuteras just detta, och en tänkbar orsak som pekas ut är en högre anmälningsbenägenhet i Sverige jämfört med andra länder.

I studien påpekas att det finns kulturella skillnader i hur öppet kvinnor berättar om sina upplevelser. Detta är ett mycket viktigt påpekande eftersom det i Sverige talas mycket mer öppet om sexuella övergrepp än i många andra länder.

Därtill kommer själva definitionen av ett övergrepp. Även här ligger Sverige sannolikt i topp vad anmälningar beträffar - en klapp på rumpan kan leda till en rättssak och gör det också. Våldtäktsbegreppet har utvidgats och omfattar i dag även fall där våld inte har brukats. Numera behöver offret heller inte ha varit i ett hjälplöst tillstånd. I andra länder ser det annorlunda ut.

Jag tror att det är i detta sken vi ska se de till synes alarmerande resultat som EU:s rättighetsbyrå presenterat. Det kan vara värt att påpeka eftersom det alltid finns någon som kan få för sig att likställa strukturerna i Sverige och Afghanistan...

Här pissar hen!

Rädda Barnens ungdomsförbund anser att personer som inte identifierar sig med gängse könsnormer kan känna sig otrygga när de uträttar sina behov inne på damernas eller herrarnas. Därför bör det sättas upp könsneutrala skyltar på bland annat skoltoaletter.

Jag skulle gissa att antalet som känner otrygghet av att gå in på en dam- eller herrtoa är ungefär likvärdigt med antalet elallergiker runt om i landet. Men inga frågor är för små för hen-aktivisterna.

Den normkritiska kampen vinner ständigt nya segrar.

Nu är försvaret poppis igen (i några dagar)

Det är ett yrvaket Politikersverige som nu anser att satsningar på försvaret kanske inte är en så dum idé ändå. Till och med Vänsterpartiet uttrycker en sådan ståndpunkt, om än försiktigt och motvilligt.

Skälet är givetvis den ryska aggressionen mot det ukrainska Krim. Men hur kan detta komma som en blixt från en klar himmel? Vladimir Putin visade sitt rätta ansikte redan i Tjetjenien. Och så sent som 2008 stöddes Abchazien och Sydossetien av rysk militär i sina utbrytningsförsök från Georgien. Då slutade det med att Ryssland drog sig tillbaka när målet var uppnått.

För Sverige har ingenting egentligen förändrats. Men det obehagliga i att Ryssland skickar in trupp i ännu ett grannland gör att till och med Fredrik Reinfeldt nu tycker att Sverige (kanske, eventuellt) måste satsa lite på försvaret. Månne är det svenska försvaret inte längre ett särintresse i statsministerns ögon.

Reaktionen från svenska försvarspolitiker och partiledare är förstås pinsamt. Man bygger inte en långsiktigt trovärdig försvarspolitik genom att agera på enskilda händelser i närområdet. Även om det i dag funnits en total uppslutning för en omfattande svensk upprustning skulle det ta lång tid att nå en kapacitet som var märkbart större än den är i dag.

Inte bara svenska politiker gör bort sig. Ännu större grodor kommer från amerikanskt håll. "Inget land har rätt att oprovocerat sända in trupp i ett annat land", sa Barack Obama i kväll på en presskonferens i Vita huset. Utrikesminister John Kerry sade i går att "på 2000-talet beter du dig bara inte på 1800-talsvis genom att invadera ett annat land med en fullständigt påhittad förevändning".

Politiker borde faktiskt ha vett att hålla munnen stängd ibland.

Människan är inte svag

I Sverige talas det ofta om "svaga grupper". Det är dessa som politikerna vill hjälpa, stötta och satsa på, får vi veta.

Till gruppen "svag" räknas tydligen alltfler - ungdomar, kvinnor, invandrare, homosexuella. Låginkomsttagare, personer med utländskt efternamn, boende i förorten, lågutbildade. Människor med funktionshinder, missbrukare, pensionärer. Listan kan göras väldigt lång, och om du faller under flertalet kategorier är det, förmodar jag, bara att ge upp och sätta sig i Socialtjänstens väntrum.

"Svag" är ett oförskämt epitet, närmast en anklagelse. Ty precis som Tove Lifvendahl skriver i SvD är svaghet ett tillstånd, inte en egenskap. Vi kan alla hamna i ett tillstånd av svaghet i våra liv. Men hur jobbigt det än är där och då kommer de flesta av oss ur det tillståndet med en ny erfarenhet och kanske en mer ödmjuk inställning till livet.

