Partierna som inget särskilt vill

Aftonbladets Karin Pettersson skriver att Alliansen uppstod ur hatet mot Sossesverige och tar exempel ur förra Centerledaren Maud Olofssons nya bok.

Det är väl en aning överdrivet att kalla det för "hat". Men i modernt svenskt språkbruk är ju en avvikande åsikt beträffande något ett uttryck för hat. Det är också förenklat att utmåla Göran Persson som det enda Alliansen ville ha bort. Under de första åren genomförde de borgerliga trots allt en hel del, däribland avskaffades flera statliga monopol.

Ändå är Karin Pettersson inte helt fel ute. Alliansen föddes ur en strävan att först och främst få till stånd ett maktskifte för maktskiftets skull. Det ansågs helt nödvändigt efter att Socialdemokraterna åter igen vuxit ihop med staten. Det var en tröttkörd Göran Persson som, van vid att instinktivt skrämma med högerspöket, inte kunde få grepp om sina nye hale motståndare i valet 2006. Väljarna ville ha något nytt, och Alliansen stod för detta nya.

Det har snart gått åtta år, och i dag läget snarlikt för Alliansen som det var för Perssons trötta sossar 2006 I minoritet har Reinfeldt inte lyckats åstadkomma nästan någonting under de senaste åren. Medveten om risken att förlora omröstningar i riksdagen har statsministern hellre legat lågt.

Nu när det snart vankas val igen är frågan vad Alliansen egentligen vill med sitt maktinnehav. Vad betyder en röst på de borgerliga? Mer av samma eller någon sorts förändring? Karin Pettersson hånar Maud Olofsson för att hennes och Alliansens projekt endast bestod i att få bort Göran Persson.

Men vad vill egentligen Socialdemokraterna? Detta är inte ett dugg lättare att lista ut. Partiet är, precis som Moderaterna, i praktiken avideologiserat. Sveriges två största partier har aldrig stått så nära varandra politiskt som nu, och det enda som verkar skilja dem är procentsatser i skattetabellen. Ändå ska de föreställa huvudmotståndare i höstens val.

Det är inte att undra på att många väljare kliar sig i huvudet.