Anna Dahlberg har författat en ovanligt välskriven text om debattklimatet och åsiktshomogeniteten i Sverige.
Dahlberg lyfter en väldigt viktig fråga: vad åsiktshomogeniteten gör inte bara med debattklimatet utan faktiskt också med samhället och oss som lever i det. Jag har bloggat om detta tidigare, men ämnet förtjänar att stötas och blötas då det ständigt aktualiseras i både jämställdhets- och invandringsdebatten (och tidvis även i andra frågor).
Andreas Johansson Heinö menar att Anna Dahlberg blandar ihop åsiktshomogenitet och debattklimat. Han medger att det visserligen finns frågor - som abort och narkotikapolitik - där det i Sverige saknas företrädare för ett perspektiv som är vanligt förekommande i med Sverige jämförbara länder.
Men jag upplever inte att detta är Dahlbergs poäng. Alla med från majoritetssamhället avvikande värderingar bemöts ju inte med hat, hot eller vuvuzelor. Däremot ifrågasätts de på ett sätt som ibland är direkt olämpligt och onödigt (dit hör arbetsmarknadsministerns frikyrkliga bakgrund).
Det räcker inte att konstatera att normen i den svenska narkotikapolitiska debatten är en förbudslinje och att detta (såklart) innebär att färre faktiskt står för en avkriminaliseringslinje. Det intressanta är hur minoriteten bemöts. Bemötandet (debattklimatet) påverkar nämligen hur homogent åsiktslandskapet blir. Människor må fortsätta att tycka som de gör oavsett bemötande, men om man likt Pär Ström utsätts för hat, hån och härskartekniker så fort man tycker något offentligt, kommer det få just de konsekvenser det fick i hans fall. En röst kommer att tystna.
Detta är ett problem jag upplever i Sverige i dag. Vad som är hönan och ägget i detta - om det är den svenska konformiteten, också kallad åsiktshomogeniteten, som gör att vi sällan ser avvikande åsikter eller om det är debattklimatet som får människor som tycker annorlunda att inte öppna munnen - vet jag inte. Kanske sker något slags samverkan.
Att vi i Sverige gillar att kompromissa och undvika alltför hetsiga debatter är ingen hemlighet. I sak behöver inte detta vara något negativt - jag skulle inte önska de slagsmål vi ser i andra parlament. Men när media beskriver oppositionens lätta kritik mot regeringens budget som "bråk" undrar jag om vi över huvud taget har någon politisk konfliktlinje kvar att tala om, eller om alltsammans har klibbat samman i ett enighetens träsk.
En viktig poäng som Dahlberg gör är att det oreflekterade ja-sägandet faktiskt gör oss dummare. Här är även de stora medierna medansvariga eftersom de i praktiken slutat ställa kritiska frågor till makthavare och opinionsbildare. Ingen ställs till svars längre, och ingen behöver reflektera över vad det innebär att kalla sig feminist och socialist eller vad jämställdhet och frihet egentligen är.
Kanske är det därför vissa besvarar sakliga motargument med hån och förminskanden. De har helt enkelt glömt bort hur man debatterar.
Tidigare bloggat:
Konsensussamhället och dess offer
Dahlberg har fel i att det trånga svenska debattutrymmet skapar dumhet.
SvaraRaderaI själva verket är det tvärtom.
Korkade och inskränkta debattörer och andra offentliga personer, fr.a. till vänster, med tillgång till media skapar intoleransen mot avvikande åsikter.
Eller så KAN det ju också vara så att debattklimatet faktiskt skrämmer bort kloka och sansade röster.
SvaraRaderaJa, för att debatten domineras av dumskallar till vänster vilket ytterligare bekräftar att Anna Dahlberg spänner vagnen framför hästen.
SvaraRaderaDet är intressant att intoleransen mot avvikande åsikter och den politiska korrektheten inte finns ens i nordiska grannländer som t.ex. Danmark.
SvaraRaderaDet är kombinationen av ideologin Volksgemeinschaft och statens skötsamhetsideologi med rötter i nykterhetsrörelsen som går ut på att uppfostra medborgarna och uppfattningen att vägen till ett bättre samhälle kan systematiskt planeras och kontrolleras, som gör Sverige till en främmande fågel i Västvärlden.
Och ideologin Volksgemeinschaft har i drekt nedgående arv kommit från i begynnelsen den nya tyska nationalstaten, arkitektritad av Bismarck och senareoutrerad av Adolf.
SvaraRaderaDet säger en del om dagens vänsterdebattörer som skriar om villkorslös konsensus om den svenska invandringspolitiken.
Jag tror att inskränktheten i det svenska debattklimatet mer skadar "högern" än "vänstern". Är du en eftertänksam debattör som vill väga X mot Y utan att förfalla till någon extrem verkar risken att bli utsedd för lynchmobbar långt större för "höger"debattörer än "vänster"dabattörer. I väntan på att alla mediapersonligheter som heilade rasism, diktatur och förtryck (så länge det kläddes i antikolonialt kamouflage) går i pension föredrar jag att vara anonym. Sedan kan vi låtsas agera på likartade villkor.
SvaraRaderaFör en gångs skull kan jag tycka att Johansson Heinö är aningen närsynt. Som etablerad forskare har han en självklar röst, och kan (inte olikt Rothstein) uttala sig om mer eller mindre vad som helst och bli tagen på allvar, och klara sig utan sociala repressalier. De flesta andra har inte den förmånen. Jämför t.ex. med Wiseman som valde att vara anonym av detta skäl.
SvaraRaderaBara misstanken att behöva råka ut för repressalier för sin åsikt, är illa, men vi vet att det faktiskt förekommer, och om det vill sig illa är extremt grovt. En stor andel av folkvalda politiker i Sverige har alltså blivit hotade och för många har det inte längre varit värt att fortsätta. Och hoten kan komma både uppifrån och nedifrån.
I en sådan miljö är konformismen ännu mer påtagligt kvävande.
@ anonym 30 december 2013 22:53
SvaraRaderaSkillnaden är att medan Tyskland kastat Volksgemeinschaft på historiens skräphög för längesedan kapade socialdemokratin i Sverige under Per Albin högerns profilfrågor som flaggviftande, hurrande för fäderneslandet, Volksgemeinschaft och folkhem.
Vänstejdebattöjej!
SvaraRadera