Politikerna kräver föreställningen om "svaga" människor för att motivera både sin egen existens och förekomsten av ingrepp i våra liv. Sålunda fruktar makthavarna starka individer som inte behöver dem. En politiker som inte behövs är snart arbetslös.

I ett samhälle där positiva rättigheter är det enda som diskuteras är beskrivningen av individer och grupper som svaga helt följdriktig. Men den är falsk. Är det några som inte kan tillåta sig att vara svaga är det väl just missbrukare, fattigpensionärer och personer med funktionshinder! Och den som flytt sitt land undan krig och förföljelse och nått ända till Sverige, hur kan hon någonsin kallas svag?

Vi människor är inte svaga. Vi genomgår perioder i våra liv när vi inte är på topp fysisk och psykiskt, perioder då vi kan vara i behov av hjälp och stöd för att komma på fötter igen. Det är vad socialt arbete, privat eller professionellt, ska handla om. Inte att bära en person utan att stötta personen att bära sig själv.

Att inte tro på människans styrka, hennes förmåga, hennes inneboende kraft, är att sakna en tro på människan som varelse. Då är vi alla en fårskock, utan kompass och förmåga att navigera i våra egna liv. Med en sådan utgångspunkt blir politiken naturligtvis viktigare än allt annat.

Det är en förfärlig människosyn som ligger till grund för den svaghetsorienterade politiken. Den borde utmanas tydligare av liberala men även i viss mån konservativa krafter som tror på människans egen förmåga, som vill tillåta henne att välja sin egen väg, att få blomstra och skörda frukterna av eget arbete.

Den konfrontationen saknas i allt väsentligt i svensk politik i dag.

Ryssland agerar som stormakter brukar

Västvärlden tävlar just nu i att ta avstånd från Rysslands militära operation på ukrainskt territorium på Krim.

Det är inte svårt att kritisera Vladimir Putin den här gången heller. Men egentligen gör Ryssland nu exakt det stormakter alltid brukar göra - stärker sitt inflytande i den egna intressesfären. Putin är knappast den förste och heller inte den siste ledaren som gör detta.

Ukraina är definitivt en rysk intressesfär, och när nu Viktor Janukovitj har flytt fältet (och verkar befinna sig i Ryssland) kan Putin gå miste om inflytande. På Krim bor dessutom en rysk majoritet, vilket komplicerar frågan ytterligare. 

Moderaten Gunnar Hökmark tycker att väst måste vända Ryssland ryggen. Detta eftersom Ryssand nu har som mål att "invadera ett annat land med militära förband, att upprätta en lydstat under Moskvas styre och att strunta i allt vad internationella regler och lagar säger". 

Precis som Carl Bildt är Hökmark väldigt pigg på att kritisera Ryssland när felaktigheter begås - men fullständigt ointresserad när USA begår dem. Hyckleriet är häpnadsväckande. Ty vad gjorde inte USA i Irak om att invadera ett annat land med militära förband, att upprätta en lydstat under Washingtons inflytande och strunta i allt vad internationella regler och lagar säger?

Inte heller Putin lär önska ett storskaligt krig mot Ukraina. Det han främst vill är att markera mot väst, att visa Ukraina vem som bestämmer. Att besätta Krim är ett sätt att uppnå bådadera.

Sexarbetare får skadestånd efter trakasserier

En sexarbetare i Nya Zeeland tilldöms ett skadestånd på 25 000 nyzeeländska dollar (motsvarande 160 000 kronor) efter att ha blivit trakasserad av en bordellägare. Trakasserierna hade pågått under tre månader och gjort att kvinnan farit illa.

Domen var möjlig tack vare den nyzeeländska skyddslagstiftningen som ger sexarbetare rättigheter som de saknar i exempelvis Sverige. Att en människorättstribunal säkerställer att en sexarbetares fri- och rättigheter upprätthålls på detta sätt är en tydlig signal till andra länder att Nya Zeeland tar frågan på allvar inte bara i ord utan i handling.

Nya Zeeland är ett utmärkt exempel på hur det kan fungera - om syftet är att skydda sexarbetare från övergrepp. Vi kan bara dra slutsatsen att det är något svenska politiker inte vill.