Sexköpare har inget att skämmas för

Förbudet mot att köpa sex grundas i den feministiska teorin om könsmaktsordningen i samhället. Förekomsten av prostitution är alltså ett bevis för att samhället är ojämställt och att det, som politiker brukar uttrycka saken, "finns mer att göra".

Enligt dessa teorier köper män sex av kvinnor för att känna och utöva makt. Det rimmar illa med tillgänglig forskning. Sexarbetarna själva brukar ofta säga att de uppfattar sina kunder som väldigt "vanliga", "ordinära" och rent av "tråkiga". Det rör sig inte sällan om personer som redan är i ett stadigt förhållande, medan andra söker spänning. Vissa vill bara få det överstökat utan att behöva oroa sig för att personen tar kontakt igen efteråt.

Kundgrupperna skiljer sig sannolikt åt en del beroende på om säljaren vistas på gatan eller söker kunder via nätet, och polis och socialarbetare kommer av naturliga skäl främst i kontakt med de mest utsatta sexarbetarna och formar sin uppfattning av fenomenet utifrån dessa möten.

DN tycker att det är bra att vuxna människor skäms över att ha köpt sex. Signallagen har då fungerat väl. På samma sätt resonerade Beatrice Ask när hon spontant föreslog att misstänkta sexköpare borde få gredelina kuvert hem så att alla i hushållet kunde se vad de misstänktes för. Allra helst ska alltså det sociala livet påverkas negativt av det inträffade. Det räcker inte med den rättsliga påföljden eftersom sexköp av någon anledning anses grövre än vad lagen hävdar.

Sverige har byggt en skamkultur kring sex som DN vill bevara. Men sexköpare har inget att skämmas för. De köper en tjänst som nästan alla människor har ett naturligt behov av. Dels måste moralisterna på DN:s ledarreaktion förstå att det inte går att utrota människors sexualdrift. Behovet av tillfälliga sexuella aktiviteter kommer finnas så länge vi människor tillåts vara sexuella varelser. Dels måste den inse att en unken medelklassmoral på en tidningsredaktion inte kan få vara vägledande för alla människor i samhället. Vi är faktiskt olika, och ingen har rätt att överpröva en annan människas beslut att sälja sexuella tjänster under en period i sitt liv.

Ty även om perspektivet nu har flyttats från säljaren till köparen, och skammen enligt sexköpsförbudets anhängare ska följa med, råder ingen tvekan om att de som kritiserar sexköp också är väldigt kritiska till framför allt kvinnors beslut att sälja sex. Det är alltså fråga om en skenmanöver.

Udden riktas fortfarande mot säljarna, vilket inte minst illustreras av att svenska lagstiftare inte gjort minsta ansträngning för att förbättra sexarbetarnas villkor. Målet är att alla inblandade ska skämmas och må dåligt.